Trähusets fasad 1930-tal
Vi har kommit till slutet på den här artikelserien som utforskat trähusets fasadarkitektur under de senaste fyra hundra åren. Hur kommer det sig undrar ni? Vi har ju bara kommit till 1930-talet! Är historien redan slut? Kommer det inte fler husstilar och nya arkitektoniska uttryck senare i historien? Jo, det gör det, men årtiondet före krigsutbrottet 1939 är det sista decenniet vi bygger hus med traditionella och rent hantverksmässiga metoder och därmed tycker jag det passar fint att avrunda just här. Möjligen är det att hårddra saker och ting och den uppmärksamme läsaren skulle berättigat kunna invända att det är först under slutet av 50-talet som byggandet i Sverige lämnar de sista momenten av hantverk bakom sig och blir helt industriellt. Akkurat så, men i och med 30-talets slut så finns alla komponenter för det industriella byggandet på plats: pre-fab, industridesignen, den armerade betongen och curtain-wall systemet. (Det sistnämnda är arkitekturens term för byggnader där väggarna inte utgör den bärande stommen i huset utan stålregelverk, betongregelverk eller träbaserade baloon-frames bär upp husets last och husets fasad helt står utanför det bärande systemet.) Tillsammans lägger de här komponenterna grunden till en industrialisering av byggandet och även en helt ny typ av arkitektur.
Jag tror inte att det går att förstå det snabba skifte från klassisk till modernistisk arkitektur som sker under 1930-talet utan att jort beröra Europas auktoritära diktaturer, Lort-Sverige, Krisen i befolkningsfrågan, manifestet Acceptera, arkitekturens nya roll i 30-talet och CIAM, varför jag naturligtvis kommer göra det oavsett om ni vill eller inte: När högmodernismen, eller funktionalismen, som den kom att kallas i Sverige introducerades vid Stockholmsutställningen 1930 var den långt ifrån allmänt accepterad. Då liksom nu var det många som rynkade på näsan och undrade vad som var vackert i de fyrkantiga lådor till bostadshus som ställdes ut egentligen var. Men oavsett vad man tycker om det konstnärliga uttrycket i den modernistiska arkitekturen, skulle jag vilja slå ett slag för att något som var genuint vackert i modernismen var den sociala ambitionen.
1930 var Sverige fortfarande ett land i fattigdom. Trångboddhet och bristande bostadshygien var allmänt utbredd, vilket bland annat Lubbe Nordström rapporterade om så sent som 1938 i sin reportageserie ”Lort-Sverige”. Skriften ”Kris i befolkningsfrågan” satte pekfingret på samma problematik 1934 i vilken makarna Myrdahl bland annat menade att den bristande bostadsstandarden och bristen på tillgång till bostäder hämmade befolkningstillväxten och gödde emigrationen. 1928 hade Per-Albin Hansson lovat att bygga ett folkhem för hela den svenska befolkningen, ett folkhem, som förutom social trygghet skulle baseras på en trygg bostadsstandard för alla och modernismen kom att bli socialdemokratins uttryck för ett framtida gott Sverige. Kanske representerade den nya arkitekturen ett brott inte bara med gamla konstnärliga ideal utan även med ett äldre och sämre samhälle. Och kanske fanns det heller inte så många alternativ. Det var nämligen inte bara socialdemokratin som vaknat upp till en värld i behov av social reform. Tidens ledande arkitekter hade 1928 samlats i Congrès Internationaux d’Architecture Moderne (CIAM) som mer än något annat var inriktad på social ingenjörskonst. Med CIAM försköts arkitektens roll från fasadornamentering till stadsplanering och ambitionen att med arkitektur och social ingenjörskonst skapa förutsättningar för den goda människan. Förbundets Aten-charter 1933 framhävde boende, rekreation, arbete och transport i en zonerad stad med hus i park och ett gott liv för alla. Och samtliga arkitekter inom CIAM stod för den nya arkitekturen, modernismen, den arkitektur som bröt med det gamla och som ungmodernismen, jugend, art-nouveau, expressionismen och futurismen banat väg för. För en socialdemokrati i behov av byggande fanns inte många alternativ. Tidens mest framträdande arkitekter var modernister, även de som stod utanför CIAM. Och kanske hade inte heller de några alternativ. Allt eftersom trettiotalet obönhörligen vandrade mot ett allt mer auktoritärt Europa, blev det allt tydligare att Europas diktaturer kidnappade den klassiska arkitekturen. Överallt i Tyskland, Italien och Ryssland byggdes grandiosa klassiska palats för att framhäva den auktoritära diktaturen. För en västerländsk demokratisk arkitekt kom den klassiska arkitekturen att besudlas och modernismen blev det alternativ som i och med sin brist på historisk belastning i sig självt kom att framstå som en demokratisk arkitektur.
Men tiden var i förändring även på andra sätt. Sven Markelius och Uno Åhrén som båda var del av CIAM skrev 1931 tillsammans med Gunnar Asplund, Erik Sundahl, Wolter Gahn och Gregor Paulson manifestet Acceptera vilket redan på omslaget sammanfattar manifestets ambition rätt väl: ”Acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet.” Det som skulle accepteras var att maskinkulturen var på väg att erövra världen, att familjen var i förändring och att gamla skönhetsideal var ett hinder för att bygga en ny värld och en ny konst. Det faktum att man behövde skriva ett manifest för att få folk i allmänhet att acceptera en ny typ av arkitektur säger dock en hel del. Men förstå mig rätt. Den tidiga högmodernismen har skapat en hel bunte fantastiskt vackra byggnader som Markelius konserthus i Helsingborg, Mies van der Rohes Barcelonapaviljong och Walter Gropius Bauhausskola i Dessau. Den sistnämnda är så läcker att jag nästan blir arg när jag tänker på att byggkrämarna på Bauhausvaruhusen får slänga sig med samma namn som modernismens stora skola i Tyskland.
Men modernismen bar i sitt sköte även alla de avarter som gör den så svår, i vilket fall för mig. I modernismen låg också brutalismen med sin råa betong och dekonstruktivismen med sitt förakt för kontexten och oviljan att underordna sig det historiska sammanhanget och kanske är det också därför jag känner mig tvungen att avsluta artikelserien just här. Modernismen har skapat några av arkitekturhistoriens vackraste byggnader, men det faktum att modernismen i sig själv föraktar historien gör att den är så svår för alla de som känner mer för sammanhanget, kroppen och det gemensamma än för det enskilda och monumentala.
Men det vackra i modernismens sociala ingenjörskonst går inte att förneka. Årtiondena som följde skulle skapa det svenska folkhemmet. För första gången byggdes det inte hus som efterfrågades, utan hus som faktiskt behövdes. HSB gick i bräschen och introducerade badrum i arbetarlägenheter, sopnedkast och tvättstugor. KF producerade helfabrikat och byggde praktiska laboratoriekök för kvinnans frigörelse. Alla byggde för det goda livet. Smalhusen i parklandskap bredde ut sig utanför 1800-talsstadens kvartersbebyggelse och skapade det land vi lever i idag. Och det skapade funkisvillan, hatad av många med vurm för det gamla, men älskad av dem som kunde flytta från trånga gårdshus i städernas smutsiga innergårdar till lättstädade hus i stadens ytterkant.
Trots att de flesta bostäder som byggdes under den funktionalistiska eran 1930-1950 byggdes i form av smalhus i park så har funkisvillan nog blivit sinnebilden av funktionalismen för många svenskar. Ordet funktionalism är hämtad från uttrycket ”Form follows function” som myntades av den amerikanska arkitekten Louis Sullivan redan 1896. Tanken var att byggnadens funktion skulle styra arkitekturen. Modernismen är avskalad och tar starkt avstånd från alla former av onödig dekor. De mest stiltrogna villorna formgavs som rena, vita volymer i kubiska former med rundade terrasser och balkonger. Arkitekten Le Corbusier, en av modernismens förgrundsgestalter formulerade fem punkter för god modernistisk arkitektur som sammanfattar tidens villarkitektur rätt väl: 1, Pilotis – det vill säga att huset helst bör ställas på pelare. 2, Platta tak – tak som helst också skulle utnyttjas som takterass. 3, Öppen planlösning – ja, för representationsdelarna vill säga, en öppen planlösning inbegripande köket som vi har idag skulle ingen drömt om i hembiträdenas 1930-tal. 4, Curtain Walls – Icke bärande väggar som bland annat möjliggjorde fönster över hörn eller 5, Fönsterband – horisontellt liggande långa ospröjsade fönster eller en serie av fönster på rad med mycket små mellanrum.
Fasaderna var så gott som alltid asymmetriska med en variation av stående och liggande fönster i olika storlekar vars form och placerings bestämdes av den innanför fasaden liggande rumsfunktionen. Fasaderna utgjordes av antingen stående panel med en icke profilerad lockläkt som målades med ljusa linoljefärger som bruten vit, ljusgrönt eller gult, eller vad gäller de mer renodlade funktionalistiska villorna av liggande spontade panel som målades vit. Igen är vi tillbaka i en trähusstil som försöker efterlikna stenhusets putsfasad. Vindskivor och foder var smala och målades i husets färg. Knutbrädor existerade vanligtvis inte och om de fanns målades de i samma färg som fasaden. Entrén placerades gärna assymetriskt på fasaden eftersom den yttre gestaltningen styrdes av den inre funktionen. Taken var platta eller utformades som pyramidtak och den mycket lilla takfoten kläddes in med plåt eller koppar. Även hängrännor och stuprör gjordes inte sällan i koppar och mycket kan man säga om trettiotalets arkitektur, men smak för goda material och gott hantverk, det hade man fortfarande, så vad du gör blanda inte ihop funktionalismen med någon form av quick and dirty, för det var ännu inte uppfunnet. Balkonger och trappor utformades med smala smidesräcken som liksom dörrarnas runda fönster hämtade sin inspiration från de stora atlantångarnas estetik. För så var det, materialen var goda och arkitekturen hämtade sin inspiration från maskinkulturen, från fartygen, flygplanen och bilarna för det här var inledningen på tiden då framtiden var ljus och möjligheterna var fortfarande oändliga. Det här var Modernismen!