Putsarbeten

Puts- och murbruk består av bindemedel i form av kalk eller cement, en ballast av sand samt tillsatsmaterial beroende på vilken funktion man önskar uppnå. Ballasten kan variera från fin till grov vilket tillsammans med påslagsteknik och efterbehandling påverkar hur ytan kommer se ut i färdigt skick. När detta skrivs säljs puts- och murbruk i Sverige kategoriserade genom bokstäverna A, B, C, D och E, beroende på brukets hårdhet.

A – Cementbruk: Cementbruk härdar snabbt och är mycket starkt. Bruket är dock mycket oelastiskt.
B – Murbruk: Ett medelstarkt bruk som används framförallt till murning av bland annat tegel och leca.
C – Puts- och murbruk: Ofta i form av kalkcementbruk (KC-bruk). Innehåller en blandning av cement och kalk som bindemedel. Dagens standard vid putsarbeten i nybyggnation. Kan även användas vid murning där ett mindre starkt bruk önskas.
D – Hydrauliskt kalkbruk. Kalkbruk innehållande hydrauliska ämnen som gör att bruket kan härda i vatten. Används vid renovering av äldre byggnader där hållfasthetskrav, fukttryck och utsatthet för frost gör luftkalkbruk olämpligt. Lämpligt för partiella lagningar
E – Kalkbruk: Lufthärdande bruk innehållande släckt kalk och sand. Bruket är mjukt och svagt, men följsamt och diffussionsöppet. Anpassar sig till rörelser i underlaget utan att spricka. Används till kulturbyggnader och för revetering.

I ett inititativ att standardisera puts- och murbruksklasserna inom EU är den befintliga klassificeringen under ändring till så kallade M-klasser. M-klasserna delar in bruk efter tryckhållfasthet och översätter dagens klassificering enligt följande: A blir M10, B blir M2,5, C blir M1 och kalkbruken på D och E blir M0,5.

Kalkbruk

Vid putsning av kulturhistoriska byggnader skall luftkalkbruk eller där så behövs, hydrauliskt kalkbruk användas. Det hydrauliska kalkbruket kan också vara också lämpligt att använda vid partiella lagningar, exempelvis vid skador på fönsteromfattningar, om det är osäkert vilket bruk som använts i originalputsen.

Kalkbruk har använts som byggmaterial i Sverige sedan medeltiden och introducerades genom den romanska kyrkobyggnationen i Norden. Kalkbruket är dock betydligt äldre än så och i Galiléen har man funnit golvkonstruktioner med kalkbindemedel från så tidigt som 7000 f.Kr. Sedan dess har olika former av kalkbruk använts i samtliga antika högkulturer och lämningar av egyptiska, grekiska och romerska byggnadsverk som rests med hjälp av kalkbruk finns runt hela Medelhavet.

Det kalkbruk som användes i Sverige från 1000-talet fram till och med 1600-talet var relativt sett mycket homogent. Bruken var feta, det vill säga kalkrika och lades vanligen på och efterarbetades med slev. Det är inte ovanligt att bruket under de här århundradena var orent och innehöll kalkklumpar, kol- och träbitar från bränning och hantering. Under 1700-talet kom bruket att bli magrare då det under denna tid ofta drygades ut med lera. Det här skall man antagligen se som ett resultat av en sämre ekonomi i spåren av det stora nordiska kriget och stormaktsväldets sönderfall, men kan också ha att göra med att bruket på så sätt blev mer lättarbetat. Kanske har orsaker och effekter här samarbetat till att skapa ett magrare bruk.

De bruk som användes fram till 1700-talet var luftkalkbruk och till viss del även subhydrauliska bruk med naturligt ingående hydrauliska komponenter. Det är först under 1700-talet som hydrauliska tillsatser i form av puzzola eller tegelmjöl aktivt börjar tillsättas i bruket. Troligen är den här förändringen behovsstyrd då man under 1700-talet uppför flera infrastrukturanläggningar i form av hamnar och kanaler som kräver bruk med bättre hållfasthet och möjlighet att härda under fukttryck. Industrialismens behov av bruk med ökad tryckhållfasthet öppnade för portlandcementens införande under 1800-talet, vilket under 1900-talet kom att få kalkbruket att nästan helt falla i glömska. 1871 anlades Sveriges första cementbruk i Lomma.

Kalkbrukets kemi – Luft och hydraulik

Principen för kalkbruk brukar bäst förklaras genom vad som kallas kalkcirkeln, eller kalkets kretsloppscirkel. Kalksten (CaCO₃) bränns i en kalkugn vid en temperatur på minst 700 grader varvid koldioxid avgår och resultatet blir bränd kalk (CaO) eller så kallad packsten. Bränd kalk absorberar vatten under värmeutveckling vilket kan vara farligt vid förvaring. Dessutom får kalk som en gång upptagit vatten inte åter torka, varför kalken släcks genom att tillföra just vatten (H₂O) under kontrollerade former. Den brända kalkstenen faller därmed sönder i vad som kallas släckt kalk Ca(OH)₂. Under medeltiden förvarades kalk i våtgravar där kalken täcktes med vatten och på så sätt förhindrades att reagera med luft. Den här tillsättningen av vatten i överskott kallas för våtsläckning och ger en kalk med en konsistens av våt deg. När kalken tas upp ur våtgraven och exponeras för atmosfärens luft avgår vatten (H₂O) och i stället upptas koldioxid (CO₂) varvid kalken återgår till att bli kalksten (CaCO₃) i en process som kallas karbonatisering.

Sedan medeltiden har släckning av kalk även gjorts i form av jordsläckning, det vill säga att kalken läggs i markgravar och täcks med jord utan tillförsel av vatten. Sådan kalk måste släckas i minst fem år innan den kan användas eftersom det endast är det naturligt tillförda vattnet i form av regn och markvatten som släcker kalken. En annan form av släckning är stukasläckning vilket innebär att packstenen släcks med vatten mellan två sandlager. Efter ett par timmar kan kalk-/sandblandningen röras ihop och man får ett bruk som omedelbart går att applicera. Under 1900-talet har även torrsläckning av kalk introducerats, vilket innebär att man tillsätter exakt den mängd vatten som den brända kalken (CaO) behöver för att reagera till Ca(OH)₂. Kalken faller därmed sönder till ett pulver som behöver förvaras lufttätt för att inte reagera med atmosfärens koldioxid. Torrsläckt kalk anses ha sämre egenskaper än våtsläckt kalk.

Hydrauliskt kalkbruk får man genom bränna kalksten innehållande cirka 15-20% reaktiva oxider som silikater (kiseldioxid), aluminater (aluminiumoxid) och järnoxid. Sådana här oxider härdar, eller brinner som det också kallas, genom upptagning av vatten, en process som på kemispråk heter hydratisering. Släckning av kalken görs idag genom att packstenen utsätts för vattenånga under två till tre veckors tid. Därefter mals kalkbruket till pulver. Innehåller kalkstenen inte tillräckligt mycket reaktiva oxider är ett alternativ att inblanda tillsatsmaterial i kalken vilket bland annat gjordes i antikens Rom där man blandade vulkanisk aska, så kallad Puzzola (efter staden Pozzuoli i närheten av Neapel) i bruket. Det romerska namnet på denna brukblandning var concretum, från vilket vi har det engelska ordet concrete. Byggnadsmetoden med concretum kallade romarna för Opus Caementicium, varifrån vi fått ordet cement.

Fördelen med ett hydrauliskt bruk jämfört med luftkalk är att de reaktiva oxiderna reagerar med vatten, vilket gör att bruket härdar både genom reaktion med luft och med vatten. Effekten blir att härdningen går betydligt fortare än för luftkalk och att bruket kan användas i fuktutsatta miljöer. Uppfinningen av det hydrauliska kalkbruket kom att möjliggöra många av antikens vattenutsatta byggnadsverk som kanaler, akvedukter, sisterner och hamnar. I Sverige blev det under 1800-talet vanligt att blanda alunskiffermjöl i bruket för att det skulle få hydrauliska egenskaper. Bruket kallades då för skifferkalk och var hårdare än dagens KC-bruk (Kalk/Cement-bruk) och känns igen på sin rosa färg. Det hydrauliska kalkbruket är starkare än luftkalkbruket och får bättre vidhäftande egenskaper, något som kan vara både en fördel och en nackdel beroende på hur bruket används.

Putsning – Val av bruk, ballast och påslag

Det hydrauliska kalkbruket och portlandcementen skiljer sig främst genom bränningstemperaturer och blandningsförhållanden mellan kalk, silikater och ballast. Vid tillverkning av cement mals kalk och lera samman och bränns till cementklinker som därefter åter mals samman med eventuella ytterligare hydrauliska komponenter, exempel gips. Det här gör att cementen inte skiljer sig från hydrauliska kalkbruk i art utan snarare i grad. Det gör vidare att ett KC-bruk (kalk-/cementblandning) beroende på blandningsförhållanden och bränningar faktiskt kan vara svagare än ett hårt hydrauliskt kalkbruk. KC-bruken kallades från början bastardbruk och uppstod genom att man blandade in cement i kalkbruk där man behövde extra styrka. Fördelen med cementrika bruk är att de klarar tryck bättre och bland annat blir mindre känsliga för rikt sugande putsbärare vilket gör att de gärna används som grundningsbruk. Nackdelen är att om de används på mjukare underlag uppstår stora sprickor och putsen riskerar slita sönder muren.

Svårigheten med all putsning och det absolut viktigaste för funktionen är alltså att kunna avgöra vilket bruk som lämpar sig bäst för situationen. En god regel för gamla byggnader är att alltid renovera med samma typ av bruk som ursprungligen använts för att inte utsätta konstruktionen för onödigt drag. Alltför starka bruk till för svaga material sliter sönder murverket och minskar vidhäftningens livslängd. Kalkbrukets svaghet är därför oftast just dess styrka.

I Norden har kalkbruk främst använts på en botten av tegel eller sten. När revetering kom på modet under 1700-talet användes kalkbruk även på underlag av trä. Underlaget är av stor betydelse för kalkbrukets hållbarhet. När det gäller mjuka material som tegel och sandsten finns en balans mellan luftkalkbruk och mur, medan underlag av kalksten, granit, gnejs eller annan marksten kan orsaka vidhäftningsproblem. I sådana fall kan det vara bättre att använda ett hydrauliskt kalkbruk med bättre vidhäftning än ett luftkalkbruk.

Andra beslutsfaktorer vid val av bruk är om murytan som putsas är invändig eller utvändig och hur murens yta hanterat ålder. En gammal vittrad yta av halvbränd tegelsten eller lersten är sällan lämplig att putsa med ett hårdare hydrauliskt kalkbruk, utan ett luftbruk är att föredra. Lersten mår allra bäst av att putsas med lera. Generellt kan man även säga att uppvärmda utrymmen föredrar luftkalkbruk framför hydrauliska bruk. På underlag av trä krävs alltid huggning, vassmattor eller spräckpanel för att minska påverkan på putsen från träets rörelser samt skapa en bättre vidhäftning än vad träet självt kan ge. Grundregeln är alltid att det hårdaste bruket skall ligga närmast muren och aldrig får vara starkare än underlaget. Det gör att hydrauliskt kalkbruk närmast muren och en mjukare yta av luftkalk fungerar bra medan det omvända däremot inte är någon funktionell lösning.

Nu är det dock inte bara bindemedlets hårdhet som avgör hur putsen beter sig. Bruk kan också göras fetare eller magrare. Ett fett bruk har en större del bindemedel än ett magert bruk. Feta bruk är smidigare men ökar även risken för krympsprickor. Under medeltiden blandade man vanligen bruken i proportionerna 1:1 mellan bindemedel och ballast, medan dagens bruk normalt är proportionerade 1:3 och alltså är betydligt magrare. Ballastens utformning och mängd påverkar också brukets vidhäftning, krympning, tryckhållfasthet och bearbetningsegenskaper. En fördel med dagens magrare bruk är att de går att slå på, till skillnad från medeltidens bruk som behövde tryckas fast med mursleven. Bland det viktigare att tänka på vid val av bruk är ballastens storlek och form. Höga fraktioner 0-4 mm brukar användas till grundputs och utstockning medan en finare fraktion på 0-1 mm används i ytputsen. En finare fraktion med runda korn underlättar när putsen skall drivas med bräda. Större och ojämna stenar i ballasten har svårare att rulla under brädan och skapar lätt rivsår i bruket. Vid kvastning – alltså borstning av ytan – kan det istället många gånger vara en fördel med en större fraktion för att få en kraftigare struktur i ytan.

Medeltida puts lades vanligen i ett enda påslag om 5-20 mm. Idag lägger vi hellre puts i tre lager i form av grundning, utstockning och ytputs. Varje påslag rekommenderas då att göras högst 3 gånger storleken på ballasten, det vill säga 0-12 mm för ett bruk med fraktion 0-4 mm. Den här utvecklingen mot flera påslag har också gjort att många tillverkare av kalkbruk idag tillhandahåller särskilda grundningsbruk som skall jämna ut sugförmågan och skapa god vidhäftning, liksom att de tillhandahåller utstockningsbruk i stora fraktioner. Reparerar man befintliga putsytor bör man göra påslagen på samma sätt som originalputsen gjorts. Om det går att avgöra vill säga.

När rätt bruk är valt är vattningen av muren det näst viktigaste. Alla bruk, men särskilt hydrauliska kalkbruk är mycket känsliga för torkning. Är underlaget dåligt vattnat eller är muren utsatt för stark sol riskerar vattnet i bruket att dunsta eller sugas in i underlaget, vilket gör att de hydrauliska komponenterna i bruket inte brinner ihop och resultatet blir att bruket blir till sand. Sugande underlag som tegel kan kräva stora mängder vatten som behöver påföras med slang. Inomhus brukar det räcka med en pumpspruta. Det här gör också att efter putsningen bör muren eftervattnas för att inte torka alltför snabbt.

När vattningen är klar kan bruket blandas. Blanda bruket enligt tillverkarens instruktioner. För hydrauliskt kalkbruk brukar 4 liter/25 kg bruk oftast ge en bra blandning. Bruket skall ha en konsistens ungefär som havregrynsgröt. Skall man inte putsa mer än några kvadratmeter räcker det gott att blanda bruk direkt i en pyts med hjälp av en visp som kopplas till en borrmaskin. Skall man putsa större ytor är det rimligare att använda en betongblandare. Putsar man med hydrauliska bruk skall bruket slås på för att säkra vidhäftningen och inte tryckas med slev. Bruket slås i en pendelrörelse nedifrån och upp in mot muren vilket gör att bruket skall lägga sig i vad som skulle kunna beskrivas som en mycket svag halvmåneform. Putsar man för första gången och känner sig tvungen att slå på all puts kan man lätt ge upp i förtid eftersom säkert hälften av bruket kommer landa på backen. Det här är inte så lätt och kräver en viss övning, varför det kan vara skönt att veta att resultatet inte blir helt värdelöst bara för att bruket trycks på med slev eller appliceras med hjälp av rivbräda. Ett råd för att behålla förståndet är att varva övning i att slå på bruk, med att applicera med slev och bräda.

Ytstrukturer

Kalkbruk skall bearbetas så lite som möjligt i vått tillstånd för att undvika att arbeta fram kalksinter på ytan. Bearbetas ytan för tidigt riskerar kalk att dras ut till ytan och lägga sig som en glansig film på ytan. Detta kan skapa underliggande hålrum, minska frostbeständigheten i bruket, göra det mindre öppet samt försvåra infärgningen av muren. Bruket behöver därför sätta sig och torka till något på väggen innan bearbetning görs. Användning av masonitbräda vid brädrivning av kalkbruk minskar risken för driva ut kalkfilm till ytan. Eventuell kalksinter på ytan kan avskäggas genom att borsta ytan med en stålborste innan målning med kalkfärg. Metoder för ybearbetning finns det idag en mängd av. Nedan presenteras de vanligaste ytstrukturer som påträffas i kulturhistoriska byggnader.

Slevdragen yta: Den slevdragna ytan karaktäriseras av mycket verktygsspår av tungslev. Bruket trycks på muren och dras ut med sleven. Slevdragen puts är en av våra äldsta ytputsningar och introducerades i Sverige under tidig medeltid. Den slevdragna putsen är vanlig under medeltid men blir ovanligare därefter även om den förekommer till och med 1800-talet.

Glättad yta: Till skillnad från den slevdragna ytan är den glättade ytan aktivt utjämnad med stålverktyg. Ytan är inte nödvändigtvis plan, utan följer vanligtvis murverket, men verktygsspåren är utsuddade och utjämnade. Arbetet görs traditionellt med tungslev och kallas då slevslätad eller så görs den med större stålverktyg vilket var vanligt under 1600 och 1700-talen. Glättning är mycket gammalt och går sannolikt tillbaka till antiken. I Sverige har puts glättats sedan putsning kom till Norden och medeltidens och renässansens puts är vanligtvis glättad. Glättning blev på nedgång under 1700-talet och försvinner i princip helt från mitten av 1800-talet.

Snutriven yta: Snutbrädan är en mindre bräda med en något rundad undersida som ger en inte helt plan puts. Snutbrädan används där putsen skall följa murverket och inte planas. Snutriver man en plan mur blir resultatet att man får ojämnheter i putsen som efterliknar en putsad naturstensmur. Snutrivna ytor blev vanliga under 1700-talets andra halva i samband med att magrare bruk med mer ballast börjar användas.

Brädriven yta. Brädrivna ytor är plana och blir något råare än glättade ytor då putsen drivs med en rivbräda av trä eller plast. Brädrivna ytor blev vanliga ungefär samtidigt med snutrivna ytor men har framför allt haft sin storhetstid under 1800- och 1900-talen.

Handslagen spritputs. Spritputs får man genom att blanda bruket med större grus eller ärtsingel som sedan slås på vägen utan efterbehandling. Spritputsen introducerades under 1600-talet och har varit vanlig sedan 1700-talet.

Kvastning: Kvastning av bruk med tjocka påslag fick sitt stora genombrott i 20-talets klassicism. Kvastning är framförallt en metod som används för hydrauliska bruk.

Lagning av fönsteromfattningar

Lagningsputsning skall göras med samma bruk som ursprungligen använts i konstruktionen. Nedan instruktion gäller för putsning med Hydrauliskt kalkbruk.

Blanda bruk i balja med hjälp av visp eller i betongblandare enligt instruktionerna på förpackningen.
Vattna rikligt ytan där den nya putsen skall läggas på med hjälp av spruta, slang eller kvast. Detta för att vattnet i putsen inte skall dras in i väggen vilket resulterar i att bruket inte brinner ihop utan riskerar förvandlas till sand. Undvik att putsa på sommarens soligaste dagar, då vattnet i bruket riskerar avdunsta i värmen innan bruket brunnit ihop.
Grunda genom att göra påslag av magert bruk i alla skador runt om karmen. Syftet är att skapa en jämnare sugning i underlaget och ge maximal vidhäftning för efterföljande skikt. En riktlinje är inte lägga på mer bruk än 3 gånger putsens fraktion för att putsen inte skall falla från väggen av sin egen tyngd eller spricka under härdningen. Grundningsbruket kan blandas ganska löst, ungefär som havregrynsgröt. Bruket skall dock inte vara så löst att det rinner av väggen.
När grundningsbruket satt sig kan man lägga på stockningsbruk. Stockningen skall fylla ut alla håligheter och bygga upp putsen till en nivå som är ca 3-5 millimeter från den tänkta slutliga höjden på ytputsen. Stockningen görs något fastare än grundningen, så att det lättare sitter kvar på väggen.
När Stockningen brunnit tillräckligt för att bära ytputsen kan denna aplliceras. Ytputsen görs återigen lös för att den skall bli lätt att driva med bräda, glättas eller kvastas med en pensel.
Är det varmt behöver putsen regelbundet vattnas med spruta tills putsen brunnit ihop
Tvätta verktygen i vatten innan putsresterna stelnat. Överbliven puts kan lämnas till återvinningsstationen.

Det tar tid att bli en duktig murare, kunna bedöma brukets konsistens, lära sig kasta bruket på muren så det sitter kvar och få till putsytor som sömlöst går ihop mellan gammal och ny puts. Praktiskt är det betydligt svårare än vad det är teoretiskt. Att lära sig putsa är dock en trevlig resa vilken gör att du ökar bredden i de arbeten du kan utföra.

Källor och vidare läsning

Eriksson, Jonny (2019) Kalkbruk: Krympsprickor och historisk utveckling av material. Kållered.

Hidemark, Ove – Holmström Ingemar (1984) Kalkputs 2: Historia och Teknik – Redovisning av kunskaper och forskningsbehov. Stockholm.

Holmström, Ingemar – Andersson, Iwar (1967) Restaurering av gamla byggnader ur främst teknisk och antikvarisk synvinkel – Särtryck ur tidskriften Byggmästaren 12:1966 och 1:1967. Stockholm

Lisinski, Jan m.fl (1987) Gotlandskalk: Beskrivning av traditionell kalktillverkning i Hejnum – Djupqvior. Stockholm

Saltarfvet Byggnadskultur