Spackelfärg
Vi har få dörrar kvar på Saltarvet med originalfärg, men i korridoren ned till bageriet sitter en dörr vars insida bara är målad en enda gång. Kulören är närmast att likna vid burgund eller oxblodsröd och kanske egentligen inte en nyans jag brukar sammankoppla med 20-talet utan mer med det sena 1800-talets murriga färgskala. Eftersom dörren bara har ett färgskikt förutsätter jag dock att den är målad i samband med husets uppförande. Att den skulle lämnats omålad håller jag för osannolikt. Att den återanvänts från ett tidigare hus är inte heller troligt eftersom den har samma mått och form som alla andra dörrar på Saltarvet. Med tanke på att Saltarvet inte genomgående byggts i 20-tals klassicistisk stil utan även bär en hel del äldre stildrag är det troliga snarare att byggherren inte varit särdeles intresserad av 20-talets senaste trender på färgsättningsområdet.
Dörrens utsida samt dörrbladets kant är första gången målad i en ljus, något grönaktig pärlgrå nyans, andra gången drickamålad och täckt med ett tunt lager linoljefernissa. Båda de här färglagren är mer typiska för 20-talet. Drickamålningen användes dessutom gärna i den lantliga ickemodernistiska arkitekturen in på 40-talet, varför man kan tänka sig att den ljusgrå nyansen målats i samband med bygget 1925 och drickamålningen tillkommit någon gång under 30- eller 40-talet. Till sist har en vit alkydoljefärg blaskats på dörrens utsida någon gång under 80-talet.
Anledningen till att jag vill diskutera den här dörren är att det röda färgskiktet på dörrens insida är målad med något som kallas spackelfärg. Under färgens yta ligger ett på sina ställen segt och lite kritartat material i en ljus, något beige ton, vilket tyder på att spackelfärg har använts.
Från mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet var spackelfärg allmänt använd för att producera helt släta målade ytor. Det här var ett ideal som uppstod i samband med industrialismen då hantverk inte längre stod särskilt högt i kurs utan den maskinframställda ytan utan spår av verktyg och materialkaraktär blev något nytt och eftersträvansvärt. Den helt släta ytan var även en förutsättning för det dekorationsmåleri i form av trompe l’œil och drickamålning som blev populärt under slutet av 1800-talet och användes för att immitera exotiska träslag, sten och marmor in på 1940-talet.
Spackelfärgen består av krita, veteklister och linolja och blandas ungefär som man blandar pastadeg, det vill säga genom att veteklistret och linoljan hälls i en ring av krita som försiktigt blandas in i vätskan så den emulgerar. När det kommer till linoljan skall man här använda den mjölkvita bottensats man förr fick när man hemkokade linolja och som innehöll blysåpor vilka hjälpte till att göra spacklet elastiskt. Att det är just denna bottensats som skall användas är antagligen viktigt. Man tror nämligen att spackelfärgens försämring i början av 1900-talet kan bero på att den industriellt tillverkade linoljan saknar dessa blysåpor vilket gjorde att spacklets elasticitet försvann med blåsbildning och uppsprickning till följd.
Blysåpa är benämningen på den förening som bildas mellan linoljans fettsyror och blysalt och som uppstår vid traditionell kokning av linolja. Under 1900-talet har dock bly- och mangantillsatser i linolja fasats ut och ersatts av kobolt- och zirkoniumsickativ. Upphettningstemperaturerna har dessutom sänkts och behandlingstiderna kortats. Sammantaget gör detta att man inte kan förvänta sig samma elastiska egenskaper från en modern linolja som en traditionell. Förändringarna har även försämrat linoljans väderbeständighet, tork- och vidhäftningsegenskaper.
Spackelfärgen applicerades över en grundfärg med en spackelspade. Efter att spacklet torkat lades ett färgskikt som kallades slipstrykning på, vanligen en linoljefärg spädd med en aning terpentin. Slipstrykningen slipades våt in i spacklet med en pimpsten. Enligt äldre målare skall slipstrykningen slipas till dess att pimpstenen suger fast i underlaget. Därefter kunde en mellanstrykning göras innan det var dags för slutstrykningen. I slutstrykningen tillsattes vanligen en del oljelack eller glansolja. Resultatet för en duktig målare blev en yta med hög glans utan synliga penselspår eller spår av virkets ådring.
Anledningen till att denna dörr fått behålla sin originalfärg beror sannolikt på att den någon gång blivit flyttad från ett av de mer representativa rummen till att få tjäna som dörr till en liten skrubb man aldrig kommit sig för att snygga upp. Det tackar vi för. Färgskiktet är mycket skadat men kanske ändå inte bortom räddning. Bubblor och flagor kan försiktigt pillas bort och fyllas till nivå med linoljespackel, varefter retuschering med linoljefärg kan göras. Värt att prova för den som vill rädda gammal spackelfärg, en målartradition på utdöende.