Att måla plåt med linoljefärg

Är det någonting jag lärt mig under mina år på plåtslageri så är det att det är tokigt svårt att få icke passiva ytskikt att låta bli att rosta bakom tunna lager färg. Något som dock kan vara etter värre är att få oljefärg att fästa på ytor som korrosionsskyddats genom galvning. Oavsett oddsen att lyckas med dessa saker är underarbetet alltid av största vikt. Antingen för att undvika korrosion eller i fallet galvad plåt, att få färgen att fästa.
All järnplåt behöver någon form av rostskydd om den skall användas utomhus. Och linolja har en lång historisk hävd på plåt. Under 1700-talet och början av 1800-talets ströks takplåt gärna med kokt linolja och kimrök vilket gjorde den svart. Takplåtens kulörer har sedan varierat över rött (hematit) som var populärt i slutet av 1800-talet, zinkgrönt som hade sin storhetstid runt sekelskiftet och decennierna därefter samt även ljusgrått (blyvitt + kimrök) som var vanligt vid samma tid, men linoljan har alltid bestått. Ja, fram till den polyesterbelagda moderna takplåtens uppkomst vill säga. Stuprör målades vanligen svarta fram till Schweizerstilens intåg och därefter i samma nyans som bakgrunden.
Vid målning med linoljefärg på plåt är det god praxis att förstärka rostskyddet genom att grunda med mönja. Ända sedan 1840-talet har blymönja använts utbrett som rostskydd tillsammans med linoljefärg. Det här är säkert en försiktig datering eftersom vi vet att blyoxid som är blymönjans huvudingrediens vid sidan av linolja har brutits och använts i färg sedan antiken på grund av sina starka orangea pigmenterande egenskaper. Under medeltiden användes till exempel blymönja vid kolorering av böcker och miniatyrmåleri. Faktum är att ordet mönja sägs vara direkt besläktat med ordet miniatyr som båda skall komma ur det latinska ordet minium som var namnet på den blyoxid som bröts kring floden Miño i Spanien. Blymönja är alltså en blyoxid som fungerar som inhibitor och väl kan skydda en reaktiv järnyta. Men bly är giftigt och miljöfarligt och någon blymönja går nästan inte längre att få tag på. Och även om det faktiskt går att hitta blymönja i fackhandeln för vård av kulturhistoriska byggnader så undrar jag om man verkligen vill använda den? Ett alternativ kan då i stället vara järnmönja som består av linolja och hematit som är en typ av järnoxid. Järnmönja tillverkas och säljs av de flesta linoljefärgsproducenter.
Järnplåt tillverkad före 1830 är generellt sett smidd, därefter oftast varmvalsad. Efter 1960 är plåten kallvalsad och varmförzinkad. Efter 1910 då det rostfria stålet uppfanns genom legering med krom, förekommer även rostfri byggnadsplåt i begränsad skala. Stuprör och hängrännor tillverkade mellan cirka 1850 och 1920 är vanligtvis tillverkade i ren zink. Efter 1868 då förzinkning – så kallad galvanisering – introducerades i Sverige, förekommer även förzinkad stålplåt. Som ni förstår så ändrades förstås inte produktionsmetoderna av plåt över en natt, utan de här årtalen kan ses som generella riktvärden. Summa summarum kan man i vilket fall säga att fram till 1960 var blymönja och förzinkning de två helt dominerande rostskyddsbehandlingarna av järnplåt.
Galvanisering som fått sitt namn efter 1700-talsfysikern Luigi Galvani görs genom att tillföra ett ytskikt av zink med hjälp av elektrolys för att ge stålplåt en bättre beständighet mot korrosion. Varmförzinkning är däremot en helt annan process än galvanisering vilken innebär att plåten helt doppas i flytande zink. Både jag och många andra använder dock lite slarvigt beteckningen galvanisering för både kall- och varmförzinkning trots att det inte är riktigt korrekt.
Icke galvaniserad plåt bör förberedas för målning med linoljefärg genom att mekaniskt avlägsna så mycket så möjligt av eventuell ytrost medelst blästring, skrapning, borstning och polering. Värt att notera är att när mekanisk påverkan görs på rostfri plåt avlägsnas det passiva ytskikt som naturligt skapats genom oxidering. Ytan kommer över tid att återpassiveras av sig själv genom att kromoxid bildas på stålets yta, men den här processen kan påskyndas genom betning, buffning, behandling med svagare syralösningar eller genom elpolering. Det viktigaste passiveringssteget och de som är enklast att utföra själv är noggrann borstning och tvättning av ytan för att avlägsna tidigare korrosion. Vidare passivering kan man göra själv genom att buffa ytan eller tvätta med en svagare syrablandning av fosforsyra och salpetersyra.
Galvad plåt är något mer problematisk vid målning eftersom zinkskiktet kontinuerligt fäller ut salt innan det är genomoxiderat. Det här innebär att oljefärger har en tendens att förtvålas om de målas på icke färdigoxiderade zinkytor. Det betyder att färgen får en mycket dålig vidhäftning på ytan. Förr brukade man säga att god praxis vid målning av galvad plåt var att vänta ett år eller två med målning för att plåten skulle få tid att oxidera och färgen fästa ordentligt. Ville man inte vänta gick processen att påskynda genom att tvätta eller stryka ytan med alkalielösning. Efter att specifikationerna för den galvade plåtens passiveringsskikt förändrades inom plåtindustrin kring 2006 har den här väntetiden ökat betydligt. Flera leverantörer av galvanisering brukar nu säga att man över huvud taget inte skall måla galvade ytor med oljefärg i och med att behandlingen är permanent. Det stämmer förstås inte, ingenting i den här världen är permanent. Låter man plåten ligga i flera år kommer den till slut att oxidera. Men det kan ta lång tid. Och att vänta så länge som det krävs är sällan möjligt. Det man kan göra för att göra ny förzinkad plåt mer mottaglig för färg är att beta ytan med en blandning av fosfor- och salpetersyra. Att tvätta med basiska alkalielösningar är fortfarande också ett alternativ.
När jag målar plåt för utomhusbruk grundar jag oftast med två lager järnmönja. Den första strykningen utspädd med 10% balsamterpentin för att göra strykningen lättare på den råa ytan. Därefter målar jag två till tre lager linoljefärg i den kulör jag valt. Antalet strykningar gör jag beroende på hur väl färgen täcker. Tre strykningar är förstås bättre än två men inte alltid nödvändigt.
Vill du veta mer om målning av plåt föreslår jag att du läser skriften ”Målning av takplåt på kulturhistoriska byggnader” från Göteborgs universitet.
Lycka till!