Markisen är betydligt äldre än man kanske skulle kunna tro och var i allmänt bruk redan under antiken. I antikens Rom användes bland annat markiser för att skydda alltifrån köpbodar till offentliga inrättningar från solens instrålning. Världens mest kända markis är troligen det så kallade valerium som gav besökarna på den flaviska amfiteatern, Colosseum, skugga under spelen.
Till Sverige har ordet markis vandrat in från franskan där marquis är en adlig titel mellan greve och hertig. På svenska benämns denna rang vanligen markgreve. En markgrevinna betitlas marquise och troligen har ordet börjat användas i överförd betydelse från just denna titel till de baldakiner och parasoller som adelsdamer brukade som solskydd vid socialisering utomhus. I svenskan är ordet känt som allmän beteckning på tältdukar från början av 1700-talet och specifikt för med snören upp- och nedfällbara solskydd av textil sedan 1700-talets andra hälft.
Någon större utbredning i det svenska stadsrummet får markisen dock först under slutet av 1800‑talet då kaféer, butiker och övreståndsbostäder kläs med markiser av linoljeimpregnerad bomullsväv som skydd mot sol och regn. 1800-talets markiser var vanligen ljust enfärgade eller möjligen ibland randiga och spända som halvkupoler eller baldakiner. De tidiga upphängningsanordningarna bestod oftast endast av enkla krokar i fasaden från vilken markisen hängde. Ut från väggen hölls den av en smärt stålbygel. Markisens kanter var vanligtvis rakt skurna och utan dekorfärger. Enkla bårder och fransade kanter kunde dock förekomma. Med funktionalismens genomslag under 1930-talet försvinner dock i stort sett baldakinmarkisen till förmån för enklare skärmtakskonstruktioner. Materialen gick från tunga bomullsvävar till tätare, behandlade dukar som stod emot väder bättre och vevbara mekanismer blev allt mer vanliga.
I andra världskrigets efterbörd kommer det svenska välståndet under 1950- och 1960-talen att öka dramatiskt under de så kallade rekordåren. Detta får till följd att den svenska medelklassen växer och med dem även mängden fritidshus och sportstugor. Markisen som tidigare främst varit ett fenomen förekommande i städernas handelsbebyggelse samt på det mer välbeställda borgerskapets byggnader, blir nu ett allt vanligare inslag i småhusbebyggelsen, både som fasta och utdragbara lösningar.
Den framtidsoptimism som efterkrigstidens innebar kom även att avspeglas i form av allt starkare färger och livfullare mönster på markiserna. Stora ränder i vitt kombinerade med klara färger som rött, blått, grönt eller gult blev populära. Geometriska mönster och större grafiska former introducerades, influerade av modernistisk formgivning och textilkonst. Under 1970- och 1980-talen skapades än mer komplexa mönster i form av blommor, bladmotiv och abstrakta tryck särskilt för uterum och cafémarkiser. Jordnära toner och varma färger i brunt, grönt och gult blev vanliga i 1970‑talets palett medan 1980-talets Hubba Bubba era innebar en tillbakagång till bjärtare toner.
Markisens färgsättning har liksom mycket annat antagligen haft både praktiska och kulturella orsaker. Ljusa färger reflekterar solvärme och gör att markisen inte blir allt för varm, medan mörkare färger ger skarpare kontrast och ett mer intimt intryck. Randiga mönster som varit särskilt populära i Sverige går tillbaka till 1700-talets formspråk och den tid då markisen först slog igenom i övreståndsmiljöerna, men möjligen anspelar ränderna även på en tänkt solindränkt medelhavsmiljö. I stadsmiljön har butiker och caféer ofta valt starka, igenkännbara färger, inte sällan rött och grönt som visuella varumärken.
© Jesper Sundelöf, 2026
Lämna ett svar