Valsade och dragna glas

Toppen av valsglasmaskinen, Glava Glasbruk, Värmland. Glava Hembygdsförening.

Det valsade glaset, eller det så kallade dragna glaset, uppfanns 1904 i Belgien av Emile Fourcault. Fourcaults planglastillverkning var en vertikal maskinprocess där glasmassan drogs ur smältan genom en mängd valsar vilka formade glasmassan till planglas. Glasmassan som kunde värmas till 1500 grader fördes ur den heta änden av vannan via ett utrymme där luft och andra imperfektioner i glaset avlägsnades för att sedan transporteras genom en kanal till en svalare del av vannan där glasmassan kyldes till en formningstemperatur på cirka 950 grader. Från vannan drogs sedan glaset vertikalt uppå genom planglas maskinen.

Ordet vanna kommer från tyskans ”Wanne” vilket betyder kar. En vanna är alltså en bassängformad glasugn över vilken låga väggar och ett välvt tak är rest. Basängen är 1,2-1,5 meter djup och sidoväggarna cirka en meter. För att bassäng och väggar skulle stå emot glasmassans frätande inverkan murades dessa av eldfast tegel innehållande aluminiumoxid och kiselsyra. Intressant nog gjordes murningen inte med murbruk utan blocken staplades tätt och glasmassan själv förseglade utrymmet mellan stenarna.

Vanna. Ur Glasverket i Oxelösunds 1928-1970.

Från vannans kalla sida drogs glaset via en slits i ett munstycke uppåt genom valsarna. Dragningen gjordes genom att en ”doppare”, det vill säga en ram med piggar sänktes ned i slitsen samtidigt som munstycket doppades ned i smältan. När dopparen drogs uppåt följde den sega glasmassan med. Glasmassan började därefter kylas direkt genom att passera två vattenkylda lådor för att sedan arbeta sig vidare genom valsarna. Utmaningen med Fourcault-metoden är att glaset måste stelna utan kontakt med valsarna. Kyls glaset genom direktkontakt med valsarna kommer det att bli matt. Glaset måste alltså kylas hängande fritt i luften. I Fourcaults planglasmaskin kyldes glaset successivt mellan valsarna för att vid toppen av dragmaskinen, som kunde ligga en eller flera våningar ovanför vannan, vara helt svalt och därmed möjligt att hanteras för hand och skäras i lagom långa längder.

Fourcault-metoden. Ur Glasverket i Oxelösund 1928-1970 av Magnus Värmon.

Med Fourcault-metoden kan man tillverka glas med bredd upp till två och en halv meter. Glasets tjocklek styrs av dragningshastigheten. Tvärt om mot vad man skulle kunna tro innebär högre hastighet ett tunnare glas. Ett normalt 2 mm glas dras i en hastighet av ungefär 1,5 meter per minut.

Formningen av glaset som sker mellan de asbestbeklädda valsarna gör att draget glas får ojämnheter i form av ränder efter valsarna. När valsade glas traditionellt satts i bågar, har glasen då satts med ränderna stående, vilket gör att ojämnheterna syns när man rör sig sidledes i rummet men däremot inte om man skulle ställa sig och hoppa. Så bör även ett modernt kulturglas sättas. Luftbubblor skall ett draget glas dock aldrig ha. Finns luftbubblor i ett draget glas räknas det som en kvalitetsavvikelse. Avvikelsen beror då ofta på att man använt ett helt nytt munstycke i processen. Munstycket var en av Fourcault-metodens största svagheter. Munstycket som måste klara temperaturer upp till 1200 grader tillverkades av eldfast lera vilket gjorde dem sköra vilket i sin tur ledde till att de ofta behövde bytas ut. I nya munstycken fanns dock porer av inkapslad luft som vid kontakt med det heta glaset pressades ut ur leran och in i glasmassan. Sådant glas sorterades i allmänhet bort vid glasbruket.

1928 utvecklades den så kallade Pitsburgh-processen vilken kom att ersätta Fourcaultmetoden. Pitsburgh-processen uppfanns av Pitsburgh Plate Glas Company, idag PPG, och arbetade sig runt problemet med munstycket genom att ersätta detta med en keramisk kropp som ständigt befann sig under glasytan. Pitsburghmetoden minskade risken för luftbubblor samtidigt som den ökade den optiska kvaliteten på glaset.

I Sverige introducerades valsglastillverkning första gången på Glava bruk utanför Arvika 1927. Därefter gick det snabbt. På bara några år konkurerade det valsade glaset helt ut munblåst glas. Det sista glasbruket i Sverige som tillverkade blåst fönsterglas var Ramnåsa bruk i Småland som lade ner tillverkningen 1934.

© Jesper Sundelöf, 2024


Vidare Läsning

Värmon, Magnus (2000) Glasverket i Oxelösund 1928-1970. SSAB

Etiketter:

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *