Ferrantes Färg
Lindsey målar rummen på Saltarvet efter omslagen till Elena Ferrantes böcker. Det är praktiskt. Inga kval och allt går i ton, det kan man se redan i bokhyllan. Passar med våra pärlgrå golvsocklar och dörrfoder gör det också. Men nu har hon slut på utrymmen att måla. ”Måla den lilla toaletten på bottenvåningen”, säger jag. Där sitter nämligen en förskräcklig vävtapet från 80-talet som gjorde gott i att sminka sig en aning. Men Lindsey har grandiosare tankar om toaletter än vad jag har. ”En rutten fisk blir inte bättre av att man täcker den med sås”, menar hon och vill ha väggarna spacklade och plastmattan ersatt med ett nytt golv. ”Det gör du snabbt, du som är så duktig”, säger Lindsey och ler sitt allra snällaste. Och eftersom jag är svag för smicker så står jag snart och sliter plastmattan från golvet och kladdar med spackel inne i den lilla toaletten. Sen ska det slipas. Spackeldammet yr och jag är pudervit som den bästa sockerbagare.
När plastmattan väl är ute flytspacklar jag golvet och lägger hors, en borstad ölandskalksten som jag köpt in för att lägga i hallen men ännu inte kommit mig för. Ovanför handfatet sätter jag några skift half-tiles som blivit över efter kaklingen i köket. Sedan får Lindsey måla. Hon har kommit fram till ”Hennes nya namn”, ja det är alltså titeln på Ferrante-romanen som nu ger färg åt toaletten. Någon form av burgundvariant av rosa, matt med ett stänk av jord. Över förväntan bra och jag inser att jag har någon gammal bronsfärgad spegelram efter mormor som ligger och skräpar som nog skulle passa över handfatet.
Vanligtvis är jag inte så mycket för bronsdetaljer. Det känns som smutsigt guld och förment historisk kitsch. Men i det här lilla krypinnet går det nästan inte att låta bli. Spegeln sitter som en smäck och i källaren hittar jag några krokar i samma färg från 20-talet som jag skruvar ut och monterar bredvid handfatet. Sen ägnar jag en förmiddag åt att googla mig runt i bronsblandarträsket och befäster alla mina fördomar om brons. När jag väl konstaterat att jag inte har råd med engelska designblandare från ”the golden twenties” för tusentals pund åker jag till IKEA och köper en budgetvariant av samma blandare för en spottstyver. IKEA har förstås förstört sin annars alldeles utmärkta blandare med ett klarlackat mynt i blått och rött för de som inte har känsel nog att känna om vattnet är varmt eller kallt. Det lackar jag över med en av Lindseys bortglömda flaskor med svart nagellack från 90-talet. Sen klär jag på mig fracken och den höga hatten och drar en vals över det nya stengolvet.
