Linolja – En praktisk guide
Ett av de allra första material man kommer i kontakt med när man börjar med byggnadsvård är linolja. För många är linoljan både omgärdad av ett magiskt skimmer samtidigt som den kan vara dold i ett ibland svårtillgängligt byggnadsvårdsdunkel. Inte sällan dyker det upp en hel del frågor rörande den praktiska användningen av linolja och vilken typ av olja – kokt eller rå – som skall användas var och när. Egentligen är det här inte alls särskilt svårt och därför är det synd att så många svävar i ovisshet. Jag tänkte därför att vi lite raskt skulle räta ut de frågetecken som finns.
Domesticerat lin är minst 9000 år gammalt. Hur länge man pressat olja ur sitt lin är det väl egentligen ingen som riktigt vet, men länge är det säkerligen. Linolja utvinns genom att linfrö pressas i en skruvpress. Detta kan göras genom kallpressning eller varmpressning. Kallpressning ger den renaste oljan då det mesta av orenheterna stannar i presskakan men ger en mindre del av frövikten i olja. Ungefär 25% av frövikten går att utvinna vid kallpressning. Hettas linfröet upp innan pressning går det att utvinna mer, ytterligare ca 5 procentenheter, men man får då också en orenare produkt och en sämre kvalitet på oljan. I Sverige har vi historiskt pressat vår olja både varm och kall. Före slutet av 1800-talet användes främst varmpressad olja till våra hus, medan den mer exklusiva kallpressade oljan användes för invärtes bruk, antingen i matlagning eller för medicinskt bruk. Från och med 1800-talets slut vet vi dock att tillverkare av fernissa och kokt olja allt mer började övergå till att använda kallpressad olja.
Rå linolja
Den olja som kommer ur pressningen kallas för rå olja. Den är altså inte behandlad på något sätt utan kan tappas direkt från pressen ned i dunken. Oljan är då halvmörk i färgen. Vanligtvis raffineras dock oljan och färgen blir därmed ljusare. Detta gjordes förr genom att oljan ”vinteriserades”, det vill säga att oljan fick stå utomhus i kyla varvid föroreningarna sedimenterades innan oljan tappades på flaska.
Rå linolja har mycket små molekyler och är tunnflytande. Rå linolja har också en mycket lång oxidationstid, alltså tiden den tar på sig för att härda och stelna. Eftersom rå linolja har låg viskositet och lång oxidationstid så får den också en mycket god inträngningsförmåga i trä vilket gör den lämplig att använda till impregnering. Genom att värma den råa linoljan tills den blir simmig kan man dessutom något öka oljans inträngningsförmåga. Med rå linolja mättar man helt enkelt trä så att träet inte kan suga åt sig annan fukt. Rå linolja är därför den typ av olja du ska använda när du behöver återfukta gammalt, grånat och torrt virke, eller förbehandla virke för utomhusbruk innan målning med linoljefärg. Det här kan göras genom att pensla rå linolja på virket innan målning, eller genom att blanda ut linoljefärgen med rå olja i grundstrykningen. Eller både och om träet är riktigt torrt. Man bör dock ta med i beräkningen att rå linolja alltid förlänger linoljefärgens oxidationstid avsevärt. Andra användningsområden för rå linolja är impregnering av bänkar och utemöbler, återfettning av metall och gjutjärn, som ingrediens i linoljekitt och inte minst som medel att förvara penslar i mellan strykningarna.
Kokt linolja
Kokt linolja kallas även för linoljefernissa och är egentligen inte alls kokt. Den är uppvärmd i ett slutet kärl till ca 150 grader under tillförsel av syre för att den skall oxidera snabbare. Den här temperaturindikatorn är ungefärlig, för olika tillverkare använder olika temperaturer och tillbaka i historien har oljan värmts så högt som till 250 grader. Den snabbare oxidationen och den oljans högre viskositeten gör att den kokta linoljan lämpar sig bra för ytbehandlingar av trä. Oljan kommer nämligen att oxidera ytligt i träet och vid påföring av flera lager bildar oljan en glansig och glatt yta på trä. Ren kokt linolja fungerar därför i princip som fernissa. Kokt linolja kan användas som enda behandling av trä, eller så kan den användas i kombination med rå linolja. Eftersom rå olja fortsätter att krypa innåt i träet så länge den har möjlighet med risk för att ytan lämnas mager, är en kombination av rå och kokt linolja ofta det bästa av två världar. Efter djupbehandling med rå linolja kan ytan behandlas med kokt linolja som expanderar ytligt i träet under oxidationen och gör det stenhårt. Kokt linolja lämpar sig därför ypperligt för behandling av begynnande röta där träet blivit något mjukt.
Precis som med rå linolja kan man underlätta för den kokta oljan att tränga in i träet genom att värma den- Det görs bäst med en högwattslampa typ Speedheater/Cobra. Ett annat sätt att få kokt linolja att bättre arbeta sig ned på djupet är att blanda den 50/50 med balsamterpentin till något som kallas halvolja. Den här metoden gör dock att terpentinet lämnar efter sig mikroskopiskt små luftbubblor när den avdunstar. Luftfickor som utan terpentin skulle varit fyllda med olja. Det här kan man se som ett bekymmer eller också som en möjlighet för oljan att oxidera bättre genom tillgång på luft. Jag tror ingen egentligen har hundra procent koll på när vilken av de här två metoderna är bäst, men starka åsikter det finns det i frågan. Jag praktiserar både värmning och terpentinblandning beroende på förutsättningar och jag tycker inte att jag märker någon skillnad på resultatet. Oljan expanderar under oxidationen och med båda metoderna blir träet hårt som sten.
Förutom för ytbehandling av trä används kokt linolja som bindemedel i linoljefärg, till försegling av oxidationsbenägna metallytor och nu för tiden även i fabrikstillverkat linoljekitt. Klassiskt linoljekitt skall dock göras på rå olja.
Standolja
Den tredje typen av linolja är standolja som är en polymeriserad linolja som förr tillverkades genom att linolja fick stå i öppna kar i sol under en längre tid. Idag produceras den genom upphettning utan syretillförsel till strax under 300 grader varvid oljan polymeriseras utan oxidation. Standolja används främst som tillsatts i linoljefärg eftersom standoljan ger färgen ett tåligare ytskikt, höjer glansen och försenar mattningen. Standoljan bidrar även till en snabbare oxidation.
Oxidationen är linoljans torkprocess och det är en process som skapar värme. Viktigt att tänka på är därför att trasor och papper som är indränkta i linolja kan självantända. Blöt därför trasor och papper innan du kastar dem för att inte råka ut för en olycka.
Hej,
Skulle ni använda rå eller kokt linolja i en Roslagsmahogny för en klassisk ytterpanel på ett hus? Jag vet att rå är det ursprungliga, men anledningen varför jag frågar, är att jag hört att den råa har en tendens att mögla i norrläge? Stämmer det?
Ytterligare en fråga, jag har lärt mig 140 grader när man skall värma linolja. Vid 275 grader uppstår en explosionsrisk. Ni nämner inte detta här… Så vad är temperaturen som behövs för den erforderliga effekten?
Vänliga Hälsningar,
Frederick
Hej Frederick! Jag skulle använda rå. Risken med kokt är att du kommer få en glansig fasad eller i vilket fall fläckvis glansig där den kokta oljan inte helt suger in utan oxiderar på ytan. Vad gäller mögel vill jag direkt säga att jag inte är någon expert på det och jag tycker du skall leta vidare efter fler råd och inte bara ta mitt, men jag har hört av flera som målar mycket slamfärg att slamfärg med kokt linolja i tenderar få mer svartmögel än slamfärg utan kokt linolja, varför jag tror att risken kanske ändå kvarstår. Linoljefärg på kokt olja kan ju också få mögelpåväxt om förutsättningarna är rätt (eller fel hur man nu ska säga). Vad gäller värmningen kan jag uttala mig bättre och säger då att det räcker med att värma oljan till ca 75-80 grader. Oljan blir ”simmig” och viskositeten minskar. Det här kommer du kunna se med blotta ögat.