När okunnigheten ersatte hantverket i byggnadskulturen
Bygghantverk som begrepp existerade inte före den industriella revolutionen. Faktum är att ordet hantverk överhuvudtaget inte var uppfunnet. Det fanns helt enkelt ingen funktion för ett ord som hantverk före 1800-talet eftersom i stort sett allt tillverkades för hand. Behövde man referera till de verksamheter vi idag kallar för hantverk pratade man helt enkelt om näringar. Idag är ordet hantverk däremot ett samlingsbegrepp för ett antal verksamhetsområden med mindre maskinell stöttning. Eller kanske bättre uttryckt, för produktion där människan har en överordnad roll och maskinen en underordnad.
Begreppet hantverk är dock otydligt och några skarpa gränser för dess omfång finns inte. Exempelvis skulle man kunna resonera att det är tveksamt om snickare i den industriella byggsektorn, vilka utför arbeten nästan enbart i döda material som MDF, gips och stålreglar, med hjälp av spikpistol och skruvdragare, verkligen utför ett ”hantverk”. Ändå kategoriseras yrkesrollen som just hantverkare. En svetsare på ett industriellt plåtslageri kategoriseras däremot inte som hantverkare trots att arbetet kan vara betydligt mer kvalificerat och kräver en större anpassning av processen i förhållande till materialets förutsättningar än vad montage av stålreglar och gipsskivor gör. Fråga vilken duktig svetsare du vill så kommer han eller hon otvivelaktigt beskriva sitt arbete som ett hantverk. Och lyssnar man riktigt noga kommer man inse att beskrivningen av arbetet faktiskt tangerar gränsen till konst.
Den här synen på hantverk som en konst är intressant, för lämnar vi den förindustriella epoken och går ännu ett steg längre tillbaka i tiden, till medeltiden, så hittar man faktiskt inte någon distinktion mellan konst och hantverk. Konstnären var på den här tiden jämställd med andra hantverksyrken, eller bättre: konstnären var helt enkelt hantverkare. Före 1400-talet gjordes ingen distinktion mellan målare, skulptörer, skomakare och murare. Konstnären hade ännu inte skiljts ifrån och blivit ”överordnad” andra hantverksyrken. Konst var integrerad med ”näringarna” och ”hantverk” var ännu inte uppfunnet. Men med renässansen och konstakademiernas tillkomst skulle det här komma att ändras. En lång process påbörjades genom vilken tanken och handens arbeten kom att skiljas. En process som skulle resultera i att det konstnärliga och administrativa arkitekturarbetet kom att få en överordnad position framför det utförande byggnationsarbetet.
Begreppet hantverk har antagligen varit utsatt för en betydelseförskjutning ända sedan det togs i bruk och idag är ordet inte enbart en synonym för handarbete, utan begreppet har också blivit synonymt med något som är gediget. Ordet används i överförd betydelse och måste inte längre nödvändigtvis associeras med något som är tillverkat för hand. Idag kan exempelvis både författare och dokumentärfilmare vara duktiga på sitt ”hantverk”. Egentligen betyder det inte mer än att man belägger arbetet med en form av kvalitetstämpel och att arbetet innehåller någon komponent man inte kan förvänta sig materialiseras utan en mänsklig anpassning till produktionsfaktorernas förutsättningar. Eller som David Pye (1914 – 1993), professor i möbeldesign har formulerat det: Hantverk till skillnad från industriell produktion har en inbyggd komponent av risk, eftersom kvaliteten på arbetet inte är förutbestämt, utan är beroende av bedömningar och omsorg om materialet som görs under arbetets gång. Industriproduktion är ett arbete som karaktäriseras av säkerhet, där materialet och tekniken standardiserats till den grad att kvaliteten och resultatet är på förhand givet. Med en sådan definition är serieproduktion av MDF-möbler inte ett hantverk oavsett om det görs för hand eller inte, medan svetsning där svetsaren behöver anpassa gas, ampere, tid och handens rörelse i förhållande till materialets komposition är ett hantverk helt oaktat användningen av en svetsmaskin.
Intressant nog har kvaliteten i husbyggandet förflackats i takt med att ordet hantverk – eller byggnadshantverk – börjat stå för något alldeles eget inom byggsektorn, något som alltså är skiljt från den industriella produktionen av byggnader. Arkitekten Ivar Tengbom skrev 1922 en artikel i tidningen Byggmästaren om hur byggnadstekniken utvecklats mot allt sämre konstruktioner. Och hans kollega Lars Israel Wahlman förfasade sig redan 1908 över kvaliteten i de sena 1800-talets hyresbostäder. Peter Sjöman och Finn Werne beskriver i artikeln ”Hantverk, teknologi och byggnadskultur” hur man genom att studera Nordiska museets svar på frågelistor om timring och virkesbehandling kan konstatera att en utbredd folklig kunskap om träbyggnation fanns i Sverige så sent som för bara någon generation sedan. Det intressanta med ett sådant konstaterande blir att de undermåliga trähus som uppfördes kring sekelskiftet 1900 alltså måste uppförts mot bättre vetande. Alltså på samma sätt dagens byggherrar gärna negligerar den kunskap byggnadsvården besitter. Konklusionen måste bli att byggnadskulturens kunskaper tyvärr inte omfattas av alla inom byggsektorn, utan att kunskapen har parterats och att viss kunskap endast är knuten till vissa inom branschen verksamma grupper. Peter Sjöman och Finn Werne menar att en sådan här partering endast kan förstås ur ett klassperspektiv. Vissa kunskaper har utvecklats och knutits till makt och organisation, andra utvecklades i arbetet på byggplatserna och en tredje kunskap inom de teknologiska institutionerna.
Även om byggnadshantverk som begrepp är nytt är praktiken urgammal. Byggnadshantverkets kunskapsstoff var i äldre tid inte heller begränsat. Alla i byn deltog i husbyggen och nästan alla män som växte upp före den industriella revolutionen kunde timra. Byggnadskulturen omfattades av hela socknen. Byggnadsteknologin i betydelsen läran om byggnadskonstruktioner, är däremot en ny företeelse och i takt med dess framväxt har den teoretiska kunskapen som i bygghantverket var integrerat med byggprocessen också skiljts från praktiken. Och processen verkar ha gått fort när man väl nått brytpunkten. Hans Jakob Kristler, som ansvarade för palatset Makalös uppförande 1635-1645 var timmerman och hade tillgodogjort sig sina kunskaper i princip uteslutande genom praktik. Nikodemus Tessin d.y som uppförde nästa stora palatsbygge i Stockholm i form av Stockholms slotts norra länga, och som föddes tio år efter Kristlers död 1645, inhämtade däremot enbart sina kunskaper genom böcker och studier av byggnader uppförda av andra. Hur kommer det sig att det plötsligt uppstår en ny yrkesroll på de svenska byggarbetsplatserna under 1700-talet, en roll som är rent administrativ och som besätts av individer vars kunskap endast är teoretisk och inte praktisk?
De medeltida böcker man med någon god vilja skulle kunna karaktärisera som byggnadsteknologisk litteratur var egentligen mer av kunskapssamlingar om den kontemporära hantverkstraditionen. Som exempel kan nämnas Villard de Honnecourts byggnadslära från 1200-talet vilken helt baserades på hantverkarnas kunskaper och syftade framförallt till att fungera som ett stöd för det praktiska hantverket. Under renässansen framträder dock för första gången arkitekter som helt saknar hantverkserfarenhet. De byggnadsläror som författas skapas heller inte för de praktiserande hantverkarna, utan för byggherrar som behöver kunna leda sina egna byggen. Från att ha varit ett hjälpmedel för en erfaren yrkeskår, börjar teknologin nu ställas i de okunnigas tjänst. Det här är en utveckling vars början kan utläsas redan i Vitruvius arkitekturtraktat författat under det sista århundradet före Kristus. Trots att mycket av Vitruvius kunskap baserade sig på direkta kontakter med hantverkare och deras kunskap, anlade Vitruvius ett filosofiskt förhållningssätt i sina förklaringsmodeller. Det här har tolkats som att mottagarna av Vitruvius ”Tio böcker om arkitektur” inte var de på byggarbetsplatserna verksamma hantverkarna, utan snarare en maktelit eller administrativ klass i närheten av arbetsplatserna.
Genuesaren Leon Battista Alberti publicerade under 1480-talet även han sitt arkitekturtraktat liksom Vitruvius betitlat ”Tio böcker om arkitektur”. Som enbart boklärd refererar Alberti främst till Vitruvius och andra antika skribenter snarare än till det kontemporära bygghantverket. Albertis böcker andas en tydlig distans från byggnadsarbetet i sig genom svepande generaliseringar och logiska men inte alltid praktiskt riktiga systematiseringar, vilka man får anta blir nödvändiga som ersättning för den praktiska kunskap han saknar.
Renässansens kanske viktigaste arkitekturtraktat skrevs av Andrea Palladio 1570. Man skulle kunna förvänta sig att Palladio som i grunden själv var stenhuggare, i sina böcker skulle gjort en ansats till att åter sammansmälta den begynnande separationen av hantverket från den administrativa teorin, men Palladio tar i sina ”Fyra böcker om arkitektur” snarare ytterligare ett steg för att partera de två områdena. Palladio tenderar att helt separera den hantverksmässiga kunskapen ur sina verk och hänvisar byggherrarna att inhämta nödvändig kunskap om exempelvis virkesbeskaffenhet och vilket virke som lämpar sig till vad direkt från hantverkarna istället för från hans böcker. Byggnadsläran är nu inte alls ämnad att förmedla hantverkskunskap utan enbart kunskapen om administrationen av hantverket. Att det faktiska hantverket utlämnas ur byggnadslärorna kommer tyvärr med tiden att bidra till att nedvärdera hantverkskunskapen till förmån för de teoretiska modellerna. Det här är ett mönster som går igen även i de tidiga svenska byggnadslärorna skrivna av Olof Rudbeck och Schering Rosenhane och härifrån har steget inte varit långt för den boklärda makteliten att få för sig att man till och med vet bättre än hantverkarna själva. Det här är bland annat något man kan avläsa i Christofer Polhems skrifter om husbygge i vilka han utvecklar råd för byggherren att kontrollera sina hantverkare.
Den här separationen av byggnationens olika moment, där de konstnärliga aspekterna, design och konstruktion samlas hos en grupp med överordnad makt och utförandet hos en underordnad grupp, formaliseras under 1700-talet och kommer att leva vidare in i 1800-talet för att mot slutet av århundradet skapa något av en kunskapsparadox. Samtidigt som det vanligaste uppförda huset vid slutet av 1800-talet är timrat, börjar dessa byggnader nu bli föremål för etnologiska studier. Det här visar förstås på hur långt separationen mellan folklig byggnadskultur och akademins värld verkligen har gått. Det som vid sekelskiftet 1900 fortfarande var en levande timringstradition på landsbygden hade redan vänts ryggen av arkitekter och byggnadsingenjörer. Men inte heller etnologerna interagerade med de timmermän som fortfarande timrade utan studerade hellre redan uppförda hus ur vilkas tysta vittnesmål man försökte utröna hur husen hade konstruerats.
Byggnadsteknologin hade vid mitten av 1800-talet sedan länge slutat intressera sig för hantverkarnas kunskap och de teknologiska högskolorna förberedde sina elever på att uppföra helt andra typer av byggnader än timrade konstruktioner i trä. Ingenjör- och arkitektutbildningarnas behov av läroböcker sätter den sista spiken i det plank som fram till idag effektivt har separerat byggnadsteknologin från det praktiska hantverkets kunskap. De böcker som behövs för att utbilda 1800-talets nya arkitekt- och ingenjörskår, bland annat Emil Edvard von Rothsteins ”Handledning i allmänna byggnadsläran…” utgiven 1856, står tydligt på två ben. Det ena är den ovan beskrivna uppdelningen mellan administration och utförande med dess tillhörande brist på tillit för hantverkarskrået. Det andra är 17- och 1800-talets framgångar på de tekniska och naturvetenskapliga områdena. Med förlusten av den praktiska hantverkskunskapen i projektering och akademisk utbildning tenderar byggprojekten helt att luta sig på administrativt rationella lösningar och tekniska innovationer som inte förankrats i hantverkstraditionen eller är långsiktigt verifierade i praktiskt husbyggande. Tillsammans blir de ett recept på katastrof för 1900-talets bebyggelse.