Slaggsten, eller bergslagssten, är ett byggnadsmaterial som uppkom som en biprodukt av den svenska järnhanteringen. Vid smältning av järnmalm i masugn skapas en mängd restprodukter i form av oxider av oönskade metaller, föroreningar och andra ämnen som separerades ur det rena järnet. Den här så kallade slaggen flyter till toppen av smältan och avskiljs i masugnsprocessen. Under 1700-talet utvecklades en teknik för att gjuta den heta slaggen till något som kan liknas vid mycket stora tegel i formar av sand.
Den växande järnframställningen under 16- 17-och 1800-talen kom att medföra ett allt större tryck på Mellansveriges skogar. Ved och träkol användes både för att bryta järnmalmen och i ugnar och smedjor för att smälta och smida järnet. Skog kom snabbt att bli en bristvara i Bergslagen och behov uppstod att finna andra byggnadsmaterial än det traditionella timret. Samtidigt som skogarna minskade, så växte slagghögarna kring bruken. Med tiden kom de växande slaggvarparna att bli ett bekymmer för bruken. Slaggstenen kom på så sätt att bli en lösning som slog två flugor i en smäll.
Den speciella bergsslagsstenen med sin svarta eller blå-gröna glasartade yta skapades när masugnens temperatur höll en tillräckligt hög värme för att förglasa slaggprodukterna. Slaggstenens kvalitet varierade beroende på kylningshastighet och kemisk sammansättning. Långsam avsvalning gav en hård, glasliknande sten, medan snabb nedkylning ofta resulterade i porösa och sprödare block. Färgen var vanligtvis mörk, från blågrå till svart, ofta med en glasartad skimrande yta. Slagg innehållande stora mängder krom eller kobolt kunde ge en nästan klarblå sten. Eftersom råvaran utgjorde en restprodukt från järnproduktionen var tillgången god och kostnaden låg i anslutning till bruken.
Idén att gjuta byggnadsmaterial av slagg kom till Sverige på 1700-talet från England och introducerades bland annat av arkitekten Clas Eliander som under sina resor i England under 1740-talet sett hur man där gjöt slaggsten till byggnad av källare och murar. Åren 1748–1753 utgav Eliander en serie artiklar om slaggteglets nytta i tidskriften Vetenskapsakademiens handlingar. Snart efter Carl Elianders första artiklar i Vetenskapsakademins handlingar, påbörjades en begränsad tillverkning av slaggtegel i Sverige. Produktionen visade sig dock inte helt enkel då slaggteglet lätt sprack under avkylningen. Bergmästaren i Öster- och Västerbergslagen, Axel Fredrik Cronstedt, som verkar ha varit fast bestämd att lyckas med slaggtegelexperimenten kom dock fram till att malmer som inte krävde tillsatser av kalksten i smältningen, var bäst lämpade för gjutning av tegel. Orsaken tycks ha varit att tillsatsen av kalksten inte löste sig i smältan utan blev kvar i slaggen, där den sög fukt, svällde och därför spräckte stenen. Cronstedts lösning var enkel. Genom att pulverisera kalkstenen innan den tillsattes i smältan löstes kalket lättare i smältprocessen.
De första kända experimenten med slagg som byggnadsmaterial gjordes redan under tidigt 1700-tal. I tiden innan man började gjuta slaggsten tappades slaggen ut i sanden på hyttgolvet. När slaggen stelnat knackades den sönder slängdes på hyttbacken. Den här så kallade slaggvarpen användes på sina håll bland annat till taktäckningsmaterial. Bland annat fanns det på Forsmarks bruk två kolhus och en smedja som redan i början av 1700-talet hade tak täckta av näver och slagg. Från Österbybruk finns också uppgifter om slaggtäckta tak vid mitten av 1700-talet.
På 1750-talet började dock slaggsten att gjutas vid Söderfors och Lövsta bruk i Uppland och den här stenen kom att användas bland annat för murande av masugnspipor och kanalskoningar. Med tiden kom stenen att börja användas vid uppförande av grunder, källarvalv och ekonomifunktioner. Något decennium senare, på 1760-talet kom även bostäder att börja byggas av slagg. Ett av de tidigaste exemplen på ett bostadshus av slagg är från Falun 1761, uppfört av bergsrådet Anton von Swab där väggarna gjöts av krossad slagg, så kallad slaggflis, blandat med kalkbruk. På Söderfors i Uppland, restes de första hela slaggstenshusen på 1770-talet. Vid 1700-talets slut hade slaggen spridit sig till alla typer av byggnader, inklusive bergsslagens kyrkobebyggelse. Dessa tidiga exempel markerar inledningen på en byggnadstradition som under 1800-talet kom att spridas till många bruksorter i de delar av Bergsslagen och Mellansverige, där masugnsverksamheten var central.
Slaggsten kom till en början främst att användas för brukens egna byggnader. Däremot kom stenen inte enbart att användas i ekonomifunktioner och arbetarbostäder, utan tar sig med tiden även in i herrgårdar och herrgårdsflyglar. Arbetarbostäderna byggdes ofta enkla, men de kraftiga väggarna gav dem en påtaglig beständighet. Mer representativa byggnader, kombinerade ofta slaggsten med tegel i hörn och fönsteromfattningar för att möjliggöra ett mer avancerat formspråk, eller så utgjordes slaggstensinslaget endast av källarvalv och grundmurar till panelade eller reveterade träbyggnader. Materialets slitstyrka och brandsäkerhet gjorde det särskilt användbart för byggnader där man annars riskerade brand- och fuktskador varför det inte är helt ovanligt att smält- och gjuthallar uppförts i slaggsten.
Under 1800-talets början kom slaggteglet helt att utkonkurera slaggflisen som byggnadsmaterial och det verkar också vara vid denna tid som slagg som byggnadsmaterial sprider sig utanför bruken.
Slaggsten murades med kalkbruk, ofta med väggar av betydande tjocklek. Det resulterade i byggnader som inte bara var beständiga utan också hade god isolering. Fasader kunde lämnas råa, vilket framhävde stenens mörka och skimrande karaktär, eller putsas för att efterlikna tegel- eller naturstenshus. Kombinationen av mörk slaggsten och röda tegeldetaljer gav många bruksorter ett särpräglat utseende.
Men slagg är ett oförlåtande byggnadsmaterial. Stenen är svår att värma upp vilket gör att slaggstenshusen inte sällan blev både kalla och fuktiga. Kring 1800-talets mitt upphörde därför på många håll byggandet av bostäder av slaggsten. Istället kom slaggstenen åter främst att användas i grundmurar, källarvalv och för brukens ekonomifunktioner. Mot slutet av 1800-talet minskade slaggstenens betydelse ytterligare. Förändringar i järnproduktionen gjorde att slaggen inte längre lämpade sig för blocktillverkning i samma utsträckning. Samtidigt hade tegelproduktionen industrialiserats, vilket gjorde tegel prisvärt och ibland ett bättre alternativ. Även estetiska ideal förändrades och slaggstenshus började uppfattas som enkla och föråldrade. Många byggnader putsades om eller revs för att ersättas med nya material. Kring sekelskiftet 1900 byggdes fortfarande skolor, kraftstationer och verkstäder av slagg men inte längre några bostadshus. Byggandet med slagg upphörde i stort sett helt på 1920-talet.
Trots rivningar och putsningar har många slaggstensbyggnader överlevt och utgör ett viktigt inslag i Sveriges industriella kulturarv. De representerar både en unik byggnadsteknisk tradition och en period då järnet bar Sveriges ekonomi på sina axlar. Slaggstenshusen som är tätt förknippade med järnbrukens identitet förkroppsligar både en historisk resurshushållning och en industriell stolthet och de skimrande väggarna är ett monument över järnbrukens historiska, ekonomiska och sociala betydelse. Det faktum att materialet troligen aldrig mer kommer att tillverkas, gör att de slaggstenshus som finns kvar i princip helt oersätteliga.
© Jesper Sundelöf, 2025
Vidare Läsning:
Blent Karin (1998) ”Stöphus, Lerhus och hus av slagg – byggnadstekniska experiment under 1700- och 1800-talen” i Årsboken Uppland. Upplands fornminnesförening.
Gunnarsson, AnnMarie – Nyblom, Peter (2016). Slaggsten och slagghus : unika kulturskatter. Stockholm.
Gunnarsson, Ann Marie. (1994) Hus av slagg. Kristianstad.
Lämna ett svar