Inigo Jones & den brittiska palladianismen
Vad är egentligen palladianism? Vilka villor och stadspalats Andrea Palladio en gång ritade i och omkring staden Vicenza vid mitten av 1500-talet kan nästan varje arkitekturhistoriestudent rabbla upp i sömnen. Men vad är egentligen Palladios essens? Vad är det som gjort att vi uppkallat en hel arkitekturinriktning efter honom? Är det fasader under tempelgavelpediment med pilastrar och engagerade kolonner i kolossalordning? Eller symmetriskt placerade fönster rytmiskt varierade med frontoner och segmentbågar? Är det upprepningar av serliana, Palladios älskade murperforeringsmotiv med en rundbåge, symmetriskt flankerad av två rektangulära ljusöppningar avgränsade med kolonner eller pilastrar under ett mindre entablement? Är det portiken eller loggian? Alla dessa drag är typiska för Andrea Palladio och palladianismen, men de är egentligen, liksom övriga detaljreferenser Palladio gör till Vitruvius och den klassiska arkitekturen, ganska ytliga. Detaljerna gör att vi kan följa palladianismen från arkitekt till arkitekt under århundraden eftersom de helt enkelt kopierar och gör pastischer på motiv Palladio redan gjort. Palladios storhet däremot, kärnan i palladianismen, ligger inte i detaljerna i sig utan i perspektivet, i kombinationen av ljus och färg, fasadens helhetsuttryck i förhållande till geografin, byggnadens proportioner, stramheten, symmetrin och helheten i förhållande till delarna. En essens som inte går att skapa genom att stapla detaljer på varandra. Något som huvudpersonen för den här artikeln antagligen förstod.
Inigo Jones föddes 1573 som son till en textilarbetare i Smithfield i London. Hur det kom sig att Jones blev arkitekt vet vi egentligen inte eftersom mycket från hans yngre år är höljt i historiskt dunkel. Vi vet dock att han någon gång före 1603 gör en studieresa till Italien och att det antagligen är på denna han första gången kommer i kontakt med Palladios arkitektur. Något senare hittar vi honom i Danmark där han arbetar för Christian IV på både Rosenborgs och Fredriksborgs slott. Inigo Jones första claim to fame är dock inte inom arkitekturens område utan teaterns, där han når en viss berömmelse för sina kostym- och scenkrationer. Det första arkitektoniska verket vi med säkerhet vet att han uppför själv är ett monument över Lady Cotton 1608–1611 i Norton-in-Hales, Shropshire. Under de följande åren dyker Jones sporadiskt upp i källmaterialet genom ett antal ritningar varav det mest betydelsefulla av dessa antagligen är centraltornet på S:t Paulskatedralen.
1613 reser Inigo Jones tillsammans med Earlen av Arundel – en av Englands största kulturmecenater genom tiderna – återigen till Italien för att studera klassisk arkitektur. Genom Inigo Jones efterlämnade sketchböcker vet vi att han kom att ta intryck av konstnärer som Parmigianino, Andrea Schiavone, Vincenzo Scamozzi och arkitekturen i städer som Rom, Padua, Florence och Vicenza. Jones fick aldrig själv möjlighet att träffa Palladio som dog redan 1580, men han kom att skaffa en kopia av Palladios Quattro libri dell’architettura, vilken han studerade passionerat och kom att fylla med kommentarer och anteckningar.
Inigo Jones var antagligen redan under 1610-talet ett större namn än man idag får känslan av när man betraktar källmaterialet. 1615 utnämns han nämligen till Surveyor-General of the King’s Works, ett ämbete som ungefärligen motsvarar det svenska Överintendentsämbetet vilket inrättades 1697. Som Surveyor-General var Inigo Jones ansvarig för överseende av samtliga arbeten på konungens palats, ett ansvar som kom att låta Jones sätta sina första riktigt stora avtryck i arkitekturhistorien.
Det allra första kom att bli Queen’s House (1619-1635) i Greenwich, som uppfördes åt drotting Anne av Danmark. Queens House har en särställning i den brittiska arkitekturen som landets första genomgående klassiska byggnad. Det är också med Queens house som palladianismen i England tar sin början. Man kan bara tänka sig hur uppseendeväckande det vita hus med sin strikta fasad måste ha varit under det tidiga 1620-talet då all annan palatsarkitektur i England antingen utgjordes av Tudorgotik i grå sten eller tudorstilens röda tegel.
Banqueting House i det dåvarande Palace of Whitehall var ett annat av Jones tidiga arbeten och uppfördes 1619-1622. Huset som efter branden 1698 är den enda kvarvarande delen av Whitehall, är uppförd i en stram palladianism med repetitiva frontoner och segmentbågar mellan halvkolonner och pilastrar. Arvet från Palladio är tydligt synlig i byggnaden.
1623 till 1627 nyggde Inigo Jones ”Queens Chapel” på S:t James palatsområde. Här har Jones möjligen hittat inspiration i delar av Pantheon. Tydligt är i vilket fall att hela byggnaden är en blinkning mot det klassiska romerska templet.
Inigo Jones anses varit arkitekten bakom över 1000 byggnader i England. Nivån på hans involvering kan dock diskuteras. Som Surveyor General har naturligtvis haft ett finger med nästan över allt. Men det har nog ganska också begränsats till just ett finger. Ofta verkar det som att Jones roll mest bestått i muntliga instruktioner till en byggmästare, administratör av finanser eller granskning av ritningar gjord av andra arkitekter. Eller så fungerade det som vid uppförandet av Wilton House södra fasad under 1630-talet utanför Salisbury i Wiltshire. Jones påbörjade det av Lord Pembroke beställda arbetet men lämnade ganska snart över det till Isaac de Caus eftersom han själv hade fullt upp med de kungliga palatsen. Han återkom först 1646 tillsammans med sin lärling John Webb för att avsluta projektet. Inte desto mindre är det på Wilton House vi hittar ”the double cube room” som är ett av fundamenten till synen på Inigo Jones som den brittiska arkitekturens fader.
Inigo Jones karriär tog abrupt slut i och med det engelska inbördeskrigets utbrott 1642 och han dog tio år senare den 21 juni 1652. Inbördeskriget och Jones död kom att innebära ett avbrott i den av staten finansierade palladianska utvecklingen i England. Det dröjer cirka 60 år innan en ny generation arkitekter får upp ögonen för Palladianismen. Den här pånyttfödelsen stöds av två stora litterära händelser i England. Dels utkommer 1726 den första till engelska översatta upplagan av Palladios ”Fyra böcker om arkitekturen”. Viktigare var dock (1676-1729) utgivning av ”Vitruvius Brittanicus, or the Brittish Architect”. De tre volymerna som utgavs 1715-1725 innehöll graveringar av Inigo Jones arbeten, vilket kom att sätta dessa på den arkitektonsika kartan för 1700-talets första halva. Campells uppförande av Wansted house i Redbridge 1715-1722 i nypalladisk stil kom att ytterligare understryka palladianismens återkomst till England och hans Stourhead House uppfört 1721-1725 på gränsen mellan Wiltshire och Somerset, är idag ett av de mer välbevarade exemplen på en brittisk nypalladisk miljö.
Vid sidan av Inigo Jones är nog Richard Boyle, Earl of Burlington (1694–1753), den person som haft störst inflytande över den brittska palladianismen. Åtminstone kom hans Chiswick House att få ett stort inflytande över kommande arkitektur. I Chiswick är det ingen fråga om var inspirationen kommer ifrån. Här är referensen till Villa Rotonda tydlig men Chiswick, liksom Wansted och Stourhead visade också på hur arvet från Inigo Jones kunde tolkas och Palladios formspråk göras till något specifikt brittiskt.
Den brittiska palladianismen kom i mycket att dominera 1700-talets övreståndsarkitektur. Ofta strikt och stram i ett direkt arv från Inigo Jones, men iblnd mer utsvävande i form av en palladioinfluerad barock vilket man exempelvis kan se i James Gibbs 1737-1749 uppförda Radcliffe Camera i Oxford. Medan palladianismen i norden är en ganska typisk renässansföreteelse och den svenska barocken istället hämtar sina influenser från Rom snarare än Veneto, kommer palladianismen i England att överleva in i 1700-talet. I staden Bath kommer den genom arkitekterna John Wood d.ä (1704-1754) och hans son John Wood d.y (1728-1782) att ta steget från övreståndsarkitekturen till den övre medelklassen. John Wood d.ä fick i Bath för sig att återställa staden till en något påhittad historisk storhet och skapade en storslagen vision där hela staden skulle byggas på palladiansk grund. Palladiska villor och byggnader kom att uppföras på flera platser i staden men mest berömda idag är the Cirkus 1754-1768 och Royal Crescent som uppfördes av John Wood d.y 1767-1774, runda och böjda byggnationer som kom att sätta rutnätsstaden i gungning. Men det är, som man säger, en helt annan historia.
Vidare Läsning
Ackerman, James (1966) Palladio. London
Leapman, Michael (2003) Inigo: The life of Inigo Jones: Architect of the English Renaissance. London
Campbell, Cole, (2007) Vitruvius Britannicus. Dover