Trägolvets historia – Kil, parallell och parkett
Det vanligaste trägolvet i den svenska bebyggelsehistorien är antagligen det kilsågade golvet av gran. Golvbrädor tillverkade innan den industriella revolutionen omkring 1850 är nämligen i princip alltid kilsågade och oftast av gran. Att gran blivit så populärt har nog dels att göra med den stora tillgången, men även det faktum att gran är ett betydligt hårdare virkesslag än furu, förutsatt förstås att vi jämför trädkärnor som fått samma typ av växtförutsättningar.
Kilsågning innebär att varje golvplank har en smal och en bred ände. Det här kommer sig av att man utnyttjat hela stockens längd och att virket sågats längs med trädets form, varför planken blir bredare i basen än i toppen. Ett kilsågat trägolv läggs växelvis på så sätt att varje rotända ligger mellan två toppar. Det här faller sig naturligt vid läggningen eftersom golvet annars skulle börja vrida som en solfjäder över rummet.
Dimensionerna på äldre golvplank var vanligtvis väl tilltagna och bredder runt 35-40 centimeter var inte ovanliga, ibland även upp mot 50 centimeter eller mer. Äldre golv med kilsågade plank lades i princip alltid i hela längder utan skarvar, särskilt gäller detta i mer representativa utrymmen. I mycket långa rum, som exempelvis långloft och herrgårdarnas salar där rumslängden översteg virkeslängden kunde en generalskarv läggas på mitten. En generalskarv innebär helt enkelt att samtliga plank är skarvade genomgående längs samma golvbjälke. I mer välbestälda hem kunde ett tvärgående plank läggas längs med generalskarven. Golvtiljorna lades med kärnsidan uppåt och spikades med smidd spik uppifrån. Spikskallarna lämnades synliga i golvet. Planken var antingen utan fjäder och not eller så spontades de med lös fjäder alternativt slogs ihop med dymlingar av trä. Ändspontning förekom aldrig. I högre ståndsmiljöer lades golven vanligen med fris, vilket däremot var mycket ovanligt i enklare hem. Runt den stenplatta, tegling eller gjutning som gjordes framför kakelugnar och spisar lades i princip alltid en gerad fris.
Vid trävaruindustrins industrialisering och införandet av ångsågarna vid 1800-talets mitt så kom jämnbreda plank istället för kilsågade att bli det vanliga. En effekt av parallellsågningen var att planklängden blev smalare och kom att standardiseras runt 18-20 centimeter. En annan effekt var att golvplanken också blev kortare varför det skarvade golvet under senare delen av 1800-talet kom att bli vanligare. Även tjockleken på golvplanket kom att minska ner mot cirka 30 millimeter. Det är även nu som efterbehandlingen av virket industrialiseras och golvbrädan får en jämn maskinhyvlad yta. Innan mitten av 1800-talet har golvbrädorna istället skavts och hyvlats för hand vilket lämnar vackra ojämnheter i ytan vilka man ofta enkelt kan se med blotta ögat på äldre golv. Det parallellsågade golvet spikades till en början även det uppifrån med smidd spik, men i och med industrialiseringen av spiktillverkningen kom de smidda spikarna allt mer att försvinna och parallellgolven började spikas med klippspik i form av dyckert eller en klippspik med endast en smal klippt skalle. Rätt vanligt är även att hitta klippspik där skallen slagits platt för att fungera som dyckert. Det är först mot slutet av 1800-talet som skråspikning av plankgolv blir vanligt.
I och med uppfinningen av linoleumgolvet på 1860-talet och dess växande popularitet under slutet av 1800-talet kom det smala undergolvet av splintved av gran att bli vanligt även på landsbygden. De här relativt mjuka och smala golvbräderna har egentligen aldrig varit tänkta att ligga i dagen, utan har lagts som bärlager för linoleummattor eller parkettgolv. Att ta fram och bruka ett undergolv som ytskikt är lite av ett lotteri. Ibland går det alldeles utmärkt, men ofta är veden så mjuk att golvet snabbt blir slitet och splintar sig i stickor. Inte sällan är undergolven också så glest lagda att det inte heller blir varken estetiskt tilltalande eller funktionellt.
Till skillnad från trägolven i allmogens miljöer där plankgolven varit de vanliga så har golven på högadelns gods och säterier många gånger utgjorts av ekparketter eller brädgolv av ädellöv. Inte sällan har detta motiverats av att kunna öka bräddimensionerna samt att ädellövsvirket ansetts mer exklusivt. Ädellövsparketter framförallt i form av ek introducerades redan under 1500-talet, men kom att bli populärt framför allt under 16- och 1700-talen.
Historiska parkettgolv finns i två huvudtyper: rutparkett och stavparkett. Rutparketten är den äldsta formen, medan stavparketten med mindre ca 30 cm långa stavar utvecklades under 1800-talet. På våra svenska slott och herresäten finns även exempel på en äldre form av stavparkett som kanske egentligen bäst beskrivs som ett formlagt plankgolv bestående av 1-2 meter långa plankor lagda i rut- eller fiskbensmönster. Flera av dessa golv är lagda i furu, ett träslag som användes i parketter fram till början av 1800-talet innan parketten som sådan gick ur mode vid mitten av seklet. När parketten återkommer i modet i slutet av 1800-talet är det i princip uteslutande i form av ekparkett, oftast tillverkad med kortstav.
Rutparkett lades som det låter i stora rutor inom vilka olika typer av träslag ofta användes för att skapa färgskiftningar och mönster. Golvbrädorna är betydligt större i förhållande till hur vi tänker oss parkett idag. Ofta en meter eller mer. Tidigt spikades parketten ovanifrån och lämnades med synliga spikskallar. Först under 1700-talet började skråspikning av parkett att göras. De här äldre parkettgolven skurades precis som alla andra trägolv förr i tiden med vatten och sand, ibland eventuellt lite såpa när det fanns till hands.
Efter att ha haft en lågkonjunktur under mitten av 1800-talet då man gärna försökte dölja sina parkettgolv med mattor blev parkettgolven populära igen under 1800-talets andra hälft, framför allt i det högre borgerskapets salonger. I och med industrialismens genombrott och sågverkens mekanisering kunde parkettgolv nu prefabriceras på snickerifabriker och levereras i färdiga rutor med exempelvis stjärnor och geometriska mönster ibland med inslag av intarsia. Det är även under slutet av 1800-talet som stavparketten, den s k kortstaven introduceras. Korta massiva ekstavar med tapp, fjäder och not börjar läggas i ett mycket vanligt fiskbensmönster. Mot slutet av 1800-talet börjar det här golven att bonvaxas och det är egentligen först nu som parketterna börjar se ut som vi tänker oss att parkettgolv ska se ut. Maskintillverkningen av stav gör att priset på parkett sjunker och öppnar dörren även in i medelklassens bostäder och ekparketten blir golvet framför alla andra under 1920-talet.
