Trähusets fasad 1850 – 1880
Med andra hälften av 1800-talet börjar de stora omvälvningarnas tid i den svenska bebyggelsehistorien. Ja, inte bara i bebyggelsehistorien utan i alla olika typer av svensk historia faktiskt, för det är nämligen under den här tiden Sverige på allvar börjar industrialiseras och samhället sjuder av förändring. Det är nu våra hus börjar gå från att vara rena hantverksprodukter till att monteras ihop av prefabricerade katalogvaror. Det här är en utvecklig som egentligen tar sin början redan under 1730-talet i och med uppfinningen av den finbladiga sågen, vilken möjliggör tillverkning av finsågad plank i större skala. Det första finbladiga sågverket startar i Kramfors redan 1744, men utvecklingen går långsamt och det är först i och med ångmaskinen som tillåter att sågverken flyttar från älvarna till kusten och därigenom möjliggör en mer ekonomisk distribution av sågat virke i landet, som utvecklingen verkligen exploderar. Införandet av smältfärskning istället för härdfärskning genom de nyuppfunna Martin- och Bessemermetoderna vid stålverken påskyndar också den här utvecklingen. Dessa nya tillverkningsprocesser för stål underlättades i en storskalig stålproduktion, vilket i sin tur gynnade de stora verken. Effekten blev att många små stålverk kom att konkurreras ut under 1800-talets andra halva. Att det här har bäring på snickerivirkesproduktionen i Sverige kan ju låta märkligt, men resultatet nedläggningarna fick var att de många små bruksorterna i skogarna plötsligt stod utan verksamhet. Kvar fanns dock skogen som resurs och hyttornas sågar ställdes nu om till hyvlerier som under 1800-talets senare del kom att börja leverera färdighyvlade lister och profiler över hela landet. Industrialismens massproduktion av byggnadsmaterial had därmed i grunden börjat förändra bebyggelsehistorien.
Den här utvecklingen på industrin och sågarnas område sammanfaller tidsmässigt med en alldeles ny influens i svensk träarkitektur: Schweizerstilen. Från Europas alpregioner kommer nu idén att för första gången bygga trähus som faktiskt ser ut som trähus och inte försök att efterlikna hus i sten. Typiskt för stilen är den höga stenfoten, de långa takutsprången, lövsågade vindskivor, glasverandor och fönsterfoder med ett överdåd av lövsågerier. Taken lades vanligtvis med plåt och målades röda, gröna eller svarta. Dämpade bruna, grå, gula och beiga nyanser var vanliga på fasaderna. Även nyanser i grönt förekommer. Fönstren målades mörka i engelskt rött, järnoxidbrunt eller grönjord. Vanligen i en kombination av minst tre färger. Mot slutet av perioden in i 1880-talet var det inte ovanligt med så många som sju olika kulörer. Detaljer målas alltid i mörkare accentfärg och panel i ljusare kulör. Fernissning och roslagsmahogny blev också nya ytbehandlingar på trä under denna tid, då man gärna önskade att träets ådring skulle framträda genom färgen. Dörrarna målades helst i träfärger och de gamla slutna paneldörrarna förvandlas nu helst till glasade dubbeldörrar med speglar och profiler.
Exempel på kulörsättning kan vara panelfält i 7% grönjord, fönsterfoder i gulockra och fönsterbågar och karmar i 100% järnoxidbrunt och stolpverk och listverk i en spädd järnoxidbrun eller en kraftigare grönjord. Andra tidstypiska förgsättningar på panel är 7% obränd umbra eller 7% bränd terra. Båda förekommer tillsammans med fönster i engelskt rött, 100% järnoxidbrunt och grönjord. En säker tidstypisk färgsättning för fönsterfoder och stolpverk är alltid att måla stolpverken i en kraftigare blandning av panelfärgen, tex 60% grönjord eller 15% bränd terra. Olika kraftiga blandningar av obränd umbra fungerar förstås lika bra. Det viktiga för att åstadkomma en tidstypisk färgsättning är att arbeta runt jordfärger och färgsätta panelfälten ljusare än fönster, stolpverk och listverk.
I Sverige hittar man dock få rena Schweizerstilhus. Istället blir den vanligaste formen i vårt land en blanding av Schweizerstil och nyrenässans som är tidens förhärskande stil på stenhusområdet. Inte minst trähusens trekantiga frontoner och listverk över fönstren är ett arv från nyrenässansen. Ett annat är praktiken att betona de konstruktiva dragen i fasaden. Detta görs genom att färgsätta de bärande och burna delarna i olika färgnyanser på samma sätt som man redan gjort under 1800-talets tidigare hälft, men nu i nya nyanser. Den här uppdelningen av bärande och buret förstärks genom att träpanelerna gärna spikas i olika riktningar på olika delar av huset. Fältindelningar och listverk blir viktiga uttryck i fasaderna. Det är också under den här tiden som fasspont- och pärlspontspanel blir vanlig på fasaderna, vilket förstås är en direkt effekt av industrialiseringen av hyvlerierna. Spontade paneler, både liggande och stående, med eller utan fas eller pärla blir nu de allra vanligaste och förblir så fram till 1920-talet då den ospontade panelen återkommer på fasaderna.
En konsekvens av den begynnande industrialismen och dess distribution av katalogvaror över landet samt den importerade Schweizerstilen, är att de regionala särdragen i byggandet långsamt börjar suddas ut. En viss homogenisering av byggnation har förekommit även tidigare under 1800-talet genom arbetskraftsvandring och kringresande timmermän, men nu kan man verkligen börja skymta effekterna av massproduktionen av katalogvaror på landsbygden. Plötsligt börjar man kunna hitta samma profiler på listverk både i Småland och i Västernorrland, en utveckling som också förstärks av billiga mönsterritningar som bjöds ut till försäljning av trävaruhandeln.
Den här explosionen på trähusområdet gäller dock inte bara de nya Schweizerstilhusen. Även de som inte bygger nytt får genom industrialismen tillgång till billigt sågat virke och panelslagningen på landsbygden tar nu fart på riktigt. Överallt slås sågad panel på de gamla enkel- och parstugorna. Först på knutarna som är viktigast att skydda, sedan på hela fasaden. Men de murriga schweizerhusfärgerna slår aldrig riktigt igenom bland allmogen. Här har man precis börjat anamma de allra rikaste böndernas praktik att måla sina gårdar röda med slamfärg. Men visst finns det de som framsynt sneglar på de nya märkliga hus som börjar dyka upp och gärna apar efter. Ovanligt är därför inte att man från den här tiden kan hitta röda gårdar och torp med trekantiga frontoner över fönstren och nya verandor i Schweizerstil med färger som gult, grönt, grått, brunt och beige trots att resten av huset lämnats rött. Och svårt att härma den nya stilen var det inte för bönderna. Mönsterförlagor till vindskivor, fönsterfoder och lövsågerier såldes i form av häften ritade av Schweizerstilens framträdande arkitekter. Det kanske mest kända verket är ”Landtmannabyggnader hufvudsakligen för mindre jordbruk jämte material- och arbetsberäkningar” som gavs ut i sju häften av Charles Emil Löfvensköld vilket kom att forma en större del av den svenska landsbygdens exteriördekoration under andra hälften av 1800-talet.
