Ett av de allra första material man kommer i kontakt med när man börjar med byggnadsvård är linolja. För många är linoljan både omgärdad av ett magiskt skimmer samtidigt som den kan vara dold i ett ibland svårtillgängligt byggnadsvårdsdunkel. Inte sällan dyker det upp en hel del frågor rörande den praktiska användningen av linolja och vilken typ av olja – kokt eller rå – som skall användas var och när. Egentligen är det här inte alls särskilt svårt och därför är det synd att så många svävar i ovisshet. Jag tänkte därför att vi lite raskt skulle räta ut de frågetecken som finns.
Domesticerat lin är minst 9000 år gammalt. Men hur länge man pressat olja ur sitt lin är det väl egentligen ingen som riktigt vet. Länge är det säkerligen. Linolja utvinns genom att linfrö pressas under tryck varpå linfröets olja tvingas ut ur fröet och kan tappas på ämbar, tråg eller flaskor. Detta kan göras genom kallpressning eller varmpressning. Kallpressning ger den renaste oljan då det mesta av orenheterna stannar i presskakan men ger ett mindre utbud av frövikten i olja. Under 1930-talet utvanns ungefär 10% av frövikten vid kallpressning. Vid varmpressning kunde under samma tid ytterligare 20%, alltså totalt 30% av frövikten utvinnas. Varmpressning ger alltså mer olja men också en orenare produkt och därmed sämre kvalitet på oljan. Under 1900-talets första hälft då linolja var en bristvara förekom även extrahering av olja genom att linfröna krossades och lades i lufttätabehållare tillsammans med lösningsmedel som på kemisk väg löste ut oljan ur fröna. Processen innebar att strax över 40% av frövikten kunde utvinnas till olja.
I Sverige har vi historiskt pressat vår olja både varm och kall. Pressarna har i äldre tid, det vill säga före 1700-talet, bestått av oxdrivna kollergångar, stock- och skruvpressar. Under 1700-talet infördes den kvarndrivna kilpressen som en effektivare metod att pressa olja i dåtidens oljeslagerier, medans man vid 1800-talets slut övergick till automatiska skruvpressar. Före slutet av 1800-talet användes främst varmpressad olja till byggnadsmåleriet, medan den mer exklusiva kallpressade oljan användes för invärtes bruk, antingen som livsmedel eller för medicinskt bruk. Från och med 1800-talets slut vet vi dock att tillverkare av fernissa och kokt olja allt mer började övergå till att använda kallpressad olja för sina högkvalitativa byggnadsmåleriprodukter.[1]
Linolja är en naturprodukt vilket gör att oljans kvalitet med nödvändighet är bunden till dess genetiska förutsättningar och skiftande odlingsbetingelser. Kemiskt består oljan av så kallade triglycerider sammansatta av glycerol och tre fettsyror. Triglyceriderna innehåller kombinationer av främst fem stycken olika fettsyror. Två av dessa är omättade heltorkande fettsyror: linolsyra och linolensyra. Det är också dessa två som tillsammans med syreatomer skapar det polymeriserade skiktet i linoljefärgens färgfilm. Linolja innehåller även omättad oleinsyra vilken kan binda till ett polymerskikt, men inte själv bilda ett. Vid sidan av dessa tre fettsyror innehåller linolja även mättade fettsyror i form av stearin- och palmitinsyra som inte kan oxidera. En högre andel omättade fettsyror bidrar till att oljan torkar snabbare, men omättade fettsyror bidrar även till att oljan tenderar gulna. Naturligt förekommande ämnen som klorofyll, fosfolipider och fria fettsyror i oljan bidrar också till denna gulningstendens. Linolja kan även innehålla mindre mängder vatten och antioxidanter som kan försvåra för oljan att oxidera.[2]
Rå linolja
Den olja som kommer ur pressningen kallas för rå olja. Den är alltså inte behandlad på något sätt utan tappas direkt från pressen ned i tråget. Oljan är då halvmörk i färgen. Den olja som används i byggnadsmåleri bör dock raffineras innan användning för att avskilja föroreningar, klorofyll och slemämnen. Slemämnen är en samlingsbeteckning för proteiner, glycerol, fria fettsyror, fosfolipider och mono- eller di-glycerider. Vid avskiljning av dessa blir oljan renare och därmed också ljusare. Raffinering gjordes förr ofta genom så kallad vinterisering, det vill säga att oljan fick stå utomhus i kyla varvid föroreningar och slemämnen sedimenterade till botten och klorofyll naturligt bröts ned innan oljan tappades på flaska. Lagring på detta sätt skedde under minst ett år, men vanligt vid slutet av 1800-talet var att oljan lagrades under flera år före användning. Vid sidan av sedimenteringen kunde vissa ämnen avlägsnas genom att sänka temperaturen på oljan till nära fryspunkten. Bland annat stearinsyra kan på detta sätt kristalliseras i en annars flytande olja och därmed avskiljas. Fram till början av 1900-talet var vinterisering den vanligaste metoden att rena linolja.
Olja har genom historien även renats på andra sätt. Ett vanligt sådant är med hjälp av vatten. Eftersom många av linoljans föroreningar fungerar som emulgatorer kan man genom att skölja oljan i varmt vatten och därefter avtappa vattnet, avlägsna de ämnen som attraherats av vattenmolekylerna. Proceduren upprepas tills vattnet inte längre är grumligt. För att göra oljan ljusare har blekning av olja hantverksmässigt gjorts genom att oljan tappats på flaska och utsatts för solljus under sommarhalvåret. Under mitten av 1800-talet tillkom dock en mängd olika metoder för att industriellt rena oljan med hjälp av syror och kemikalier, oftast med mindre lyckade resultat. Idag renas och avslemmas olja bland annat genom filtrering.[3]
Rå linolja har mycket små molekyler och är tunnflytande. Rå linolja har också en mycket lång oxidationstid, alltså tiden den tar på sig för att härda och stelna. Eftersom rå linolja har låg viskositet och lång oxidationstid så får den också en mycket god inträngningsförmåga i trä vilket gör den lämplig att använda till impregnering. Med rå linolja impregnerar man helt enkelt trä så att träet får bättre motståndskraft mot vatten och röta en funktion man traditionellt utnyttjat inom träbåtsbyggeri där man vill att virket skall få ett skydd mot röta, men ändå tillåtas suga vatten så att båten kan svälla tät. Idag rekommenderas rå linolja även till grundning av byggnadsvirke av vissa linoljefärgstillverkare, en praxis som dock inte har någon historisk hävd.
Kokt linolja
Kokt linolja kallas även för linoljefernissa. Traditionellt har kokt linolja eller linoljefernissa producerats genom uppvärmning av oljan i temperaturer kring 250 grader i öppna kärl för att skapa en förpolymerisering av oljan, det vill säga att en del av oljemolekylerna reagerar och binder ihop i grupper av två, tre eller fyra molekyler, så kallade dimerer, trimerer och tetramerer. För att förpolymerisera oljan kan värmningen även ske i högre temperaturer upp mot 300 grader i slutna kärl eller i vakuum. Efter 1920-talet har kokningen tyvärr ofta istället inneburit uppvärmning till temperaturer kring 120–130 grader under tillförsel av syre, så kallad luftblåsning, vilket skapar en föroxidering av oljan snarare än förpolymerisering.[4]
Upphettning av olja är i sig ytterligare en reningsprocess som historiskt använts för att avlägsna de slemämnen med molekylvikter lägre än linoljans triglycerider, det vill säga fritt glycerol, fria fettsyror, fosfolipider och mono- eller di-glycerider, som genom upphettningen förflyktigas. Enligt recept från 1800-talets andra halva kunde även bröd tillsättas i oljan som därvid sög åt sig de slemämnen som oljan innehöll. Brödet användes även som indikator för när kokningen var färdig.[5]
Den kokta linoljans polymer gör att den lämpar sig bra för ytbehandlingar av trä. Oljan kommer nämligen att oxidera ytligt i träet och vid påföring av flera lager bildar oljan en glansig och glatt yta på trä, vilket hindar virket från att suga fukt. Då den kokta oljan expanderar ytligt i virket lämpar den sig också ypperligt för behandling av begynnande röta där ytvirket blivit något mjukt.
Att kokt linolja inte alls skulle tränga in i träet utan endast härda på ytan är däremot en myt. Sanningen är den att endast en del av linoljans molekyler bildar polymerer vid kokningen, varför inträngningskapaciteten på kokt linolja fortfarande får anses god eftersom tillräckligt med oljemolekyler fortfarande är så små att de kan sugas kapillärt genom virket. Det är därför tveksamt att just inträngningskapaciteten är vad som skall fälla avgörande för vilken olja som skall användas för grundning. Istället bör avgörandet ligga i huruvida man vill undvika en ytlig oxidering av oljan eller om en sådan oxidering är önskvärd.
Tungolja
Tungolja, kinesisk träolja eller hankowolja som den också kallats, har använts för impregnering av trä i Kina och andra delar av Sydostasien åtminstone sedan 400-talet för Kristus. Sedan 1700-talet har oljan exporterats till Europa. Tungolja utvinns ur fröna från tungträdet Vernicia fordi och dess släkting Vernicia montana. Tungolja har under början av 1900-talet ofta ingått som komponent i mycket goda oljelacker där den blandats med linolja. Ju högre halt tungolja, desto snabbare kom oljan att torka och större hårdhet och vattenbeständighet erhölls. Tungoljan medför dock att lackoljefilmen blir spröd under inverkan av sol och vind, vilket dock inte fråntar den äran att under 1900-talet varit en ingrediens i några av de mest framgångsrika linoljefärgssystemen, de så kallade pansarfärgerna.
Rå tungolja torkar betydligt snabbare än linolja och ger en elastisk yta med ett matt, något rynkigt så kallat isblomsmönster. Vid blandning med linolja åstadkoms en oljeblandning som kombinerar de två oljornas styrkor, vilket ger kortare torktid, god inträngningsförmåga och mycket god vattenavvisande förmåga.[6] Tungolja behöver dock en hög inblandning av lösningsmedel då oljan behöver spädas för att bromsa torktiden och ge oljan tid att väta in i virket. Tester har visat att den optimala torrhalten ligger i spannet mellan 30 och 50%.[7]
Grundning med olja
Man får ofta höra hur viktigt det är att mätta trä med olja innan målning. Inte sällan förespråkas därför grundering med rå linolja som har mycket lång oxidationstid vilket gör att oljan får god tid på sig att tränga in i virket. Samma skola som förespråkar rå linolja förfäktar också gärna idén att olja skall påföras i flera omgångar till dess att virket inte kan ta emot mer olja. Men att helt mätta virke med rå linolja går inte. Även om man påför så mycket rå olja att virket inte vill ta emot mer, kan sådant virke ändå suga vatten. Man bör dessutom betänka hur förhållandevis lite olja ett äldre tätvuxet och tidigare oljemålat virke egentligen kan ta till sig. Eftersom allt virke har olika förutsättningar att ta till sig olja finns det inte några generella mått på hur mycket olja ett virke kan suga i sig, men i fråga om fönstervirke rör det sig sällan om en vätning som når djupare än någon eller ett par millimeter. Det kanske verkar som att virket suger i sig mycket olja när man står med penseln i hand, men då bör man betänka att en liter olja jämnt fördelat på en yta av en kvadratmeter inte motsvarar mer än en millimeters i djup. Även om man i undantagsfall kan finna områden eller virkeslängder där olja tränger djupare är det knappast någon idé att i icke-marina applikationer försöka pensla olja på virke i så många iterationer att virket inte längre förmår ta till sig mer olja. Åtminstone har det ingen avgörande positiv kostnadseffektivitet, då grunderingens främsta uppgift är att skapa pormättnad i ytan och därmed upphäva kapillärkraften och ge virket samma förutsättningar över hela ytan innan färgen påförs. Man skulle därmed kunna hävda att det inte är mängden olja som är avgörande för grunderingen, utan kvaliteten på det man faktiskt lyckas få in. Faktum är att när det kommer till äldre fönstervirke behövs ofta ingen grundering alls då redan första eller andra strykningen färg kommer vara tillräcklig för att skapa pormättnad i virket.
Oljor har som vi sett olika egenskaper och är därmed också att betrakta som olika verktyg. Som verktyg kan oljorna alltså användas för att uppnå olika effekter. Rå linolja har traditionellt använts inom båtbyggeri, konstnärsfärg samt som bas för kokning av bindemedel till linoljefärg. Rå linolja används också för att göra impregneringar med matta ytor. Inom byggnadsmåleriet har man dock i princip alltid använt sig av kokta oljor vid grundering och det är först kring slutet av 1980-talet som rå linolja lanseras för grundering av byggnadsvirke, något som Kerstin Karlsdotter Lyckman i sin avhandling Historiska oljefärger i arkitektur och restaurering från 2005, kopplar samman med nyförsöken till odling av oljelin i Sverige vid samma tid.[8] Traditionellt har man alltså ansett att en tätare och starkare oljefilm än vad den råa oljan kan prestera har varit en bättre grund för den vidare uppbyggnaden av färgsystemet, en erfarenhet jag nog tycker är rimlig att ta till sig. Till och med 1920-talet grundades dessutom alla underlag inklusive sten, plåt och redan målat virke med kokt, varm linolja. Det faktum att rå olja inte är filmbildande och därmed också riskerar orsaka gasbildning och därpå följande bubblor i färgfilmen vid sol bör också skicka en varning till målaren.
Grundering med kokt linolja bör få härda minst två dygn. Ju längre oljan får härda innan övermålning desto bättre. För att uppnå full effekt av grunderingen och säkra genomhärdning kan upp till två veckor behövas. Övermålning av icke genomhärdad olja kan leda till sämre vidhäftning, blåsbildning och flagning. Kontrollera genomhärdningen genom att trycka och vrida tummen på den oljade ytan. Är oljan genomhärdad skall ingen olja avsättas på huden.
Noter
[1] Lyckman (2005) s. 75 ff.
[2] Lyckman (2005) s. 80 ff.
[3] Lyckman (2005) s. 80 ff.
[4] Lyckman (2005) s. 83 ff.
[5] Lyckman (2005) s. 81.
[6] Lyckman (2005), s. 53 f.
[7] Mail till författaren från Dan Hansen, Wibo färg, 2026-07-08.
[8] Lyckman (2005) ss. 90-92, 102-111.
Källförteckning
Källbom, Arja (2021) Painting treatments of weather-exposed ferrous heritage : exploration of oil varnish paints and painting skills. University of Gothenburg, Acta Universitatis Gothoburgensis.
Lyckman, Kerstin Karlsdotter (2005) Historiska oljefärger i arkitektur och restaurering. Stockholm.
Lämna ett svar