1800-talets eklekticism
Eklekticism är ett ord som används inom arkitekturen för att markera stilblandning. Ordet kommer från grekiskans eklektos, vilket betyder utvald. Att något är arkitektoniskt eklektiskt innebär med andra ord att man valt ut vissa former, element eller detaljer från en stil och blandat dem med utvalda element från en annan stil, utan att ta hänsyn till de bägge stilarnas helhet. Det kan också betyda att man blandar flera arkitekturstilar i samma miljö vid samma tid, att en byggnad ritad i nyrenässans till exempel byggs samtidigt som en byggnad i nygotik, i samma kvarter eller miljö. Det här har tidigare i aldrig gjorts i historien, men är en praxis som kommer bli stor under det historiskt medvetna 1800-talet då man gärna blickade bakåt i historien och fann inspiration i framförallt medeltiden och renässansens arkitektur, en tid som man ansåg stå för trygghet, äkta material och ”sunda” värderingar i ett tidevarv präglat av industrialismens allt snabbare snurrande hjul. Det eklektiska draget i arkitekturen går att spåra ned i 1800-talets första halva, men riktigt stor kommer den bli under 1800-talets allra sista årtionde.
Att blicka bakåt har arkitekter gjort i alla tider, men varje tid har lekt med de arkitektoniska elementen på ett sådant sätt att man nog får anse att det som skapats har varit helt egna stilar. Renässansarkitekturen är med andra ord något eget även om den är helt baserad på romerska arkitekturelement. Barocken med sina svulstiga former och ovaler är också något eget trots att den växt ur renässansens manierism. Så är även nyklassicismen som dyker upp under 1700-takets andra halva i spåren av utgrävningarna av Pompeji och Herculaneum. Efter nyklassicismen kommer det under 1800-talet dyka upp en hel serie med nystilar då tidens arkitekter blickar bakåt på renässansen, barocken, gotiken och rokokon för att finna historisk inspiration. Nystilarna blir pastischer på originalen, inte kopior, men inte heller något helt eget i sina uttryck.
Eftersom arkitekter i alla tider blickat bakåt har arkitekturen utom under några få undantagna tidsperioder också alltid stått på klassisk grund. Dessutom har varje tid alltid haft enbart en dominerande arkitekturstil. Så här kommer det dock inte bli under 1800-talet. Plötsligt kommer istället flera olika nystilar figurera parallellt. Och en av dem är inte alls klassisk utan gotisk och kommer att bli omåttligt populär som kuliss för det industriella samhällets nya typer av byggnader som banhallar, industrier, stadshus, skolor och institutioner. Kanske beror det på att industrialismens palats inte kan byggas på den gamla världens nyklassicism.
Den första formen av 1800-tals eklekticism innebär alltså att tiden i sig är eklektisk. Att tiden är eklektisk betyder att flera arkitekturstilar existerar parallellt. Stenstadens lägenhetshus byggs i nyrenässans, industrialismens lokaler byggs i nygotik, maktens byggnader i nybarock och adeln bygger sina herrgårdar i en borgliknande nyromanik. Inklämt mellan dessa större stiluttryck hittar vi även göticismens och nationalromantikens tillbakablickande arkitektur i form av fornordism. Även inredningen är uppdelat eklektisk under 1800-talet. De olika stilarna fylls med innebörd och olika betydelser. Nyrenässans och nygotik anses manliga och används i matsalar och hallar medan nyrokokon anses kvinnlig och tar plats i salonger och sängkammare.
Från denna schatterade eklekticism är steget inte långt till att rita själva byggnaderna eklektiska, det vill säga att blanda stilelement från olika stilar i samma byggnad. Jag skulle vilja påstå att det här är en naturlig utveckling i en i övrigt redan eklektisk tidsålder, men den påskyndas säkerligen av den mycket strikta nyklassiska hållning som lärs ut vid École des Beaux-Arts i Paris, den skola där alla arkitekter som vill göra sig ett namn utbildade sig och som var stilbildande för all arkitektur vid denna tid. Och är det något man kan vara säker på så är det att ju att ju striktare läraren är, desto större motstånd gör eleven. Det är också i Frankrike som de första arkitekter som uttryckligen kallar sig eklektiker dyker upp. Bland de tidigaste hittar vi bland annat Léon Vaudoyer, Felix Duban och Louis Duc. Från Frankrike sprider sig eklekticismen vidare till Tyskland och därifrån till Sverige. Och så kommer det sig att det i Sverige plötsligt uppstår byggnader som kan ha borglika hörntorn inspirerade av medeltiden, gotiska katedralfönster, barockhuvar och renässansarkader. Ett gott exempel på en sådan här byggnad är Helsingborgs rådhus uppfört 1892-1896 av Alfred Hellerström. Byggnaden är översållad av gotiska stilelement som spetsbågar, fialer och baldakiner. Centralkroppen är dock tydligt romanskt influerad med kraftiga hörntorn prydda med machicoulis. Kanske kan man i de fyrkantiga tornens tak ana en influens från fransk barock och över taket reser sig ett mycket högt renässanstorn som taget ifrån 1400-talets Bologna. Det är en kavalkad av italiensk, tysk, nederländsk och fransk historisk arkitektur med insprängda element tagna ur arkitektens fantasi och ett mycket fint exempel på eklektisk arkitektur.
© Jesper Sundelöf, 2024
Vidare Läsning
Björk, Cecilia m.fl (2016) Så byggdes husen 1880-2000. Mölndal
Eriksson, Eva (1998) Den moderna stadens födelse. Stockholm
Hall, Thomas – Dunér, Katarina (1997) Den svenska staden. Lund
