Förindustriella tegelförband

Teglets historia tar möjligen sin början i Mesopotamien för cirka 5000 år sedan. Åtminstone är det på denna plats och från denna tid vi hittat de äldsta brända tegelstensfragmenten. Men det är även möjligt att tekniken att bränna lera till tegel är äldre. Lersten i obränd form får man definitivt betrakta som betydligt äldre. Från Mesotpotamien kom teglet att långsamt sprida sig genom Europa via det romerska riket, för att fyra tusen år senare komma till Norden. Exakt vilken väg teglet tog till Norden är inte fullt känt, men att kyrkan och klosterordnarna haft ett kraftigt finger med i spelet är inte någon högoddsare. Från år 1163 finns spår av en cisterciensisk tegelkonstruktion i Tvis på Jylland. Cirka 1170 läggs grundstenen till Roskilde domkyrka som skall vara nordens äldsta fortfarande stående tegelbyggnad och 1192 invigs Gumlösa kyrka utamför Vinslöv som är Sveriges äldsta tegelkonstruktion. När byggnadsarbeten vid Uppsala domkyrka påbörjades kring 1270 förefaller tegelbyggnationen vara spridd i övreståndsmiljöerna i Sverige även om det skulle dröja in på 1600-talet innan teglet blev ett allmänt begagnat material.
Murförband är termen för hur tegelsten varvas i ett murverk, det vill säga hur fogarna är skjutna ifrån varandra och på vilket sett man valt att göra teglets långsida, den så kallade löpytan, och kortsidan, vilken benämns kopp, synlig i muren. Murens vågräta fogar kallas för liggfogar och det lodräta fogarna heter stötfogar. Ibland kan man hitta mycket långa stötfogar som löper vertikalt genom ett murförband. På det sättet har man aldrig murat vid ursprungligt uppförande av en mur eftersom fogen blir mycket svag. Längre sammanhängande stötfogar tyder alltså alltid på att en lagning av muren skett. Kanske har ett fönster murats igen, eller så har en påbyggnad av muren gjorts.
Idag skiljer man på egentliga förband som avses att användas i bärande väggar, beklädnadsförband som används i fasader av curtain wall system och inte avses vara bärande, samt specialförband som inte är tänkta för hela fasader utan detaljarbeten som skorstenar, fönsterbänkar och dekorationer. Under äldre tid skilde man dock inte på egentliga och beklädnadsförband eftersom samtliga murar var bärande. Det finns idag otroligt många murförband. Exakt hur många är omöjligt att säga. Under medeltiden fanns dock i princip endast två förband, det så kallade munkförbandet och det vendiska förbandet. Vid sidan av dessa två förband som användes till bärande murar fanns under medeltiden även ett antal specialförband för mönstermurning som ärvts från romarriket. Det murade fiskbensmönstret kallas på latin för Opus Spicatum och kunde i medeltida tegelmurning användas antingen stående eller liggande. Liggande kallas det i Sverige för strömskift eller sågskift. Andra romerska förband var nätförbandet (opus reticulatum) vilket murades med kvadratisk sten stående på hörnkant på så sätt att ett fisknätsmönster bildades. Opus incertum var ett annat av de romerska förbanden där stenen var oregelbundet placerad i murverket, ofta bestående av en blandning av tegel och natursten.
Munkförbandet är också känt sedan romersk tid och är medeltidens allra vanligaste förband i Sverige. Munkförbandet känns lätt igen på att den så kallade skiftgången, det vill säga den horisontellt liggande tegelraden har ett rytmiskt mönster bestående av två löpstenar och en kopp. Under medeltiden var den exakta placeringen av kopparna i förhållande till varandra i de olika skiftgångarna inte alltid så noggrann. Idag talar man dock om flera olika typer av munkförband. I ett 2-skiftsförband med stående kopp ligger koppstenarna i varannat skift lodrätt ovanför varandra. I ett 10-skiftsförband med springande kopp upprepas skiftet var tionde gång så att kopparna ligger diagonalt förskjutna ifrån varandra uppåt i fasaden. I ett 4-skiftigt munkförband upprepas skiften var fjärde skift. Det finns även munkförband med insprängda skift bestående endast av löpsten. Vanligtvis görs det här i 4-skiftsförband där vartannat skift muras endast med löpsten vilket ger en zick-zack-verkan i förbandet som då kallas blixtförband. Det faktum att de övriga skiften består av två löpsten och en kopp gör att förbandet ändå brukar sorteras in under varianter av munkförband.




De medeltida murarna byggdes i skalmursteknik, vilket innebar att en in- och en yttersida, så kallade skal, murades på vardera sidan om en fyllning bestående av grus, sten och kalkbruk. Koppstenarnas funktion var alltså inte primärt dekorativ utan hade som funktion att sticka in i fyllningen och binda muren till denna, varför kopparna ibland även kallas bindare. Hur många koppar som sätts i ett förband påverkar förbandets styrka och dess bindning till murens fyllning. Önskades ett starkare förband än munkförbandet under medeltiden så använde man det vendiska förbandet (vilket även kallas polskt- eller götiskt förband) som består av varannan löp och varannan kopp. Eftersom det vendiska förbandet har fler koppstenar blir förbandet även dyrare att mura eftersom materialåtgången per löpmeter blir större.


Byggnadstekniken var förvånansvärt likriktad under hela medeltiden, varför det kan vara svårt att bestämma exakt ålder på en byggnad endast genom murverket. Murförbanden kan dock hjälpa till att ge en grov periodisering av byggnaden. Under 1500-talet började man nämligen att introducera renässansförbanden kryss- och blockförband i Sverige. I renässansförbanden blandas inte löp och koppsten som i de medeltida förbanden utan löp- och koppsten läggs i egna skiftgångar. Skillnaden mellan förbanden består istället av hur skiften är skjutna ifrån varandra. I blockförbandet ligger löpstenarna lodrätt över varandra, medan de i kryssförbandet är skjutna en halv sten ifrån varandra. Varför man övergav de medeltida förbanden under 1500-talet är inte med säkerhet belagt, men under 1600-talet kom skalmuren successivt att ersättas med fullmur. Fullmuren verkar därför vara kopplad till övergången från de medeltida förbanden till block- och kryssförband. Möjligen ansågs renässansförbanden vara starkare eller bättre lämpade för fullmurar eller så var det helt enkelt en stilinfluens utifrån. Block och kryssförbanden blir dominerande under 16- och 1700-talen fram tills att de medeltida förbanden, åter blir populära i samband med det historiserande tegelbyggandet en bit in på 1800-talet.