All bebyggelse bär på berättelser om vår gemensamma historia, vårt arv och vår kultur. Precis som historiska källor och arkeologiskt material, är byggnader också kvarlevor från vårt förflutna, och bär på information om sina byggherrar, hantverkare och brukare. All bebyggelse är därför viktig som källa till vårt kulturhistoriska arv. Inte minst gäller detta de mycket få riktigt gamla byggnader vi har kvar.
Gunnar Almevik, professor i kulturvård vid Göteborgs universitet, kategoriserade och beskrev i sin doktorsavhandling Byggnaden som kunskapsskälla, 2012, den information han kallade ”forensisk”, det vill säga information som är inneboende i byggnaden eller byggnadselementet i sig i form av teknik, material, form och funktion. Enligt Almevik kan man dela in de spår som en byggnad eller ett byggnadselement bär på i naturspår, process- och verktygsspår, konstruktionsspår och användarspår.
Naturspår är som det låter de spår som naturen självt lämnat i byggnadsmaterialet. Det kan exempelvis röra sig om träets årsringar ur vilka man kan bedöma saker som ålder, kvalitet och till och med vilket år trädet fälldes genom så kallad dendrokronologi. Ur val av träslag, huruvida kärn- eller splintved använts, om årsringar vänts inåt eller utåt etcetera, kan man också sluta sig till något om de val som byggherrar och hantverkare gjort, eller kanske tvingats göra under arbetets gång. Process och verktygsspår handlar om de spår som själva hantverket lämnat i materialet. Det kan röra sig om riktningar i yxhugg eller de spår som olika typer av hyvlar eller mejslar lämnat i fönsterbågar och karmar. Konstruktionsspår är de spår som visar på tidigare konstruktioner som inte längre finns. Det kan röra sig om spår efter borttagna spröjs eller anslagslister från försvunna innanfönster eller urtag för äldre gångjärnsdimensioner. Brukarspår är förstås spåren efter brukarna själva. Det är exempelvis skavda märken i vädringsfönster, men också kulörval vid ommålningar kan räknas hit.[1]
När vi som hantverkare eller byggherrar påbörjar restaureringar och renoveringar, gör vi ofrånkomligen en viss åverkan på byggnadens material och kommer därför för framtiden att tillföra nya spår i konstruktionen. Samtidigt innebär det här att vi riskerar att utradera spår av det förflutna om dessa inte antingen dokumenteras eller konserveras. Vid restaurering av kulturhistoriskt värdefulla fönster har hantverkaren därför en långtgående skyldighet till dokumentation och uppteckning.
Syftet med den antikvariska dokumentationen är tvåfaldig. Dels syftar den till att dokumentera och förmedla den information hantverkaren kan läsa ur fönstret som fysisk kunskapskälla under restaurationens gång och rör ting som hantverksmetoder, verktygsspår, tidigare lagningar och färgskikt. Det andra delsyftet är att dokumentera restaurationsprocessen som sådan, det vill säga de ingrepp som gjorts i träkonstruktionen, eventuella byten av glas, val av grunderingar och färg samt att motivera val av åtgärder, eller när åtgärder beslutats att inte utföras. Den här informationen är viktig för att förstå byggnadens framtida historia, men den är också viktig för hantverkaren, då uppteckningen är grunden för att förstå och långsiktigt utvärdera resultaten av hantverket.
Peter Sjömar skrev i Byggnadsuppmätning – Historik och praktik år 2000, att källmaterialet om alla byggnaders historia kan delas in i tre kategorier. Den första är byggnaden i sig eller dess lämningar, ur vilka man kan utläsa det Almevik kallat forensiska spår. Den andra kategorin är dokumentation i form av uppteckningar, ritningar, beskrivningar, foton med mera och den tredje är traditioner och minnen kopplade till brukare, hantverkare och byggherrar i deras roll som historiska aktörer.[2] Genom att uppteckna restaurationsprocessen tillför hantverkaren värdefull kunskap till dokumentationskategorin.
En antikvarisk byggnadsundersökning kan beskrivas som en process där olika betydelsebärande skikt successivt identifieras och analyseras. I sitt fullständiga omfång kan undersökningen innefatta allt ifrån studier av historiska bygghandlingar, vilka ger kunskap om aktörer såsom arkitekter och byggherrar – personer som inte själva deltog direkt i det praktiska byggnadsarbetet – till intervjuer med idag levande brukare av byggnaden. Däremellan hittar vi den rent materiella analysen av byggnadselementet som sådant i vilken vi oftast möter hantverkaren.
Tyvärr finns det ingen mall för vad som skall dokumenteras och analyseras i en byggnadsundersökning. Innehållet och därmed även kvaliteten på dokumentationen kommer alltid att vara förbunden med vad undersökaren kan utläsa ur materialet. Håligheter, fästdon och vad som kan uppfattas som skador kan vara resultat av rena tillfälligheter men kan också vara avgörande för att förstå fönstrets historia. Till problemet hör alltså att kunna skilja ut vad som är relevant och inte. När sådant är svårt att avgöra, är en god princip att alltid väl dokumentera vad som permanent avlägsnas eller övermålas.
Att dokumentera är idag många gånger konstnärligt enklare än förr, men kräver istället en större teknisk kompetens. En mängd tekniska hjälpmedel finns tillgängliga på marknaden i form av 3D-scanrar och mjukvaror. Dokumentation av fönster går dock fortfarande att göra fullt tillfredsställande med hjälp av kamera och skissblock.
Börja alltid med att fota fönstret på plats innan arbeten påbörjas, både helhet och detaljer. Fota därefter regelbundet allt eftersom arbetet fortskrider. Nya upptäckter skall alltid dokumenteras, men foton bör även tas i syfte att dokumentera hantverkets progress, varför god praxis är att fotografera före, under och efter varje arbetsmoment. Fotografering kan vara särskilt lämpligt för att avbilda vad som kan vara svårt att återge meningsfullt i teckning, som exempelvis kulörer, materialstrukturer och verktygsspår. Man bör dock komma ihåg att fotografiet i sig själv inte gör några iakttagelser utan arbetar utan urskiljning. Fotografen måste därför tydligt hänvisa betraktaren till vad det är som är dokumenterat. Att analysera i verkligheten och dokumentera direkta iakttagelser i teckning kan därför många gånger vara mer effektivt. Ritandet innebär att hantverkaren tvingas undersöka och vara selektiv. I ritade bilder kan därmed vad som anses vara väsentligt skiljas från vad som anses oväsentligt.
En dokumentationsmetod som gör sig bättre i teckningens form än i fotografiets, är uppmätningen. Att mäta gör att man systematiskt tvingas gå igenom fönstret. All uppmätning bygger dock på tolkning och kan därför aldrig återge verkligheten i sin helhet. En del information behöver alltid väljas bort, vilket både kan begränsa och förtydliga resultatet. Åter tvingas undersökaren att välja och analysera. Det finns inga entydiga riktlinjer för exakt vad som bör avbildas, men genom att använda olika snitt, vyer och perspektiv kan förståelsen för undersökningsobjektet fördjupas. I de flesta fall räcker det med enkla mätmetoder och med tumstock, måttband, vattenpass och ett enkelt instrument för vinkelmätning kommer man långt.
Med ovan sagt bör man i sammanhanget påpeka att en källkritisk hållning alltid bör antas. Det är lätt att dra allt för hastiga och långtgående slutsatser av ett allt för litet provuttag av fysiska byggnadskvarlevor. Regionala variationer har historiskt varit stora och materialet har redan innan vi som hantverkare sätter våra händer i det varit utsatt för en hård selekteringsprocess. Byggnaders medellivslängd har nämligen under 17-, 18- och 1900-talen var betydligt kortare än vi ofta tror. Göran Ulväng, forskare och docent vid ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet visade i en studie 2004, att medellivslängden för byggnader på bond- och prästgårdar under 17- och 1800-talen i Uppland ofta inte var mer än 40-70 år.[3] Det här gör att de byggnader som står kvar från denna tid idag, antagligen utgör mer av särfall än vad de är representativa för de hus som byggdes under tiden. Vidare gör detta att vi antagligen gör klokt i att vara försiktiga med att utrycka oss generellt om ”hur man gjorde förr” enbart baserat på forensisk analys.
© Jesper Sundelöf, 2026
Noter
[1] Almevik (2012), ss. 29, 144–148.
[2] Sjömar m.fl (2000) s. 63.
[3] Ulväng (2004), ss. 170–171.
Källförteckning
Almevik, Gunnar (2012), Byggnaden som kunskapskälla. Göteborg.
Sjömar, Peter m.fl (2000) Byggnadsuppmätning – Historik och praktik. Stockholm.
Ulväng, Göran (2004) Hus och gård i förändring. Södertälje.
Lämna ett svar