Vad är Byggnadsvård?

Posted On januari 21, 2023

En av mina bekanta som utbildar sig inom traditionsmåleri gjorde för en tid sedan misstaget att i samband med en restaurering av ett 60-talshus ställa en fråga om alkydoljefärg i en av de större byggnadsvårdsgrupperna på Facebook. Reaktionerna lät inte vänta på sig och svar på tal kom med vändande post. Många i en form man lätt skulle kunna få en tår i ögat av om man inte vore karvad av sten. Sammanfattningsvis kan man summera kommentarerna med att alkydoljefärg ”inte är byggnadsvård”. 

Skrapar man lite på ytan i byggnadsvårdens sociala forum inser man snabbt att det inte bara är alkydoljefärg som inte är byggnadsvård. Samma reaktioner får man om man vill diskutera exempelvis treetex, gipsskivor, KC-bruk, cementfiberplattor, stenull och plastmattor. I princip allt som kommit in i våra hus efter Stockholmsutställningen 1930. Argumenten är ofta att dessa material inte är ”traditionella material och metoder” och därför inte tillhör byggnadsvårdens domäner. Det kan man möjligen skriva under på om man med traditionella material och metoder avser något som måste ha en minst hundraårig historia.  Ändå skaver det lite, för samtidigt som byggnadsvårdarna på de sociala forumen förkastar alkydoljor och gipsskivor med argumentet att de inte är traditionella, så är de rätt duktiga på att bygga badrum inomhus och hälla perlite och skumglas i sina mullbänksgrunder, något som definitivt inte har någon historisk hävd men ändå verkar vara fullt acceptabelt. Något annat som verkar vara inom byggnadsvårdens rå och rör är anakronistisk behandling av tapeter och färgsättning inomhus medan det kan bli ett jäkla liv om någon dristar sig till att måla en fasad med något annat än en ljusröd slamfärg. 

När jag följer byggnadsvårdsdiskussionerna på internet kan jag inte låta bli att tänka att det ibland låter precis som arkitekturdiskussionen gjorde i början av förra seklet när nationalromantikens arkitekter sökte efter de ”äkta materialen”. Precis den här inställningen hade nämligen de som då blickade bakåt mot medeltiden gentemot det sena 1800-talets nyrenässansarkitektur. Men då var det plastiska material som papier marche, gips och puts som blev bespottat, material som ansågs falska. I stället skulle endast de ”äkta materialen”, det vill säga sten, tegel och trä användas och lämnas synliga i dagen. Även gjutjärn ansågs äkta trots att det som byggnadsmaterial började användas först under 1800-talets första halva. Varför just de materialen skulle vara mer ”äkta” än gips, puts och betong som använts sedan antiken är relativt oklart eftersom det inte kan ha handlat om att endast använda medeltida material eller att enbart presentera en bärande struktur. Snarare verkar det blivit en blandning av båda där valen av material valdes högst arbiträrt på egentligen mycket lösa grunder.

På samma sätt som nationalromantikens arkitekter såg på nyrenässansen uppfattar jag att många av dagens byggnadsvårdare ser på modernismen och dess val av material. Och för den som är ny inom byggnadsvården är det lätt att ställa fel fråga och därmed få sig en oförtjänt skopa ovett. Och det synd, för om byggnadsvård skall vara något relevant så bör det först och främst vara folkbildande. Men för att vara folkbildande måste argumenten också gå att förstå. Och om inte ens jag som spenderar en stor del av min vakna tid tillsammans med gamla byggnader, hur i hela friden skall man som ny i sammanhanget greppa argumenten? Bilden är inte tydlig. Medan vissa moderna material är accepterade verkar andra inte vara det. Och det som stör mig i min oerhört fyrkantiga värld är att argumenten liksom inte lirar med varandra. Om ett utmärkt hygroskopiskt material som Treetex som började produceras 1930 inte är acceptabelt i ett äldre hus borde inte ett modernt material som skumglas vara det heller. Om anakronismer i färgsättningen utomhus inte är accepterade borde de väl inte vara det inomhus heller. Eller? Och om en traditionell metod är något som har minst hundra år på nacken, hur tusan skall man då kunna byggnadsvårda ursprung och känsla i ett hus från 1968? Faller alla hus byggda efter 1930 utanför byggnadsvårdens domäner? Hur kommer det sig att skumglas är ett accepterat material fast det inte är traditionellt? Och varför är sentida bestrukna tapeter OK när olika varianter på fasadrött inte är det? Och vem har egentligen bestämt allt det här?  Vem har beslutat att alkydoljefärg inte är byggnadsvård?

Förstå mig nu rätt. Jag menar inte att byggnadsvårdarna på de sociala forumen nödvändigtvis har fel. Jag har bara svårt att se linjerna i argumentationen. I stället för att ifrågasätta motiven bestämde jag mig därför för att försöka förstå vad argumenten egentligen bygger på. Och för att förstå det behövde jag göra en resa djupt in i byggnadsvårdens utmarker. Jag lyfte på stenar och golv och kikade närmare på olika definitioner av det som alla kallar byggnadsvård. Och vad jag upptäckte var att det jag trodde var en sak egentligen kanske är flera helt olika saker. För när det kommer till definitioner av byggnadsvård visade de sig faktiskt vara rätt olika. Och någon större samsyn om vad byggnadsvård egentligen är verkar faktiskt inte finnas. I stället kan man skönja fem ganska skilda temata eller fokusområden som alla går under epitetet byggnadsvård. I brist på officiella namn har jag valt att kalla dem för:

• Byggnadsvård som stil
• Konstruktionsvård
• Resursfokuserad byggnadsvård
• Metodfokuserad byggnadsvård
• Holistisk byggnadsvård

Byggnadsvård som stil

Den första formen av byggnadsvård och den form som kanske är den allra vanligast förekommande på internetforumen är vad jag fantasilöst nog valt att kalla byggnadsvård som stil. Det här är en tudelad grupp byggnadsvårdare som ovan nämnda traditionsmålare med viss kärlek i rösten ibland kallar för patina-maffian respektive museitokarna. Eftersom jag bär på en släng av den här inriktningen själv så brukar jag le lite åt hans smicker och det hoppas jag att ni också kan göra, för de något raljanta uttrycken döljer faktiskt också något av en poäng. 

Temat för den här byggnadsvårdsinriktningen är främst det historiska uttrycket, det vill säga stilen. Äldre metoder och material används inte främst för att de skulle vara bättre material, utan för att de just är gamla och ger ett genuint historiskt stiluttryck, en känsla eller en uppfattning av att vara en del av historien. Här samsas de som tycker att gammalt aldrig skall bytas ut eller målas över oavsett skick med de som jobbar hårt för att återställa sina hus till ett perfekt ursprungsskick i form av en liten tidskapsel från det förflutna. De förstnämnda är förstås patina-maffian och de sistnämnda är de så kallade museitokarna. Och oavsett om det handlar om att bevara patina eller återställa ursprungsskick så är det i båda fallen något av hemtrevliga muséer som byggs och underhålls. 

Det här låter ju oerhört raljerande, vilket jag förstås förstår och varför jag med bestämdhet vill säga att den här gruppen, särskilt kanske de med förkärlek för patina bidrar stort till att bevara vårt bebyggda kulturarv. Man brukar ju säga att den bästa byggnadsvårdaren är en fattig byggnadsvårdare och det värde som skapas genom att inte gå på med hammare och färg är att byggnaders äldre uttryck faktiskt har en chans att överleva in i framtiden. Så tack så mycket patina-maffian! Men tack också museitokarna för att den renovering som görs, görs med stil.

Traditionsmålarens raljanta epitet sätter faktiskt också fingret på en viktig kulturhistorisk problematik, nämligen frågan om ursprung kontra förändring. Det finns nämligen ett kulturhistoriskt intresse att för framtiden bevara både ett ursprung, men också kunna visa på den förändring som skett genom åren. Det finns inte många byggnader kvar som visar på hur hus faktiskt såg ut på 1700-talet, varför ursprung är viktigt att bevara. Samtidigt finns det heller inte särskilt många byggnader kvar som visar på hur bebyggelsen faktiskt förändrats under de århundraden som gått. Båda dessa aspekter är värda att vårda. Viktiga frågeställningar inom den här byggnadsvårdsinriktningen blir därför hur man kan tillåta förändring för att rädda byggnaders fortlevnad men renovera reversibelt för att inte förstöra det byggnadshistoriska fotavtrycket. Ett exempel på detta är de två olika sätten vi kan se på ommålning. Skall man verkligen renskrapa för att få en vackrare och tekniskt bättre yta, eller låta bli underarbete för att i framtiden ha möjligheten att gräva sig tillbaka i historien genom alla lager av färg? När är det viktigt att återställa ursprung och när är det viktigt att redovisa de historiska förändringarna? Det är en fin balansgång som är svår. 

Byggnadsvård som stil handlar alltså om historiskt utseende och känsla, oavsett om det är en patinafokuserad sådan eller en som prioriterar en nymålad yta. Inte sällan är den här gruppen byggnadsvårdare väl pålästa inom både arkitektur- och stilhistoria och för dem skulle till exempel moderna hängrännor i plåt eller julröda fasader aldrig gå för sig på ett gammalt allmogehus eftersom de vore anakronismer. I stället är det rännor i trä och falu-rödfärg som gäller. Det är också den här gruppen som oftast skriker om att treetex eller moderna träfiberskivor ”inte är byggnadsvård”, trots att det är ett alldeles utmärkt hygroskopiskt material som fungerar väl i gamla hus när de används på rätt sätt. Problemet för stilvårdarna är att treetexen inte är tillräckligt gammal och kopplas samman med ytskiktsrenoveringar från 50- och 60-talen. Jag kan förstå det, för jag är egentligen inte heller något fan av Treetex som vägg- eller takbeklädnad, men det borde inte svärta ned träfiberskivans tekniska specifikation. Eftersom stilvårdarna generellt är så pålästa kan man bli förvånad över att det gapas så mycket om träfiberskivor och fasadfärger men är märkligt tyst när det kommer till tapeter och färgval inomhus. Det här tror jag dock handlar om en något bristande kunskap i konsthistoria. Falu rödfärg är rätt så lätt att ha koll på, men tapeter bortom William Morris har de flesta förståeligt nog en rätt vag bild av.

Ska man välja att ytterligare klandra den här gruppen byggnadsvårdare för någonting – och det är klart att vi ska, för här slevar vi ovett som om det vore ärtsoppa på repmånad – så vore det för att de medvetet eller omedvetet satt en slutpunkt för historien. I deras värld slutar historien ofta 1930. Allt som förts in i deras hus efter 1930 slits ut och endast det äldre bevaras. Och det här är i sig ett problem. Om allt som tillförts våra hus efter 1930 ersätts med 1800-talsmaterial, så har vi snart ingen bebyggd kulturhistoria från 1900-talet kvar. Och det är precis vad som är på väg att hända. Man brukar säga att byggnader och dess renoveringar lever som farligast när de är cirka 40–50 år gamla. Då är de precis för unga för att vara gamla, men ändå för slitna för att inte göra något åt. Ut åker därför treetexen, eterniten och plastmattorna och sedan finns inga minnen av sextiotalet kvar. 

Konstruktionsvård

Den andra typen av byggnadsvård har jag valt att kalla för konstruktionsvård. Konstruktionsvården är fokuserad på vad som ur ett konstruktionsperspektiv är det bästa för våra hus. Den här byggnadsvårdsinriktningen framhåller användningen av naturliga material och förindustriella lösningar. Med erfarenhet i hur moderna material som plastfärger, frigolit och byggskum bidragit till att förstöra hus snarare än att skydda dem, ser man bakåt på hur det byggdes innan den industriella revolutionen för att skapa sig kunskap om långsiktigt goda lösningar för exempelvis ventilation, isolering, skalskydd och träskydd. Erfarenheten av de moderna så kallade ”underhållsfria” materialen har visat sig vara att ”underhållsfritt” egentligen endast betyder att materialen inte går att underhålla. När plastfönstren gjort sitt går de inte att bättra med olja och färg utan måste gå på tippen. MDF-dörrarnas lim löses upp av fukt och plastmattorna går inte att slipa. De hamnar också på tippen. 

De här insikterna gör att konstruktionsvården fokuserar på användningen av diffusionsöppna naturmaterial som användes före det industriella byggandet och som fungerar bra att underhålla år efter år efter år. Metoder och system för att bygga grunder, takisolering och ytskikt går tillbaka på metoder som visat sig fungera över tid. De flesta metoder är gamla, men inte alla. Med den här synen på byggnadsvård så finns det ingen konflikt mellan att förkasta moderna material som glas- och stenull i väggisoleringen och samtidigt använda skumglas i grunden. Gullfiber som är ett icke hygroskopiskt material har nämligen visat sig vara en rätt dålig produkt för isolering av träbjälklag, medan perlite och skumglas verkar kunna fungera bättre som kapilärbrytare i mullbänkar jämfört med den traditionella användningen av jord och sand. Linolja och trä förespråkas framför akrylat och plast, inte på grund av materialens historia, utan för att materialen är överlägsna när det kommer till att hålla huset friskt. Under det här byggnadsvårdstemat skulle hängrännor i plåt accepteras även på äldre allmogehus som en effektiv form av takavvattning och treetexen hitta sin plats som bärare av lera.

Resursfokuserad byggnadsvård

Byggnadsvårdsföreningens ordförande Stephan Fickler sa häromledes i ”Husesyn” med Ulla Skoog i P1 att byggnadvård handlar om att utnyttja resurser på rätt sätt och att ”inte bygga nytt hela tiden, utan använda det som finns.” Nu tror jag faktiskt inte Stephan Fickler menade att byggnadsvård bara handlar om bevarande och återbruk, men det faktum att han uttryckte sig på detta sätt visar vilken vikt resursfokuset faktiskt har inom byggnadsvården. Däremot tvivlar jag på att den här tanken har högsta prioritet inom all byggnadsvård. Jag skulle till exempel vilja drista mig till att säga att för många av de ovan nämnda ”museitokarna” så är återbruk av gamla resurser en ofta sekundär prioritet. I den kretsen ersätts gärna trasiga bröstpaneler med nya och väl fungerande ytterdörrar från 60-talet ersätts av nysnickrade med ålderdomligare uttryck.  Igen, jag dömer inte, för också jag rensar ut bland Saltarvets heltäckningsmattor och dörrar från 80-talet. Så sent som i höstas slängde jag ut ett slitet men väl fungerande kök från 80-talet och byggde ett nytt som ser samtida ut med huset. Jag önskar ibland att jag stod ut med 70- och 80-talens tillskott till våra gamla hus, men det finns en gräns för vad mitt öga klarar av. Jag tycker dock att det är viktigt att man problematiserar frågan och inte gör det av slentrian. Kanske bör man även försöka hitta nya hem för det man rensar ut. Låt vara att heltäckningsmattorna är svåra att hitta nya hem till, men ytterdörrar och kökstommar från 1980-talet går faktiskt att skänka bort. 

I den resursfokuserade byggnadsvården ligger även fokus på andra miljöfaktorer som exempelvis ett giftfritt byggande nära till hands. Det giftfria byggandet är inte enbart av intresse för den resursfokuserade byggnadsvården utan även för konstruktionsvården. Och inte sällan har övriga inriktningar en släng av detta också, liksom bara av farten. Det blir ju ofta så, för hand i hand med ett historiskt intresse kommer många gånger även en viss aversion mot det moderna projektets behandling av vår jord. Kudos till alla er säger jag! 

Den resursfokuserade byggnadsvården drivs alltså framför allt av ett miljöintresse, eller i vilket fall av ett med historien delat milöpatos. Genom att bygga klimatsmart, resurseffektivt och giftfritt så bidrar vi till både ett bättre klimat, biologisk mångfald och en god inomhusmiljö. Ja, och det där har jag förstås inte räknat ut själv utan läst mig till på ekobyggportalen.se som drivs av Catherine Bülow och som jag kan rekommendera varmt för alla som ännu inte hittat dit. Om man skall ställa det på sin spets kan man faktiskt argumentera för att den resursfokuserade byggnadsvården i sin extremaste form faktiskt inte har någonting med kulturvård att göra överhuvudtaget. Medan alla andra byggnadsvårdsinriktningar har sin grund i åtminstone en doft av kulturvård, så handlar det här främst om miljövård. Inte sämre, bara annorlunda. Det historiska intresset kommer för många av dessa byggnadsvårdare på köpet, för inget är så bra för miljön som att låta det som redan byggts vårdas så att det kan stå kvar för all framtid.

Metodfokuserad byggnadsvård

Metodfokuserad byggnadsvård är en rätt specifik form av kulturmiljövård som kanske främst har sin bas inom hantverksforskning och museal verksamhet. I vilket fall som helst så upplever jag att den har rätt långt kvar till att slå igenom på någon bredare front i internetforumens byggnadsvårdskretsar. Det är dock en byggnadsvårdsinriktning som är enormt viktig för vår kulturmiljö. Byggnadsvård med metodfokus arbetar nämligen med att hitta rätt material och rätt metod för rätt tid. Det här handlar alltså inte nödvändigtvis om förindustriella metoder och material och inte heller om en vurm för vår äldre historia, utan om ett genuint kulturvårdsintresse där varje tid är lika mycket värd. För så är det tyvärr oftast inte inom byggnadsvården. Varje tid är inte lika mycket värd. Inom byggnadsvården är anciennitet oftast en prioritet. Äldre är bättre än yngre, men inom den metodfokuserade byggnadsvården har alla tider ett eget och likaberättigat värde. Alla tider har haft sina förutsättningar och varje renovering bör därför utgå från just dessa.  Renoveras ett 1800-talshus så använder man därför linolja och slamfärg, men renoverar man ett hus från 1970 så bör huset målas med alkydoljor, akrylat och plast. Det här är anledningen till att inriktningen har en bit kvar till att bli accepterad på Facebook. Alkydoljor är ju som bekant ”inte byggnadsvård.” 

Oavsett vad man anser om alkydoljor så är de faktiskt en stor del av vår historia och vårt bebyggda kulturarv. Någonstans är det därför också rimligt att göra plats för alkydoljorna i kulturmiljövården och platsar den någonstans så är det här, i den metodfokuserade byggnadsvården. Men akrylat och latex är bara ena sidan av den här inriktningen, i andra änden har vi alla de timmermän och murare som arbetar med medeltida metoder och material för att rädda kulturskatter som medeltida kyrkor, sydsvenska högloftshus och norrländska härbren.

När det kommer till våra 1800-talshus kan det många gånger vara svårt att särskilja den metodfokuserade byggnadsvården från byggnadsvård som konstruktion eller stil, men inom den metodfokuserade byggnadsvården skulle man aldrig drömma om att ersätta torven i en gammal mullbänk med skumglas från Hasopor eller sätta upp takavvattning av plåt på äldre allmogehus. Däremot skulle man gott kunna använda treetex i hus byggda efter 1930 eller Latexfärg för att skapa en autentisk 1970-tals villa. Metodfokuserad byggnadsvård är historisk hard-core och kanske mest använd inom den praktiska arkeologin, den offentliga kulturmiljövården och museibranschen. Vore jag tuff nog skulle jag också vilja tillhöra den här smala gruppen byggnadsvårdare. Men det är jag inte. Jag har nog en alltför stor släng av konstruktionsvård i mig, en rejäl skopa stilvård och definitivt en aversion mot min egen uppväxtmiljö som formats av 60- och 70-talens industriella byggande. Pragmatisk har jag tyvärr också blivit, varför mina lösningar alltid formas av den funktion jag för stunden försöker uppnå.

Holistisk byggnadsvård

Då har vi kommit till den sista formen av byggnadsvård som jag fantasilöst nog kallat för holistisk byggnadsvård. Som namnet antyder är det helt enkelt en inriktning som försöker sammansmälta hela eller delar av de övriga inriktningarna i en. Genom att ta ett helhetsgrepp om alla de fyra olika fokusområdena försöker man att skapa största värde för både människor och hus. Svenska byggnadsvårdsföreningens definition av byggnadsvård beskriver det här rätt så bra: ”Byggnadsvård är ett förhållningssätt där man bygger, utvecklar och renoverar med material, konstruktioner och metoder som skapar bestående värden för hus och människor.” Det är en briljant definition som vem som helst kan läsa in vad som helst i eftersom värdet som skall skapas inte är definierat. Här sägs inget om huruvida värdet handlar om miljö eller om kulturarv, om ursprung eller förändring. Det är fint för det utestänger ingen. Samtidigt är det problematiskt för det gör att byggnadsvården i sin kärna alltid kommer att handla om kompromisser. Det är nämligen inte möjligt att vid varje tillfälle minimera resurser, behålla ursprung och samtidigt skapa bästa tänkbara tekniska konstruktioner. I stället måste svåra avvägande göras i varje fall. När är det viktigt att bygga tekniskt bra och när skall en sämre men äldre konstruktion bevaras? När skall ursprung återställas och när skall tidens tand få synas i husen? När skall man spara och återbruka och när är det försvarbart att kasta och bygga om? I slutet av dagen måste man komma ihåg att byggnader som inte längre fyller en funktion med nödvändighet kommer att förfalla. Att förändra innebär därför inte sällan att bevara.

All det här är svåra frågor som nästan kan driva en till vansinne. Och tyvärr ger den holistiska byggnadsvården inte alltid några klara svar. Allt som oftast är det ett sammelsurium av ”å ena sidan, å andra sidan”, ”antingen eller” och ”kanske, kanske inte” Men när allt är som grumligast brukar jag finna tröst i vad Bertrand Russel en gång sa: ”Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting och de kloka så fulla av tvivel”. 

© Jesper Sundelöf, 2023