17- och 1800-talens herrgårdsmiljöer
Herrgårdens historia är en historia om en flytande identitet. Herrgårdar har kommit i alla storlekar och former, från stora stenpalats till små timrade gårdar inte alltid större än bättre bemedlade bondgårdar. Ägandet har heller inte allltid varit kopplat till en särskild samhällsklass även om begreppet ”herre” ursprungligen avsåg en adlig man. Med den allt starkare meritokrati som växte fram under 1700-talet vidgades dock herrskapsbegreppet till att omfatta även icke adliga ståndspersoner, som exempelvis högre statliga tjänstemän och brukspatroner, varpå deras bostäder följaktligen också börjar refereras till som herrgårdar. När bönderna 1789 fick rätt att inneha frälsejord och adelns ensamrätt att inneha så kallat ypperligt frälse avskaffades 1810 fanns inte längre någon verkligt gemensam nämnare för vad en herrgård verkligen var.
Från allra första början var herrgården, eller ”sätesgården” som entitet dock kopplad till adelns rätt att inneha skattebefriad frälsejord. Det här privilegiet går tillbaka till Alsnö stadga 1280 där Magnus Ladulås formaliserade de svenska stormännens rätt att erhålla skattefrihet mot att tjäna till häst. Herrgården, eller sätesgården som den kallades vid den här tiden, kom därmed att bli herremannens centrum i ett till honom hörande skattefrälst jordområde. Viktigt att påpeka här kanske kan vara att i frälsejordsbegreppet inte inkluderar den skattebefriade jord som rotebönder under 16- och 1700-talet kunde äga mot att göra rusthållstjänst inom indelningsverket. I transformerad betydelse kan frälsejord dock avse samtlig jord som ägs av adeln oavsett om den var skattebefriad eller inte. Över tid har nämligen inte allt adligt jordinnehav varit skattebefriat. Mellan 1561 och 1644 skapades bit för bit en lagstiftning som kringskar adelns skattefrihet och reglerade det ypperliga frälset, alltså den högsta graden av skattefrihet. Det ypperliga frälset, som var befriat från mantalsränta, jordeboksränta, kronotionden och rotering, kom genom det här regelverket att endast omfatta herrgården med tillhörande ladugårdar samt mark och gårdar inom säteriernas ”rå och rör”. Regelverket ställde också särskilda krav på hur herrgården – eller säteriet som det nu började benämnas – skulle vara bebyggt för att uppnå skattebefrielse.
En förutsättning för skattebefrielse var bland annat att godset var ståndsmässigt bebyggt, något som under barocken tog sig uttryck i uppförande av många rödmålade timrade karolinska herrgårdar med valmade säteritak. Det verkar dock som att det på den här punkten förekommit ett visst fusk för att uppnå skattefrihet under 16- och 1700-talen. I vilket fall anklagades adelsståndet i riksdagen för att försöka skapa säterier av bondgårdar utan andra investeringar än ”en halv tunna färg”. Den här kanske något flexibla tolkningen av säterilagstiftningen från frälseståndets sida kom att bli en anledning för Karl XI att skattelägga många säterier under 1680-talets reduktion.
Högre ambitioner kom däremot att prägla byggandet av herrgårdarna under den andra hälften av 1700-talet när allt fler godsägare permanent började bebo sina gårdar. Den nya typen av herrgård som kom att ersätta den karolinska barockgården var av franskt mönster och den främsta arkitekten för modellen i Sverige var Carl Hårleman. Helst byggdes husen nu i sten. De gamla timrade karolinska gårdarna fick paneler eller rappade fasader. På 1770-talet slog det höga brutna mansard-taket igenom och fasaderna blev målade i ljusa kulörer. Genomgripande förändringar av existerande exteriörer var dock inte regel vilket ibland ansetts bero på att många godsinnehavare önskat signalera godsets gamla anor. Troligare är kanske att det varit ett utslag av pragmatism styrd av vad som varit ekonomiskt försvarbart. Det är här nog inte långsökt att dra paralleller till böndernas gårdar och den mycket långsamma förändringstakt man ser i denna bebyggelse under 16- och 1700-talen. Förändringarna på både bond- och herrgårdar förändras gradvis och detta beror framför allt på förändrade ekonomiska, materiella och sociala förutsättningar.
Herrgården kom under 1700-talet att bli den politiska och ekonomiska maktbasen för den adliga familjen. På grund av de höga spannmålspriserna och den goda tillgången på arbetskraft blev seklets andra halva något av en storhetstid för herrgårdarna och dess innehavare. Många nya herrgårdar skapades och på omkring hälften av Sveriges gods byggdes nya huvudbyggnader. Herrgårdens bostad var godsets mittpunkt och därför också den byggnad som kom att ändras mest efter modets växlingar. Mangården och bostaden var en exklusiv plats uppförd för offentlig representation. Det var på denna scen den sociala, ekonomiska och kulturella makten manifesterades.
Herrgårdens sociala miljö och den sociala roll godsen spelade skiljer sig radikalt från böndernas gårdar. På godsen möttes samhällets absoluta överklass och landsbygdsbefolkningens allra fattigaste obesuttna. Den sociala sammansättningen var därför betydligt mångsidigare än på böndernas gårdar och gårdsfolket avsevärt mer heterogent. Herrgårdarna var dessutom på ett helt annat sätt än böndernas gårdar ett centrum för nya idéer. Detta bör dock knappast tillskrivas en mindre djupt rotad traditionalism inom adeln än hos bönderna, utan snarare förklaras med dess större kontakter med omvärlden. Många adelsmän bodde i städer stora delar av året, barnen sändes till skolor utomlands, gäster kom långväga ifrån och allt detta gjorde att adeln var mer betydligt exponerad för nya idéer än bönderna. Adeln var också en klass som var betydligt mer neurotiskt trend- och modekänslig än bönderna vilket tog sig uttryck i både arkitekturen och den ekonomiska planeringen av gårdsmiljön. Detta kan bland annat ses i det faktum att övertagandet av adelns stil på böndernas gårdar har en relativt stor eftersläpning. Exempelvis så börjar rödfärgningen av bondgårdarna enligt den färgsättning som varit vanlig på de karolinska herrgårdarna först att slå igenom hos bönderna när adeln redan börjat övergå till den ljusare gustavianska färgskalan.
På den ekonomiska sidan blev godsen i många fall centrum för experimenterande med nya verktyg och strukturer. Basen i herrgårdarnas produktion var spannmålsodling och animalieproduktion, men bredden var stor och binäringarna ofta flera, vilket kan ses i de många olika typer av ekonomibyggnader i form av brännerier, rior och badstugor för torkning av lin som byggdes. Med en ökad marknadsintegration under 1700-talet blir det dock vanligare att randprodukter köps in utifrån vilket leder till att badstugorna och brännerierna tenderar försvinna mot seklets slut. Det kanske mest kända exemplet på agrar ekonomisk strukturomvandling är de jordbruksreformer Rutger Macklean genomförde på Svaneholm under 1700-talet och som resulterade i den skånska adelns pådrivande roll i enskiftets genomförande. Det här bör dock inte tolkas som att bönderna å sin sida var ointresserade av binäringar eller inaktiva i den agrara omvandlingen. Värt att komma ihåg är att båda dessa grupper verkade under samma betingelser vad gäller jordbruket och båda var intresserade av en säker avkastning för att kunna säkra reproduktionen av hushållet.
Trots ekonomisk strukturomvandling är den största förändringstrenden för herrgårdarna under 1700-talet en genomgripande strävan efter symmetri vilket mot slutet av 1700-talet leder till ett mer fritt placerat mangårdskomplex skiljt från fägården. Symmetrin var ett utslag av franskt modeinflytande. Byggnaderna skulle placeras regelbundet och efter hierarki. Symmetrin var en social markör och manifestation av makt och den adliga livsstilen. Den hierarkiska ordningen mellan stånden markerades i byggnadsstrukturen och uttryckte social kontroll och ordning och reda. Denna hierarkiska manifestation kan även utläsas i böndernas ökande byggande under 1800-talet där den förbättrade ekonomin gör att bönderna får möjlighet att ytterligare markera sin särställning gentemot torpare och obesuttna i form av större hus med sexdelad plan. I spåren av de ökade klyftorna i agrarsamhället ökade även avståndet mellan familj och tjänstefolk på herrgårdarna. Separeringen av tjänstefolkets hushåll från familjens hushåll frigjorde delvis herrskapshustruns arbetskraft till att ägna mer tid åt familjen vilket bidrog till familjens privatisering. Det här kan man faktiskt rätt tydligt avläsa i herrgårdarnas rumsdisposition där sällskapsytorna ökar och pigorna flyttas ut ur herrskapssviterna till flyglar och kök. På bondgårdana blev dock den sociala uppdelningen inte lika tydlig. Hushållen där var inte lika stora och tjänstefolket bildade mer sällan egna hushåll. Däremot blev det vanligare att bonden med fru tog eget sovrum, medan resten av hushållet sov i köket. En annan direkt och intressant implikation av gårdshushållens storleksminskning var herrgårdskökets placering. Köken som under mitten av 1700-talen ofta flyttats ut till mangårdens flyglar då gårdarnas storlek ökat i och med att fler frälsegårdar lagts direkt under huvudgården och tjänstefolkets antal därmed ökat, flyttas tillbaka till bostadshuset i slutet av århundradet eller under 1800-talet då statarsystemet minskar gårdshushållets storlek.
Formaliseringen och den mer påkostade utformningen av mangårdarna och bostadshusen under 1700-talet kan också tolkas som en separation av det smutsiga från det rena. Renlighet verkar bli en social markör och i allt större utsträckning skiljs det agrara från bostadsmiljön. Högst i denna hierarki och ”renast” är bostadshuset följt av mangårdens flygelbyggnader med kök, mat och spannmålsförråd. Längre ned stod ridhäststallet vilket hierarkiskt stod över de övriga fähusen. Den här trenden att dela upp rent och smutsigt förstärks under hela 17- och 1800 talet både på herrgårdar och bondgårdar. Inte minst tydligt är detta på bondgårdarna. Agrara funktioner samlas i ladugårdarna, fähusen flyttar allt längre bort och bönderna övergår i allt större utsträckning till gårdar av centralsvensk typ med en tydlig gräns mellan mangård och fägård. I herrgårdsdispositionen blir den tydlig genom en kontinuerlig renodling av mangårdens flygelbyggnader där allt fler funktioner antingen flyttar eller trängs in under samma tak, något som också kan tillskrivas den pragmatiska inställningen till ett ekonomiskt utnyttjande av byggnaderna.
På många högadliga gårdar var symmetrin inte bara begränsad till mangården utan omfattade även ladugårdens byggnader och trädgården. Vid nybyggnation blev det vanligt att man lät ladugården stå kvar i jordbruksmarkens centrum medan mangården flyttades till nya platser. Den traditionella placeringen av både bondgårdar och herrgårdar var annars på impediment i jordbruksmarkens centrum vilket är rationellt ur ett logistiskt perspektiv då hö och halm skall in till ladugården och gödsel ut. ”Där ingen klöve gå, dit ingen mule nå, där skall huset stå”, är ett känt uttryck som beskriver bostadshusens läge i landskapet. Poängen är förstås att man inte skall använda god åkerjord som underlag för byggnader. Att höjder är att föredra kan man också uttyda vilket dessutom underlättar dränering. Den nya placeringen av de stora herrgårdarna blev dock gärna på god åkermark, vilket var ett brott mot denna tradition.
Att det symmetriska formsystemet fick genomslag just under mitten av 1700-talet beror i mycket på att ägarna i spåren av den ökande jordbruksavkastningen började bruka gårdarna mer aktivt och därför också i högre grad bosatte sig på gårdarna. En ökad närvaro innebar ökade krav på bostaden och gårdens utformning. Strävan efter den totala symmetrin bryts dock upp under slutet av 1700-talet. Mangårdarna får under inflytande av det romantiska idealet en mer öppen gestaltning, staket och byggnader som bundit samman mangårdarna rivs bort och mangården får en mer spridd bebyggelse. Störst påverkan får detta dock på gårdens ekonomilängor vilket inte styrs av stilströmningar utan produktionsmässiga behov. Nyodlingen och inkorporeringen av frälsehemman under huvudgården ökar arealerna och skapar ett behov av större och mer lättåtkomliga ladugårdar och magasin för den växande mängden boskap, foder och spannmål. Dessa nya stora byggnader rymdes inte inom de ursprungliga symmetriskt utformade ladugårdsplanerna utan fick förläggas utanför. Det här går även att följa i bondgårdsbebyggelsen som samtidigt får en mer öppen och spridd plan.
Pragmatismen har ett stort inflytande på byggnadernas placering och användning. Ett tydligt exempel på detta är hur manbyggnaden till vardags användes för boende, mathållning och förvaring, men vid högtider omvandlades till salonger i representationens tjänst. Ett annat är hur herrskapet ofta vintertid flyttar in i de mer lättuppvärmda flygelbyggnaderna och hur bönderna sommartid sprider ut sitt boende i gårdshus och vindsrum. Oavsett mode, manifestation av status och idéhistoriska strömningar gjorde pragmatismen sig tydlig i ett ekonomiskt försvarbart utnyttjande av resurser både i form av utnyttjandemönster av befintliga byggnader och nybyggnation. Bebyggelseutvecklingen på herrgårdar och bondgårdar kännetecknas inte av några språng utan de materiella förutsättningarna, bönderna och herrarnas ekonomiska och sociala avväganden skapar en långsam och kontinuerlig förändringsprocess i bebyggelsen.