Örnanäs kulturreservat

Några hundra meter från stranden av sjön Farlången mellan Sibbhult och Lönsboda i den skånska göingebygden ligger gården Örnanäs. Örnanäs är ett sådant där ställe som länge funnits i mitt liv utan att jag egentligen någonsin varit där. Ni vet på det sättet mytomspunna ställen som Petra, Machu Picchu eller Samarkand är för den som aldrig har rest. Ställen man får höra berättas om men inte själv har besökt. Så är det med Örnanäs, fast ur ett byggnadsvårdsperspektiv för mig. Anledningen till detta är att Örnanäs de senaste tjugo åren använts som studieobjekt för ett flertal bebyggelsehistoriska studier. Inte minst står Örnanäs i centrum för Gunnar Almeviks alldeles fantastiska doktorsavhandling ”Byggnaden som kunskapskälla” från 2012, som jag tror varenda byggnadsantikvariestudent har läst sedan dess och som jag varmt vill rekommendera. Till Örnanäs brukar även studenterna på bygghantverksprogrammet i Mariestad vallfärda för att öva knuttimring och har gjort så varenda sommar sedan urminnes tider. Det är helt enkelt ett evigt tjat om Örnanäs både på utbildningar och i referenslitteratur. Och det var det redan när jag jobbade på Skansen för 15 år sedan, trots att vi hade rätt gott om egna gamla byggnader att pyssla om. Så när jag nu ändå ytterligare en gång är på väg till Småland så bestämmer jag mig för att ta en omväg till sjön Farlången för att se ”what the fuzz is all about”.

Örnanäs byggdes åren 1810-1814 efter en hemmansklyvning i början av seklet. Den så kallade östra gården styckades ut ur ursprungshemmanet och uppfördes som högloftsstuga ett par hundra meter från den ursprungliga gården. På 1860-talet levde här ett 60-tal personer på två gårdar med fem underliggande torp. En högloftsstuga är en mycket typisk sydsvensk hustyp där en låg stuga i gavlarna sitter ihop med en högre loftbyggnad på vardera sida. Högloften användes till förvaring av utsäde, hö, redskap och livsmedel, men inrymde ibland även pig- eller drängkammare. På sommrarna när det blev varmt flyttade även barnen och andra medlemmar av storfamiljen ut ur den trånga stugan och upp på loften. Vill man få en bild av hur en högloftsstuga ser ut kan man med fördel slå ett öga på John Bauers tavla ”Skumrasket” som visualiserar högloftsstugans typiska siluett bättre än de bästa bebyggelsehistoriska böcker. Förutom den låga stugdelen i mitten av byggnaden utmärker sig högloftsstugan genom sina två ingångar som öppnar sig in i en svale på vardera sidan av stugan. Högloftstugan är en mycket gammal byggnadstyp i södra Sverige, men som idag är mycket ovanlig eftersom nästan alla högloftsstugor under 1800-talet kom att förändras till oigenkännlighet. Vad som hände var att överallt där man hade råd, höjde man den låga stugans taknock och sänkte högloften till samma höjd och vips så hade man uppfunnit den typiska skånelängan som också går under namnet långloftsstuga. Förutom den speciella formen som fortfarande är relativt låg i förhållande till längden så är det speciella i långloftsstugans karaktär att man trots att man inrett de gamla loftdelarna till bostad, så behåller man de två ingångarna, vilket gör att man i södra sveriges långloftsstugor nästan alltid har två ingångar och två ”hallar” i bostaden.

Precis en sådan förändring genomgick också Örnanäs på 1850-talet då det ena högloftet kopplades loss från stugan och drogs tre meter längre åt väster. Sedan byggdes stugan och det flyttade loftet ihop igen och taken fick gemensam höjd. Det är en rätt intressant, men faktiskt mycket rationell lösning. Lösningen att förlänga stugan genom att flytta loftet gjorde att man bara behövde bygga två nya väggar istället för tre. Av det kan man sluta sig till att det var enklare att flytta ett hus än det är att fälla, skräda och knuta motsvarande mängd timmerstockar.

Efter att ha varit en ganska rik gård under mitten av 1800-talet blir Örnanäs allt fattigare under 1900-talet. När den sista brukaren flyttar från gården 1988 är bostadshuset svårt nedgånget. Att det blivit fattigare kan vi vara tacksamma för idag. Man brukar ju säga att det inte finns några bättre byggnadsvårdare än fattiga byggnadsvårdare. Eftersom det inte funnits pengar har Örnanäs i stor utsträckning behållits precis som det såg ut när huset förlängdes och taket höjdes på 1850-talet. Både timran och panelen är omålad. Inte heller fönstren är målade. Bågarna är spikade med hästskosöm och panelen med smidd spik och tränaglar. Murstockarnas grovt tuktade stenar saknar slammning och i den panelade långväggen ser man fortfarande tydliga spår av den gamla låga stugan i form av de ursprungliga små fönstren. Den enda större skillnaden är att taket nu är täkt med papp istället för det ursprungliga torv och stavspånstaket. Under 2000-talets första decenium genomgick gården en omfattande renovering under ledning av Institutionen för Kulturvård vid Göteborgs universitet (Hantverkslaboratoriet i Mariestad). Virket till restaurationen hämtades från skogen och tak och byggnadsdetaljer som var i dåligt skick ersattes med hjälp av traditionella metoder och material.

Idag är Örnanäs ett kulturreservat som inte bara inbegriper byggnaderna utan även den gamla kulturmarken med hagar, rösen, gärden, åkrar, ruiner och torp. Det är mer än väl värt ett besök. Eller flera, för Örnanäs är ett ymnighetshorn när det kommer till studier i bygghantverk. Och inte bara för husbyggen. Hur ofta har man chansen att studera fägator så välbevarade som här? Runt om hela kulturreservatet finns gott om QR-information som enkelt scannas med mobilen, vilket ger access till en värld av kunskap om byggnader och kulturmiljö under 1800-talet. Vi har därför anledning att återkomma till Örnanäs i framtiden. Vill man läsa mer om Örnanäs så föreslår jag att ni följer länken ”Byggnaden som kunskapskälla” i listan med kunskapskällor här intill, så kommer ni direkt till Gunnar Almeviks eminenta doktorsavhandling.

Jo, en liten sak till vill jag nämna, mest för att jag tycker det är lite trevligt när man känner historiens vingslag fläkta en i ansiktet. Just det här är också relevant för vårt senaste besök på Gudhems kloster. Ta en ordentlig titt på de två fotografierna nedan av källaren på Örnanäs från 1840-talet och källaren i Gudhem från medeltiden. Jag brukar ju tjata om att det går långsamt för förändringarna i allmogebebyggelsen före 1850-talet och att det brukar vara lätt att se det medeltida arvet i den förindustriella bebyggelsen och det här är väl ändå ett slående exempel på det. Bönderna på Örnanäs var inte först med att mura tunnvalv med öppen kanal i sin källare. Och inte sist heller för den delen. Faktum är att utseendet är i princip indentiskt trots att det är nästan 500 år som skiljer dessa byggnader åt. Nu kan man förstås hävda att det finns ett begränsat antal sätt att mura en jordkällare på, varför det här knappast är något att höja på ögonbrynen över, men jag tycker ändå det är trevligt att något är bestående över tid. Värt att påpeka kan ändå vara att byggnadsmetoden faktiskt skiljer sig åt genom att Gudhems valv är murat med kalkbruk medan Örnanäs är kallmurat. Kallmurningen har gjorts genom att sten staplats ovanpå en form av trä. När valvet byggts komplett har formen rivits och stenarna kilas fast i varandra av trycket uppifrån. Därutöver är den största skillnaden mellan de två källarna endast vad som förvarats i dem. I Örnanäs har källaren byggts för potatisen, vilken ännu inte kommit till Sverige när källaren i Gudhem byggdes. De första potatisarna i Skåne sattes omkring 1770, men det skulle dröja ända in i 1800 talet innan denna nya gröda slog igenom på allvar. Först skulle man nämligen behöva upptäcka att potatisen inte bara kunde ätas utan även brännas till brännvin. Och då tog det fart på potatisodlingen kan ni tro! För brännvin det behövde man, inte minst för att använda som betalningsmedel. Och en gård som Örnanäs som ofta tog in legoarbetare behövde mycket brännvin att betala sina arbetare med, en praxis som var mer regel än undantag i Sverige fram till första världskriget.

