Klassicismen
Hur kommer det sig egentligen att klassicismen, en arkitekturform som uppstod för flera tusen år sedan, varit så dominerande under vår historia att den förutom för ett kort avbräck under medeltiden i princip varit det alenarådande arkitekturparadigmet i västvärlden fram till 1930-talet? Och inte ens då, när modernismen föddes, fick klassicismen dö. Istället uppstod en motrevolutionen i form av de totalitära staternas klassicism, arkitekturuppror och byggnadsvårdsrörelser vilka alla framävt klassicismen över andra formspråk. Vad beror det här egentligen på? Är klassicismen så offantligt mycket vackrare än all annan arkitektur? Eller är klassicismens fortlevnad bara ett uttryck för människans outgrundliga konservatism? Eller kan det bero på att klassicismen kanske egentligen inte är en form av arkitektur utan ett sätt att tänka? Ett tänkande där rationalitet och universella sanningar ställs mot romantikens känsla och individualism. Ett tänkande som tilltalat makt och vetenskap i hundratals år. Inte tror jag att vi lyckas besvara alla dessa frågor i dagens artikel, men jag tänkte ge er en inblick i en del av svaret som vi faktiskt finner stående i min bokhylla.
Inom arkitekturen syftar termen klassicism på de historiserande byggnadsstilar som ytterst blickar tillbaka på den stenarkitektur som uppstod i Grekland och Rom århundradena före kristi födelse. Denna stenarkitektur kom med hjälp grekisk kollonialism och det romerska rikets tillväxt att spridas över nästan hela Europa, Mellanöstern och Nordafrika och kom att bli den första pan-europeiska arkitekturstilen någonsin. Århundradet före Västroms fall 476 e.kr inleddes dock en period i europeisk historia då centralmakten i Rom successivt förlorade greppet om sitt rike. Vikten av städer som administrativa centra och mötesplatser för handel minskade. Den romerska stadskulturen började tyna bort för att ge plats åt en mer lantligt präglad feodalism. Städerna avfolkades och byggandet minskade. l Nordeuropa avtog byggandet i sten under några århundraden nästan helt. I södra Europa fanns däremot öar av förkristen stenbyggnation kvar i form av morisk och bysantinsk arkitektur, men dessa stilar var utan den gemensamma pan-europeiska kraft som den romerska arkitekturen haft före Roms delning. När byggandet i sten återigen upptogs i någon större skala på 900-talet var det i form av den så kallade romanska arkitekturen eller romaniken, vilken nu spreds av den växande kristna kyrkan.
Romaniken är direkt sprungen ur den klassicistiska arkitekturen. Må vara att element som tempelgavlar och pediment fallit bort, men andra karaktäristika som rundbågar, kolonner och tunnvalv är bevarade i arkitekturen. Kolonnerna i den romanska arkitekturen används dock främst i form av valvbärande pelare, dörromfattningar och fönsterkolonetter och inte sällan med bysantinska kapitäl eller tärningskapitäl istället för klassiska ordningar.
Den romanska arkitekturen övergår under 1000 och 1100-talet nästan omärkligt i den medeltida arkitekturform som i dag kallas gotik. Rundbågarna får långsamt en mer spetsig form. De bärande väggarna avlastas med hjälp av strävpelare och strävbågar och de tekniska framstegen förvandlar romanikens små fönsteröppningar till jättefönster i en praktfull gotisk glasarkitektur. Gotiken växer bit för bit organiskt fram ur romaniken, men dess slutresultat är tillräckligt annorlunda för att det skall vara motiverat att karaktärisera den som något kvalitativt helt annorlunda än en form av klassicistisk arkitektur. Mellan 1136 och 1400 är gotiken den arkitekturstil som är den allmänt förhärskande i Europa. Det här kommer dock att ändras i början av 1400-talet i och med renässansen intåg i Europa och från 1500-talet är det klassiska arvet i vår arkitektur helt dominerande i det kontinentala Europa fram till 1930-talet. 500 år av en obruten arkitekturtradition som uppstått 2000 år tidigare. Hur kommer det sig egentligen?
En del av svaret hittar man faktiskt i min bokhylla. Och då menar jag inte gömt någonstans i långrandiga bearbetningar utan mycket mer påtagligt i form av källskrifter. I ögonhöjd, centralt placerade bland alla andra böcker står fyra band av de klassicistiska arkitekterna Vitruvius, Alberti, Serlio och Palladio. De fyra kanske mest kända traktatförfattarna i den klassiska arkitekturens historia.
Cirka år 30 f.kr skrev den antika arkitekten Vitruvius ett arkitekturtraktat som fick namnet ”Tio böcker om arkitektur”. Då ska man emellertid påpeka att antikens böcker inte var särskilt långa. Istället för tio böcker i dagens mening rör det sig snarare om tio kapitel som tillsammans blir till det vi idag kallar för en bok. Och inte ens då är det den tjockaste boken i hyllan. Men intressant det är den. Hur betydande Vitruvius egentligen var för sin samtid är svårt att säga. Vi vet egentligen inte hur mycket av hans arbete som var normativt och hur mycket som bara sammanfattade andras verk. Däremot vet vi att han blivit enormt betydelesefull för eftervärlden. Mycket på grund av att hans beskrivningar och förklaringar av den klassiska arkitekturen är de enda som överlevt till våra dagar. Med andra ord så ligger Vitruvius till grund för hela den klassicistiska arkitekturen från renässansen och framåt.
I sina tio böcker beskriver Vitruvius bland annat de fem klassiska kolonnordningarna och de proportionsregler tagna från människan konstitution som den klassiska arkitekturen till stor del bygger på. Leonardo da Vincis vitruvianska man har du säkerligen hört talas om. Den teckningen är i sin helhet alltså en referens till Vitruvius mänskliga proportionsregler och är gjord som en illustration till Vitruvius ”Tio böcker om arkitektur”. Som du förstår av illustrationen baseras alltå klassicismen i stor utsträckning på kvadraten, rektangeln och den gudomligt perfekta cirkeln. De mänskliga proportionerna kombinerades i arkitekturen till matematiska regler i form av fibonaccitalföljd och det så kallade gyllene snittet. I sina böcker beskriver Vitruvius även de tre grundstenar som all arkitektur bör bygga på: firmitas – styrka eller hållbarhet, utilitas – användbarhet och venustas – skönhet. Grundstenar som kom att gälla för all arkitektur fram till senmodernismens tidevarv då samtliga utom utilitas bryskt åkte på tippen.
Alla har alltså inte gillat Vitruvius, men hans tio böcker om arkitektur kom att få ett oerhört stort inflytande över den arkitektur som uppstod i renässansen i Italien. Ordet renässans betyder pånyttfödelse och den här pånyttfödelsen syftar på att dåtidens lärda män ansåg att man under ”renässansen” återupptäckt antikens filosofi, konst och arkitektur efter att i århundraden svävat i okunnighet under en lång och mörk medeltid. Det här är förstås rent nonsens. Något sådant brott med antiken har aldrig egentligen funnits. Klassicerande byggnader har återkommande rests i Italien under hela medeltiden och i klostren bevarades det antika filosofiska arvet över hela Europa. Det gör dock inte att man kommer ifrån det faktum att antika texter vid mitten av 1400-talet kom att få en betydligt större spridning än vad de tidigare haft. Men det här handlar mindre om en återupptäckt av antiken än om det faktum att Johann Gutenberg upptäckte boktryckarkonsten i mitten av 1400-talet. Med den nya konsten att trycka istället för att kopiera böcker för hand fick de antika texterna en helt ny spridning som kunde nå långt utanför klostrens väggar. Kanske kan man därför förstå att många uppfattade denna nya tillgång till bokkunskap som en ren återupptäckt av kunskapen i sig. En av alla de böcker som fick en ny större spridning var just Vitruvius ”Tio böcker om arkitektur”.
Vitruvius texter var skrivna på latin och ursprungligen inte illustrerade, vilket gjorde att hans böcker blev föremål för olika översättningar och öppna för mycket tolkningar. En av de första tolkningarna av Vitruvius skrevs av Leon Battista Alberti (1404 – 1472) på 1450-talet. Alberti betitlade fantasilöst nog sitt verk ”Re Aedificatoria Libri Decem. Fritt översatt betyder det här ”Tio böcker om arkitektur”, vilket förstås var en direkt blinkning till Vitruvius. Liksom Vitruvius illustrerade Alberti inte heller sina verk och skrev dessutom också på latin för att säkert garantera en så liten läsekrets som möjligt.
En arkitekturtraktatförfattare som fick bättre spridning var Sebastiano Serlio (1475 – 1554) som valde att skriva på Italienska och senare översätta sina böcker till franska. Serlios traktat var dessutom illustrerade vilket gjorde att mottagandet underlättades. Serlios böcker brukar i modern tid något förvånande ges ut under titeln ”Fem böcker om arkitektur”. Man hade ju onekligen misstänkt att det borde rört sig om tio. Ytterligare förvånande är det eftersom Serlios ursprungliga verk omfattade 7 böcker och betitlades ”Sette libri dell’architettura”. Med tiden kom han dessutom att skriva en åttonde bok om arkitektur. Men tydligen är det bara fem av dem som är värda att nytrycka idag.
Serlio kom som arkitekt även att vara verksam utanför Italien, bland annat i Frankrike vilket säkerligen hjälpte till att underblåsa hans storhet i Nordeuropa. För när det kommer till Norden så kom Sebastiano Serlio att få en helt annan position än övriga renässansarkitekter. Hans böcker kom att spridas i vida kretsar inom adeln, kyrkan och aristokratin. Både Erik XIV och Johan III var bland andra nitiska läsare av Serlio vilket faktiskt rätt tydligt kan ses i vasarenässansens slottsbyggen.
Ja, så här fortsätter det med att den ena efter den andra renässansarkitekten gör sina egna litterära tolkningar av Vitruvius. Jag tänker inte tråka ut er med alla, men jag vill ändå nämna Andrea Palladio (1508-1580) i sammanhanget. Palladio som framförallt ritade och byggde lantvillor i norra Italien hade säkerligen också tänkt att skriva tio böcker om arkitektur, men det hann tyvärr bara att bli fyra. Nu ska man dock inte lura sig att tro att antalet bestämmer kvaliteten när det kommer till sådana här arkitekturtraktat. Palladio som illustrerade sina böcker med ritningar av sina egna byggnader, är den renässansarkitekt som kanske fått störst inflytande över västeuropeisk och amerikansk arkitektur. Hans stil har bland annat lagt grunden för 1600-talets holländska palladianism vilken via riddarhuset givit upphov till den röda svenska stugan. Vidare ligger Palladios arkitektur till grund för det tidiga 1700-talets engelska palladianism och det sena 1700-talets amerikanska ”federal style”, vilka vi har anledning att återkomma till i framtiden.
Renässansens arkitekturparadigm blir med kraft av de klassicistiska arkitekternas arkitekturtraktat i princip allenarådande i Europa under 14- och 1500-talen fram till barockens intåg på scenen. Det här skiftet från en klassicerande stil till en annan sker under början av 1600-talet när ett antal unga, djärva arkitekter med Francesco Borromini och Giovanni Lorenzo Bernini i spetsen börjar ta ut svängarna och använda de antika proportionsreglerna mer som riktlinjer än faktiska regler. Cirklarna blir till ovaler och de raka entablementen får böljande pompösa former. Formerna blir mer dramatiska, men står fortfarande otvivelaktigt på klassisk grund. Kolonnordningarna är kvar, så är även frontonerna, kornischerna, gesimserna och den tydliga redovisningen av bärande och burna element i arkitekturen vilket man får lov att säga är ett rätt typiskt drag i all klassisk arkitektur utom i rokokon som följer på barocken vid mitten av 1700-talet. Rokokons atektonik och lätthet minimerar användandet av kolonner och pilastrar i arkitekturen till ett minimum, men trots detta går de kvarvarande murytornas stil direkt tillbaka till renässansens fasader och dess verkan mellan släta och rusticerade ytor. Släpper man något klassiskt element så måste man benhårt hålla fast i något annat antar jag.
Med lite kontrafaktiskt filosoferande skulle man möjligen kunna fundera på om barocken och rokokons små steg bort från klassicismen med tiden hade kunnat leda till en kvalitativt helt ny stil på det sätt som romaniken ledde in i gotiken. Men så långt går det aldrig. Istället kommer relativt snabbt en backlash som slänger arkitekturen rätt in i mittfåran igen. Upptäckten av städerna Pompeji och Herkulaneum avslutar bryskt den parantes som rokokon utgjorde i västeuropeisk arkitektur till förmån för en ny stram klassicism. Och den här nyklassicistiska pastischen kommer vi få leva med in i modern tid. Nej, jag menar inte att det är den enda arkitekturstil som funnits sedan slutet av 1700-talet och inte heller att den kontinuerligt varit den förhärskande, men den har ständigt funnits med oss som en måttstock allt annat på något outgrundligt sätt ändå måste mätas mot.
En kanske inte helt obetydlig anledning till nyklassicismens storhet under de senaste trehundra åren är dess mycket märkliga dragningskraft på revolutionära och totalitära krafter. Redan under franska revolutionen får nyklassicismen ett mycket stort signalvärde som en arkitektur i brott med aristokratins rokoko och l’ancieme regimes barockpalats. Det här signalvärdet är förstås inte heller den amerikanska revolutionens ledare blinda för när de försöker skapa en ny nationell arkitekur för den unga nationen. Och kanske är det i USA som nyklassicismen får sitt allra största inflytande i och med den tidigare nästan totala avsaknanden av stenarkitektur. Den amerkanska nationen byggs nästan i sin helhet på nyklassicistisk grund. Och här önskar man kanske att Vitruvius faktiskt hade illustrerat sina böcker. Och att han haft möjlighet att trycka dem i färg. Då hade den vita amerkanska klassicismen antagligen aldrig uppstått och Washington D.C troligen sett mycket mer spännande ut. För precis som Gottfried Semper upptäcker på 1830-talet så var de klassiska templen aldrig vita, utan målade i allsköns färger. Men det visste förstås inte Thomas Jefferson och de övriga amerikanska nationsgrundarna på 1700-talet.
I Europa blir arkitekturskolan Ecole des Beaux Artes efter den franska revolutionen den institution som kommer sprida den klassicistiska revolutionsarkitekturen över Europa. Det är nämligen här man måste utbilda sig för att bli framgångsrik som arkitekt under 1800-talet. Och vid Ecole des Beaux Artes är den klassicistiska utbildningen helt allenarådande. Åtminstonde fram till 1863 när Napoleon III får nog och i tidens anda tillsätter några professorer med mer intresse av medeltida arkitektur istället för klassisk. Men det här överlever klassicismen förstås. Låt vara att nygotiken temporärt lockar till ett mer medeltida formspråk, men sista ordet är inte sagt. Precis när det ser som mörkast ut för klassicismen, försvagad av romantikens fabläss för medeltiden och ungmodernismens futurism och art-nouveau kommer ett antal nya revolutionära krafter till makten i Europa. Och revolutionära rörelser har som sagt en förkärlek för just klassicism. I Rysslands fall blir det efter 1917 en prioritet att popularisera det som varit maktens arkitektur och föra ut den till folket. Moskvas tunnelbana är ett gott exempel på detta. I Tyskland och Italiens fall blir dess fascistiska revolutionära rörelser snabbt totalitära och i en blandning av galenskap och storhetsvansinne börjar de i sina egna arv se linjer tillbaka till det romerska väldets storhetstid. Nyklassicsimen kommer därför att bli den arkitektur som när de unga diktaturernas självbild.
Paradoxalt nog är den här andra renässansen för klassicsimen under 1900-talets första halva också det som gör att klassicsimen faktiskt för första gången på 500-år kommer att bli ordentligt utmanad om herraväldet över arkitekturen. När klassicismen tas som gisslan av Europas diktaturer blir nämligen modernismen det enda till buds stående alternativet för Europas demokratiska arkitekter och stater. Ur nödgad tvungenhet reser sig den nya modernismen under 1930- och 1940-talen för att under 50- och 60-talen ta över världen. Men under ytan kokar det. Och allt fler frågar sig var ornamentiken, det gyllene snittet och Vitruvius venustas egentligen tog vägen.