Sockenkyrkorna och reformationen
Reformationen, som startade i och med Västerås recess 1527, innebar inte direkt något nytt kyrkobyggande i Sverige utan kom främst att handla om att anpassa redan byggda kyrkor till den nya reformerta inriktningen. Förändringarna genomfördes långsamt, nästan så långsamt att man kan misstänka ett visst motstånd inom kyrkan självt. Och det kanske inte är så konstigt, för vilken biskop blir protestant över en natt bara för att konungen beslutat att lägga rabarber på kyrkans silver? Det är förstås även ett tecken på en tvekande inställning till reformationen bland bönderna ute i socknarna. Och kanske också en insikt från kyrkan i att man gjorde gott att inte i onödan provocera de lokala församlingsmedlemmarna. En inte helt oviktig faktor till den försiktiga förändringen av kyrkorna under 1500-talet var förstås även Johan III och Sigismunds intresse för katolicismen, vilket drog ned förändringstakten och bidrog till att 1571 års kyrkoordning kom att fara relativt milt fram med det gamla katolska sockenkyrkorna. Med tiden skulle reformationen dock ändå i grunden förändra de medeltida kyrkorna. Eller på ytan kanske man egentligen borde säga, för det är främst där, i ytskikten, som reformationen kom att göra sitt avtryck. Med vit färg, nya inventarier och senare även större fönster. En förändring som egentligen inte är helt olik den minimalistiska vita ökenutbredning som gått genom de svenska hemmen de senaste två årtiondena. Glatt målade man över de medeltida väggmålningarna med vit kalkfärg och knackade upp större fönsteröppningar. Hade perspektivfönster funnits på den här tiden hade de definitivt satts in. Helst i hela gaveln. Precis som idag. Och käcka budskap med bokstäver i versal metall kan jag berätta att chabby-chick-industrin inte alls har uppfunnit. Det dekorerade man svenska kyrkor med redan under 1600-talet, fast då visste man förstås inte att det var just ”LEVA” och ”CARPE DIEM” man skulle skriva, utan man höll sig till rätt torra bibel- och psalmreferenser.
Men förändringarna går som sagt långsamt under 1500-talet. Det medeltida valvmåleriet håller i sig fram till sekelskiftet 1600 och vitmålningen av kyrkornas väggar görs först då de medeltida målningarnas predikande funktion spelat ut sin roll i och med övergången till mässor på svenska. När gudstjänstens vikt förskjuts från den sjungna mässan på latin till talad predikan på svenska blir väggarnas bildpredikan nämligen sekundär och i stället blir predikstolen ett nytt och viktigt inslag i kyrkoinredningen. Genom kyrkoordningen 1571 förses alla kyrkor med predikstolar vars utformningar över tid blir alltmer praktfulla. Den verkliga monumentaliseringen av predikstolarna startar dock först på 1620-talet på initiativ av Johannes Rudbeckius i Västerås, varpå predikstolarna också börjar lyftas upp på väggen och förses med tak för att reflektera ljudet och göra det lättare att höra prästens ord, ett tecken på vikten reformationen lägger på predikan och mässans undervisande funktion. Nu bör man som vän av ordning dock påpeka att bildmåleriet i våra kyrkor faktiskt inte helt upphör kring 1600. Under sent 1600-tal uppstår en ny typ av bildmåleri, men då rör det sig främst om målning av brädtak i västsvenska kyrkor som aldrig valvslagits. Detta måleri har heller varken i stil eller form något medeltida arv.
Vid sidan av vägg- och valvmålningarna byts också altartavlorna ut i en process som framstår som långdragen och inte överdrivet akut. Den här processen går om möjligt än långsammare än förändringarna av måleriet och prediksstolarna, vilket faller naturligt då altaruppsatserna inte är nödvändiga för mässans utformning. Altarmotiven förskjuts från sin tonvikt på helgon och martyrer till att bli alltmer fokuserad på Kristus död och uppståndelse. Det här kan man säga är en generell trend i kyrkans bildspråk under reformationen och gäller inte bara altartavlorna. Bikt- och skriftesstolarna försvinner också ur kyrkorna. Men det är nu bänkar för kyrkobesökarna sätts in, något som behövs när man skall lyssna på långa predikningar. En annan förändring är de allt större orglar som byggs när orgeln inte längre enbart skall stödja prästen i sjungandet av mässan utan stödja hela församlingens psalmsång.
De reformerta förändringarna av den svenska kyrkan är som bekant endast delvis driven av en önskan att förändra den religiösa praktiken. För Gustav Vasa själv motiveras reformationen i stället till största del av ekonomiska och politiska orsaker. När Gustav Vasa genomdriver Västerås recess är det inte för att han är en passionerad anhängare av de lutherska teserna, utan för att han efter år av krig mot unionskungen i Danmark är bankrutt. Gustav är dock inte dummare än att han inser att ett brott med den katolska kyrkan och påven i Rom skulle göra honom själv till kyrkans överhuvud. Som sådan skulle han inte längre behöva ta hänsyn till vare sig påven eller kyrkans profana makt. I stället skulle han kunna lägga kyrkans rikedomar till sina egna och göra kyrkan till ett lydigt verktyg för sin egen propaganda. Och vid sidan av att skaffa sig en god ekonomi, så var propaganda något som kung Gustav och hans efterkommande regenter under 15- och 1600-talen förstod vikten av. Och propaganda var viktigt, för ska kungamakten sluta jobba inom en decentraliserad, feodal ordning och i stället börja kontrollera bönderna i bygderna direkt så behövs både propaganda och en effektiv megafon ute i socknarna. Inom den politiska historien brukar den här förändringen som sker i slutet av medeltiden och början av den nya tiden benämnas som övergången från feodalism till den absoluta statens utveckling.
Ska man peka på ett exakt klockslag när den svenska medeltiden tar slut och övergår i den nya tiden med sin uppbyggnad av den absoluta staten så är den där dagen i juni år 1527 när klubban faller och recessen genomdrivs en rätt så god kandidat. Men enväldet och den absoluta staten tar förstås tid att bygga upp och vasakungarnas makt under 1500-talet är inte ännu absolut på det sätt som den kommer att bli under deras Pfalziska kusiners regering under 1600-talets andra halva. Kanske är det därför inte konstigt att de riktigt stora och snabba förändringarna i kyrkorna sker just under 1600-talet i takt med den absoluta staten och enväldets framväxt. Det är nu kyrkan på riktigt blir för staten vad sociala medier är för oss idag. Kanalen för propaganda framför alla andra. Och ska man få ut sitt politiska budskap till åhörarna så duger det inte med murriga, mörka rum och mässor på latin. Då behöver man bänkar, predikstolar, dagsljus och vitmenade väggar.
Men att presentera enbart politiska förklaringar till kyrkornas förändringar kanske inte är rättvist, för här finns även konsthistoriska förklaringsgrunder. Bland annat skulle man kunna peka på att det faktiskt sker en stilförändring även under slutet av 1500-talet i de kyrkor som byggs nya i samband med att det så kallade baldakinaltaret introducerades. Baldakinaltare är ett altare ställt mellan fyra kolonner som bär upp ett baldakintak över altaret. Funderar man på hur ett sådant kan se ut rekommenderar jag att man slår ett öga på den barockbaldakin Giovanni Lorenzo Bernini uppförde i Peterskyrkan i Rom 1624-1633. De baldakinaltare som installerades i de svenska sockenkyrkorna under 1500-talets sista decennier var dock av något blygsammare mått. Utförda i barock var de ju inte heller eftersom Peterskyrkans baldakin brukar anses som barockens första reella verk. Hur som helst så var de här altaren ofta dekorerade med text i form av bibelverser, vilket krävde ljusa kor med stora ljusinsläpp. Detta för att texterna över huvud taget skulle gå att läsa. En annan förklaringsmodell är förstås att det först mot slutet av 1500-talet uppstod en inhemsk glasproduktion i Sverige som hade möjlighet att försörja de allt större murperforeringarna. Ibland kan det vara så enkelt att den tekniska innovationen i sig driver på förändringar i stil.
Som ni förstått vid det här laget får man tänka sig att det kyrkliga budskapet går från att under medeltiden förmedlas medelst sång och suggestiva målningar i mörka tempel till tal och text i upplysta rum under reformationen. I Mälardalen och Östergötland blev det därför vanligt att koren breddades för att tillsammans med långhuset bilda en salskyrka. I västra Sverige är trenden i stället att koren byggs tresidiga för att öka ljusinsläpp och rymd. I båda fallen blir fönstren större än i den medeltida kyrkan och generellt kan sägas att en strävan efter ljus och rymd blir allt tydligare i kyrkoarkitekturen. Idag finns det mig veterligen inte en enda medeltida sockenkyrka kvar som inte har stora fönster upptagna under antingen 16- eller 1700-tal.
Freden, vaccinet och potäterna och kanske inte minst det begynnande förståelsen för smittspridning och den därpå följande befolkningsökningen under det sena 1700-talet innebar förstås fortsatta utbyggnationer av kyrkorna. Med en större befolkning behövdes större kyrkorum. Korsarmar byggs och långhus förlängs. I sak är dessa förändringar dock inte väsensskilda de planförändringar som genomfördes redan i ombyggnationer under medeltiden. De genomgripande planförändringarna under 17-och 1800-talet får man därför leta efter inom nybyggnationen där överintendentämbetets fokus på salskyrkor, de s.k ”Tegnérladorna” i en nyklassicistisk anda fortsätter det reformerta arvet av ljus och rymd, men det är en helt annan historia.
Vill du läsa mer om sockenkyrkornas förändring över tid och vårt kyrkliga kulturarv vill jag rekommendera ”Sockenkyrkorna – Kulturarv och bebyggelsehistoria” av Markus Dahberg och Kristina Franzén, utgiven av RAÄ 2008.