Isolera råvind del 1 – Diffusionsöppet och hygroskopiskt system
En vacker ritning gör ett vackert hus, sa en gång en lärare i arkitektur till mig. Jo, om inte annat så har man i varjefall någonting som är snyggt när huset väl är byggt, tänkte jag. Om den här ritningen är så snygg vet jag inte, lite ändringar och kladdikludd, men nu är den i vilket fall klar: min ritning till det isolerande systemet på vinden. Med förebehåll för ytterligare ändringar förstås, för vad är väl en ritning om inte just ett underlag för förändringar?
Som ni kanske minns så står vi inför en takomläggning på Saltarvet eftersom det befintliga taket läcker som ett såll. När så sker tänkte vi passa på att isolera råvinden ovanför det gamla bageriet. Det kräver ett helt nytt isolerande system och så här har vi tänkt att bygga det: För att skapa ett riktat plan och öka utrymmet för isolering kommer vi att bulta 45×170 reglar mot de befintliga takstolarna. I utrymmet mellan reglarna sätts masonitskivor på läkt för att skapa en luftspalt. I facken sätts Hunton träfiberskivor på 145 mm. Sedan en ångbroms. Utanpå ångbromsen sätts 45×45 reglar för att åstadkomma ett installationsutrymme för el och vatten. Installationsutrymmet fylls sedan med Hunton träfiberskivor på 45 mm. Därefter en hyvlad klädselbräda.
Systemet kommer att vara diffusionsöppet med en variabel ångbroms vilken fungerar som så att när fukttrycket på den isolerade sidan av bromsen ökar så släpps fukt inåt huset vilket underlättar uttorkning av konstruktionen. Eventuell fukt som kommer in i konstruktionen kan alltså ventileras ut igen och blir inte instängd bakom olika plastmaterial. Men vad då, tänker du, fukt ska väl ändå inte komma in under taket. Nej, det är riktigt. Taket ska vara tätt mot regn. Men ändå kan det hända att det över tid blir någon liten läcka. Viktigt att tänka på är ju också att fukt faktiskt oftast tar sig in i takkonstruktionen i form av vattenånga inifrån och inte i form av regnvatten utifrån. Och är den väl inne så måste den kunna ta sig ut, annars stängs den inne med följd att taket ruttnar. Det är därför vi använder diffusionsöppna lösningar, så att eventuell fukt kan ventileras ut både inåt och utåt i konstruktionen.
Isoleringen jag tänker använda är en hygroskopisk träfiberisolering. Att den är hygroskopisk är viktigt, det betyder nämligen att materialet kan ta upp och avge fukt. Det kanske låter konstigt? Man skulle kunna tro att det vore bättre med ett material som inte kunde suga åt sig fukt, men det är det faktiskt inte. Om isoleringsmaterialet suger fukt så kan det sprida ut det vatten som tar sig in i konstruktionen över en större yta och hålla fukten bunden till dess att fukten kan avgå i form av ånga och ventileras ut genom det diffusionsöppna systemet. Om isoleringsmaterialet inte kan ta upp fukt så kommer fukten istället att falla ut i form av vattenpölar på konstruktionens reglar, vilket gör att virket ruttnar.
Hygroskopiska isoleringsmaterial finns i flera olika varianter, men de vanligaste moderna varianterna är träfiber, linull och cellulosa. De flesta material finns både som skivor och lösull som går att blåsa in i konstruktionen. Jag har valt en träfiberskiva, dels för att det innebär att jag kan göra arbetet själv och dels för att träfiber är den billigaste varianten av hygroskopiskt isoleringsmaterial jag kunnat hitta. Vad gäller isoleringsförmågan, det så kallade lambdavärdet, så är det i princip detsamma för de tre mest sålda varumärkena av träfiber, lin och cellulosa. De ligger samtliga mellan 0,038 och 0,039, vilket är hälften av en traditionell kutterspånsisolering som ligger på 0,8. Den här matematiken betyder att 20 cm träfiber isolerar lika bra som 40 cm kutterspån. Som referens kan man nämna att också stenullsisolering ligger på lambda 0,038. På Saltarvet har vi idag ca 200 mm kutterspån i taket och 95 mm stenull i kattvindarna och man kan konstatera att det är för lite för att huset ska behålla värmen och snön på taket inte smälta. Jag har därför siktat in mig på 190 mm träfiber vilket skulle innebära en fördubbling av husets nuvarande isolervärde utan att för den skull göra taket orimligt kallt.
Isolering med hjälp av träfiberskivor är trots dess positiva hygroskopiska egenskaper inte någon särskilt gammal form av isolering. Produktion av träfiberskivor startade i Sverige 1929, men har framförallt använts för tilläggsisolering på insidan av husens ytterväggar, vilket var praktiskt eftersom man fick en jämn yta för tapetsering. Vi känner till materialet som Treetex från MoDo. Vad gäller isolering av takbjälklag så har denna under historien framförallt bestått av sådant man hittade på gården eller uppe på skogen. Ja, om vi bortser från de senaste 70 åren då isolering främst gjorts med sten- och glasull vill säga. Kanske att jag faktiskt ska sträcka den tidsperioden till de senaste 90-åren och säga att populärt på 30-talet blev träullcementskivorna som precis som det låter bestod av träull och cement. Och vi ska heller inte glömma den importerade korken som gjorde sitt inträde i husen på 40-talet. Eller cellglas för den delan som också använts sedan 40-talet och som på senare år fått en renässans som icke hygroskopisk isolering i grundkonstruktioner. Jag vill därmed också passa på att säga att isolering av takbjälklag och grunder är två helt skilda principer, varför mitt tal om diffusionsöppna lösningar och hygroskopiska material framförallt gäller tak och väggar. I konstruktioner som ligger direkt på mark vill vi ju tvärt om faktiskt ha en kapilärbrytande effekt, varför det som kan vara dåligt i taket, kan vara riktigt bra i marken.
Hur som helst, av det isoleringsmaterial man hade till hands för att isolera takbjälklag före 1930 så kommer mossa och torv högst upp på den historiska popularitetslistan. Mossa och torv har vi tätat och isolerat med i många hundra år, antagligen ända sedan den neolitiska revolutionen och kanske längre än så. Ett annat tidigt material är halm som kunde tas från alla de fyra sädesslagen, eller från lin om huset låg i något av de linproducerande landskapen. Hackade man halmen och blandade med lera fick man lerklin som användes som isolerande bruk. Det är också stenåldersgammalt. Lerkliningen gjordes antingen som en blanding med halm eller med djurhår. Hö gick för den delen också bra att använda om man nu inte i första hand ville använda det till att fodra djuren med. Samma sak med vass om det fanns till hands. Kanske allra vanligast att man hittar i sitt gamla bjälklag som isolering är kutter- eller sågspån vilket blev billiga produkter när den industriella tillverkningen av hyvlad plank startade vid mitten av 1800-talet. Annars så tog man vad man hade, särskilt om det var lite fattigare. Kalk, sand och slaggsten var vanligt. Eller kolstybb, vilket är finfördelat kol ibland blandat med sand, lera och tjära. Jag har även renoverat hus som isolerats med fårull och säd. Som ni förstår så varierar det här med vilket landskap vi befinner oss i, vilka naturresurser som stått till buds och vilken industri som funnits kring gården. Historien är spännande och mångfassetterad och man vet aldrig vilken typ av bös som kan börja regna ned från taket en vacker dag.