Huvudbeståndsdelen i glas är kiseldioxid i form av sand av kvarts som smälts tillsammans med basiska flussmedel, soda (natriumkarbonat) eller pottaska (kaliumkarbonat), och stabilisatorer som kalciumkarbonat, kalksten eller blymönja. Flussmedlet som innehåller alkalijoner har i uppgift att sänka glasets smälttemperatur till cirka 1400 grader för att göra smältningen lättare. Det vanligaste förindustriella flussmedlet var kaliumkarbonat och är man lite intresserad av etymologi kan det kanske vara roligt att veta att ordet kalium kommer från arabiskans al-qalyah, vilket betyder ungefär ”aska från plantor”. Ordet har sitt ursprung i att kalium urlakades ur aska från brända lövträd, samma sak som det vi i Sverige kallar för pottaska. Ordstammen ”pott” kommer i det fallet från ordet potassium som är ett äldre ord för kalium, vilket bland annat har levt kvar i engelskan.
Blandningen av de torra råvarorna för glastillverkning kallas för ”mängen” vilket är en omskrivning av tyskans ”gemenge”, vilket betyder blandning. I förindustriell tid blandades mängen för hand med hjälp av skyffel i ett tråg i den så kallade mängkammaren. Mängen smältes sedan i en degel. På de förindustriella bruken gjordes detta i chamotteugnar tillverkade av lera med mycket begränsad livslängd, inte sällan så kort som 4 månader på grund av de höga temperaturerna. Brukets degelmakare var med andra ord konstant sysselsatta med att tillverka nya chamotteugnar.
Vid sidan av de råvaror man haft intention att blanda i mängen förekom även en mängd olika föroreningar som ofta missfärgade glaset på ett eller annat sätt. Mycket vanligt var att kvartssanden innehöll järnoxid vilket gav glaset en grön ton. Ofta säger man att allt gammalt glas är grönt. Det är dock ett uttalande som bör göras med viss försiktighet. För det första så har i princip allt ofärgat glas en något grönaktig ton, så också idag, även om dagens ton förstås är betydligt mindre än vad den var förr. För det andra så hade romarna redan under antiken lärt sig hur man kunde avfärga glas, en konst som de venetianska glasblåsarna återupptog under 1300-talet då man började klarna glaset med hjälp av mangan. Manganklarning gjorde dock att glaset istället kunde få en svagt gul eller grå ton. Det går även att få fram andra färger på glas genom att tillsätta olika typer av färgämnen. Exempelvis så ger koboltoxid blått glas, kromoxid grönt, manganoxid violett, kol och svavel: brunt, selen och guld: rött.
Lastningen av mängen i ugnens degel gjordes manuellt med långa skyfflar. Vid cirka 800 grader börjar mängen smälta och vid 1400 grader börjar bublor av kolsyra utvecklas i massan och stiga mot ytan. Det är det här bublorna som bildar de vackra blåsor som ofta finns i munblåst glas. I smältprocessen användes inte sällan även arsenik i mängen för att påskynda smältprocessen vilket fick blåsbildningen att öka. När temperaturen är som högst i ugnen så luttras glaset, vilket innebär att främmande ämnen bränns bort och en blanksmältning av glaset sker. Därefter fick glasmassan under en tid svalna ned till cirka 1200 grader då gasblåsorna skulle avgå ur massan, vilket alltså inte alltid skedde.
När glasmassan var redo att bearbetas togs massan ur degeln med hjälp av en lång pipa. Ju större mängd massa som kunde fästas på pipan desto större glas kunde blåsas. Det här var ett tungt arbete eftersom poster på upp emot 30 kilo kunde fästas på pipan av den så kallade anfångaren, vilket den glasarbetare i hyttan som hade till uppgift att utföra detta arbete kallades. Namnet anfångare skall enligt uppgift komma från tyskans ”anfangen”, vilket betyder påbörja och anfångaren var den glasarbetare som först hanterade det smälta glaset.
När glaset var fäst vid pipan bearbetades det med hjälp an en stor träskopa för att forma glasposten rund. Därefter formades glaset till en cylinder med hjälp av en annan träform. När cylinderns grundform var skapad kunde glaset börja blåsas. Detta gjordes över en så kallad svänggrop där cylindern kunde svängas och roteras samtidigt som den blåstes allt större. Glaset kunde blåsas till cylindrar upp till 2,5 meter med en diameter av 60 centimeter. Tjockleken varierade mellan 1 och 8 mm. Vanligt för sentida svenskt cylinderglas är att tjockleken ligger kring 2 mm.
Cylindern sprängdes i båda ändar genom att en glödgad metalltråd virades runt cylindern så att botten och toppen kunde tas av. Alternativt kunde cylindern värmas och klippas upp i ändorna. Därefter spräcktes cylindern på längden med någon av de två metoderna varefter glaset åter värmdes och planades ut på ett bord till vad som kallas för taffel, alltså ett plant glas. Taffeln kunde även formas i en särskild sträckugn.
Cylinderglas är känd sedan 1100-talet då Benediktinermunken Theophilus beskrev cylinderglastillverkning i sitt uppslagsverk över medeltida hantverk ”De diversis artibus”. Mellan 1750 och 1927 är cylinderglas det helt dominerande fönsterglaset i Sverige. 1927 börjar emellertid Glava bruk utanför Arvika producera maskindraget valsglas och därefter går det snabbt. På bara några år konkurrerar det valsade glaset helt ut cylinderglaset. De sista glasbruket i Sverige som tillverkade blåst fönsterglas var Ramnåsa som lade ned sin produktion 1934.
© Jesper Sundelöf, 2025
Vidare Läsning:
Adamsson, Bo m.fl. (1975) Glas i Hus. Lund.
Antell, Olof (1994) Fönster. Historik och råd vid renovering. RAÄ
Falk, Thomas m.fl. (2011) Boken om Glas. Växjö.
Färdig, Karl-Gustav (1949) Sveriges Glasindustri. Industrins Upplysningstjänst
Lundqvist, Ingemar (1988) När husen fick glasögon. Stockholm
Stenberg, Elisa – Simmingsköld, Bo (1958) Glas. Stockholm
Lämna ett svar