Linoljebränning är en traditionell metod för att rostskydda järndetaljer genom termisk behandling i kombination med rå eller kokt linolja. Metoden kombinerar funktionellt skydd mot korrosion med estetiska och kulturhistoriskt autentiska egenskaper, vilket gör den särskilt relevant vid restaurering och nyproduktion av byggnadsdetaljer i äldre stil. Andra traditionella rostskyddsmetoder är inoljning utan bränning, tjärstrykning eller tjärbränning och linoljemålning. Ingen av dessa är dock särskilt lämpliga för fönsterlås, haspar och andra rörliga mekanismer. Linoljestrykning med eller utan pigment måste göras mycket tunt i många lager för att få en genomhärdad yta. Risken är hög att beslagen får en gummiartad yta vilken lätt kan skavas av och ge tråkigt kladd på rörliga delar.
Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet var linoljebränning vanligt förekommande inom smidesyrket, särskilt i samband med tillverkning av gångjärn, portar, fönsterbeslag, spikar och smidesräcken. I en tid före industriella rostskyddsfärger var behovet stort av metoder som kunde motverka järnets benägenhet att oxidera i korrosiva miljöer. Genom att hetta upp järnet och applicera linolja, skapade man ett skyddande ytskikt som kunde stå emot väder och vind i decennier.
Metoden har dock till stor del fallit i glömska under 1900-talets senare hälft, då syntetiska rostskyddsprodukter och epoxibaserade färger blivit dominerande inom byggindustrin. Under senare decennier har linoljebränning återigen uppmärksammats, i takt med att intresset för hållbart byggande, ekologiska material och traditionella hantverksmetoder har ökat. Den är idag särskilt uppskattad inom byggnadsvårdens fönsterhantverk, där krav på materialautenticitet väger tungt.
Linoljebränning kan endast utföras med gott resultat på obehandlat järn. Ur ett rostskyddsperspektiv går det att bränna även annat stål men ytan på galvade, förnicklade och kromtunga stål kommer inte att bli jämnt sidenmatt utan riskerar bli flammig och ojämn till färgen med sämre vidhäftning. Linoljebränning inleds med en noggrann rengöring av järnets yta. Lös rost, smuts, fett och tidigare ytbehandlingar måste avlägsnas, exempelvis genom såpabad, slipning, blästring eller tumling. Järnet upphettas därefter till en temperatur kring 600°C, vilket kan göras med hjälp av gasolbrännare, ugn eller smidesässja. Jag har lärt mig att den ultimata temperaturen skall vara 625°C. Om järnet är för kallt kommer oljan inte att brännas in korrekt, och om det är för hett riskerar man att deformera tunnare material eller bränna bort oljan innan den hunnit reagera. I praktiken är mätning av temperaturen dock svår och man får förlita sig på en visuell bedömning. Järn börjar glödgas rött vid en temperatur kring cirka 460 grader och vid 600 är det mörkt brunrött. Vid 800 grader är järnet ljust rött. Att avsluta bränningen när man kan börja skymta en tendens till rödhet i järnet brukar därför fungera bra.
När rätt temperatur uppnåtts appliceras oljan enklast genom att detaljerna doppas en och en med hjälp av en ståltrådskrok i ett bad med linolja. Doppa ned hela detaljen under ytan för att undvika att linoljan fattar eld. Den värmereaktion som då uppstår är kraftig: linoljan förångas delvis, oxiderar och polymeriseras i en och samma process. Detta resulterar i en tunn svart film som kapslar in järnet och fungerar som barriär mot fukt, syre och salter. Vita bubblor, till en början stora sedan snabbt mindre, kommer att uppstå i linoljebadet när detaljen sänks ned. När bubblorna är på väg att upphöra tas detaljen upp ur badet och får rinna av på en brandsäker yta i form av tex sten. Större detaljer kan penslas med linolja direkt på den heta metallen. Vid behov kan processen upprepas, särskilt om detaljen ska utsättas för hög påfrestning, till exempel i kustnära miljöer eller på mycket utsatta fasaddelar.
Linoljans sammansättning anses ibland ha betydelse för resultatet. Rå linolja – som framställs genom kallpressning av linfrö – har en relativt lång oxidations- och härdningstid, vilket gör den lämplig för värmeinducerad polymerisering. Kokt linolja polymeriserar snabbare men anses ge svagare vidhäftning vid metallen. Frågan är dock vad som är hävd och egentligen vetenskap i detta fall.
En korrekt utförd linoljebränning ger järndetaljen en djupsvart, halvmatt yta. Ytan är inte nödvändigtvis jämn, utan kan variera beroende på järnets ursprungliga ytstruktur, smidesteknik och appliceringens jämnhet. I vissa fall kan tonvariationer i blått, brunt eller grått uppträda, särskilt där värmen har varierat. Denna variation skall nödvändigtvis inte betraktas som en defekt, utan som en del av det hantverk som skiljer sig från den släta, homogena finish som moderna industriprodukter ofta uppvisar.
Förutom att skydda järnet mot yttre angrepp, bidrar linoljebränningen därmed även till detaljernas visuella och materiella samklang med äldre byggnadselement. I kulturmiljöer där moderna färg- eller plastbeläggningar skulle framstå som främmande, möjliggör linoljebränning en autentisk integrering av nya järndetaljer i en historisk kontext.
Linoljebränning är i grunden en mycket hållbar metod. Behandlade detaljer kan hålla i många årtionden utan att kräva omfattande underhåll, förutsatt att de inte utsätts för extremt slitage eller skador som blottar bar metall. Ytans struktur gör att eventuella repor eller avnötta partier kan punktrepareras genom att värma upp och applicera ny olja, vilket ger metoden en långsiktig underhållsvänlighet.
Vidare Läsning
Norrlander, Å mfl (2007) Rostskyddsmedel för obehandlat järn. Huskvarna.
Lämna ett svar