Gatan och vägen som begrepp är högst flytande i tidig svensk historieskrivning. Medan romarna redan på 300-talet före Kristus började bygga sina stenlagda viae som sammanlänkade Rom med det växande imperiet, var vägarna i norden samtidigt inte mer än ett nät av stigar mellan för järnålderns människor viktiga platser. En ”väg” med nordiska mått mätt var ett förflyttningsstråk som i många fall kunde vara hundratals meter brett och bäst kan beskrivas som ett löst definierat område där transport genom en i övrigt ogenomtränglig terräng fungerade. Det kunde vara en stig, eller flera parallella stigar eller så var området så brett och antalet människor som rörde sig igenom området så få, att de överhuvudtaget inte satte några bestående avtryck i marken. Där många människor passerade kunde däremot så kallade hålvägar uppstå där marken sjönk av trycket under vandrande fötter. Men att transportera sig till lands i Skandinavien gjorde man ogärna. Betydligt enklare var att transportera både gods och människor över vatten, varför vattendrag snarare än landvägar höll samman nordens tidiga bosättningar. Det är ur det perspektivet inte konstigt att de begynnande riksgränserna mellan det som senare skulle bli Sverige och dess grannländer kom att dras genom skogsbältena i Småland, Värmland och Finland. På samma sätt är det helt naturligt att Skåne kom att tillhöra Danmark och Finland Sverige. Skogarna utgjorde barriärer för kungamaktens kontroll långt fram i historien och på medeltiden var det ett mindre företag att ta sig från Mälardalen till Finland än det var att ta sig från Finnveden och Värend till Skåne.
Anlagda vägar bredare än stigar är något man bör koppla till uppfinnandet av hjulet. De allra första hjulförsedda vagnarna byggdes någon gång kring ca 5500 f.Kr och hade små, massiva trähjul som sammanbands med tvärslåar vilket gjorde konstruktionen tung och klumpig, varför vagnarna tvingades dras av oxar och eventuellt åsnor. De äldsta stensatta vägarna är dock något yngre och bara cirka 4000 år gamla, alltså lika gamla som det ekerförsedda hjulet vilket möjliggjorde lättare vagnar som kunde dras av hästar. De här första stensatta vägarna anlades i Mesopotamien, eller ”tvåflodslandet” som det brukar kallas.
Från 1000-talet f.Kr har vi nordiska hällristningar som avbildar vagnar med hjul, vilket gör att man får förutsätta att vägar anlades i norden redan under bronsåldern. De var dock antagligen ovanliga och spåren av dem är få. En bronsåldersväg från ca 1000 f.Kr har dock funnits i Kvarnby i Skåne. Det europeiska vägbyggandet under antiken stod som nämnt främst det romerska riket för. Med Västroms fall i slutet av 400-talet kom vägbyggandet i Europa att avta och mycket måttligt med vägar kom att byggas fram till 900-talet, då starkare centralmakter återigen kunde börja anlägga vägnät. I Norden skulle det dröja fram till 1500-talets mitt innan någon större anläggning av vägar kom till, detta i samband med att centralmakten under Gustav Vasa och hans söner stärkte sitt inflytande i en tidigare feodal samhällsordning.
Under tidig medeltid var den vanligaste gatubeläggningen i städerna träskoningar, så kallade broar. Varje husägare var då ansvarig att bygga och underhålla träbron längs längden av sin egen fastighet. I den så kallade Bjärköarätten som skrevs på 1200-talet kan man läsa att den som inte bygger eller underhåller sin bro kan dömas till böter. Den här skyldigheten för husägare att ansvara för gatan framför sin egen fastighet återkommer i lagstiftning, dom och tänkeböcker under hela medeltiden, vilket tyder på att det här kanske inte var borgarnas mest omhuldade uppgift. På 12-och 1300-talen blir stensatta gator i den medeltida städerna vanligare. Det här kan man inte bara se i det arkeologiska materialet utan även i historiska källor där att ”broa” blir allt ovanligare och det istället börjar talas om att ”lägga gata” och ”bygga gata”. Husägaren var alltjämt ansvarig för att anlägga gatan framför sitt eget hus. Men det här gäller framförallt stadens centrala gatustråk där mycket folk rörde sig. I stadens utkanter var stensättning fortfarande ovanligt och gatunätet bestod mest av upptrampade stigar, ibland med en fyllning av grus för att möjliggöra en knapphändig dränering. Det är först fram på 1400-talet, man kan tänka sig att gatorna i städerna mer allmänt var stensatta. Det har kan man bland annat börja avläsa i att det nu uppstått en särskild yrkeskår med gatuanläggning som specialitet. En ”Niclas Gatulägger” omtalas 1452 i Stockholms jordebok och från 1460-talet hittar vi en annan gatuläggare omnämnd i Arbogas tänkeböcker.
De äldsta gatorna från 11-, 12- och 1300-talen har ofta en bottning av sten och ett utjämningsskikt av grus och sand överst och skulle därför mest framstå som grusvägar för en modern människa. Senmedeltidens gator bestod dock av mer vällagda kullerstensytor. Viktigare gator kunde nu också få en stensatt rännsten en bit från husfasaderna. Stensättningen gick dock sällan ut i dropprummet allra närmast husväggarna. Denna del av gatan upptogs nämligen av stadens kommers i form av öppna luckor in till handelsbodarna, bänkar, bord och tunnor. Trafiken blev därigenom förvisad till gatans mitt där riktigt påkostade gator under senmedeltiden fick ett gångstråk av större platta stenar, så kallade borgmästarstenar.
1721 sluts freden i Nystad vilket avslutar det stora nordiska kriget. Priset på plåt sjunker när det inte längre oavkortat behöver gå till arméns harnesktillverkning. Istället kan plåt nu börja användas för att tillverka hängrännor som skyddar mot takdropp. Samtidigt har vagntrafiken ökat i städerna i förhållande till trafiksituationen på medeltiden. Det här påbörjar en process som flyttar gångstråket från mitten av gatan till sidan. Under 1700-talets första halva kom rännstenen därför att läggas i mitten av gatan och gångtrafiken förflyttas mot husväggarna.
Mot 1700-talets slut har gångstråken vid sidorna av gatan permanentats. Körbanan har nu istället fått sin högsta punkt i mitten av gatan så att dagvattnet rinner mot sidorna där två rännstenar skiljer gatan från gångstråken, de så kallade trottoarerna. Ordet trottoar är ett låneord som uppstår i Frankrike kring 1780 och markerar just de något upphöjda gångstråken vid gatans sidor som börjar anläggas i Frankrike i slutet av 1700-talet. Några mängder med upphöjda trottoarer fanns det dock inte i Sverige vid denna tid, för detta får vi vänta en god bit in på 1800-talet då den nya offentligheten som uppstår vid denna tid sprider flanerandet som en viktig social aktivitet inom borgerskapet. Den första upphöjda trottoaren i Stockholm skall enligt väg- och vatteningenjören Otto Frömans bok Stockholms gator, afloppsbrunnar och planteringar, ha anlaggts först 1844 på Jakobsgatan på Norrmalm, vilket dock inte helt rimmar med den uppgift som säger att Norrbro redan 1809 fick en upphöjd trottoar i huggen gatsten. Hur det nu än är med den saken så kan man slå fast att gatubeläggningen fram till 1850-talet utgjordes av kullersten, ett och annat stråk av borgmästarsten samt vissa gator med huggen fältsten. Först på 1850 talet påbörjades övergången från kullersten till standardiserad storgatsten i nyanläggningen av gator i Sverige. Fram till åren kring sekelskiftet 1900 får man dock tänka sig att kullersten och huggen fältsten fortfarande är de vanligaste gatubeläggningarna. I slutet av 1800-talet experimenteras kortvarigt både med träkubb och asfalt som gatubeläggning innan smågatstenen introducerades på 1920 talet. Asfalten kommer dock några år senare komma att börja slå ut alla andra typer av gatubeläggningar i Sverige.
Källor och vidare läsning
Fröman, Otto (1897) Stockholms gator, afloppsbrunnar och planteringar. Stockholm.
Stadin, Kekke (2023) Promenerandets historia. Stockholm
Lämna ett svar