Hängrännor, fotrännor & stuprör

Så är det dags. Om två veckor börjar takomläggningen på Saltarvet då ett nytt falsat plåttak skall ersätta den trasiga och läckande eterniten. Därför är Plåt-Niklas, vår plåtslagarmästare, på väg för att vi ska prata plåtfalsning och diskutera takavvattning. Vi har tillsammans blivit ansvariga för att hitta en tidstypisk lösning för takavvattning till huset. Eftersom jag har ett förflutet som kvalitetschef på plåtslageri var det väl någon som tyckte att vi var en god kombo. Men sanningen är den att jag kan rätt lite om just takavvattning men jag antar att man får ta det som en möjlighet snarare än ett hinder och göra som vi brukar i det här projektet: täppa till luckorna och ta det från början.
De äldsta husen hade inte något särskilt vattenavledningssystem. Jag antar att det berodde på att vattenavledning inte var särskilt prioriterat på den tiden. Man hade väl liksom större bekymmer att fundera på tänker jag. Saker som var nästa middag skulle komma ifrån och om 100-års kriget skulle får ett hundraförsta år eller inte. Kanske var det också så att behovet av takavvattningssystem faktiskt var mindre. På hus belagda med torvtak sugs ju en del av nederbörden upp av takmaterialet och en del av vattenöverskottet leds bort av mullåsen, det vill säga den bräda som vid takfoten håller torven på plats. Och tjocka tak av strå får naturligt långa takutsprång som är rätt opraktiska att utföra med hängrännor. I nya traditionsbyggen med vass brukar sådana faktiskt fortfarande helt utlämnas.

När de första hängrännorna sattes upp i Sverige vet vi egentligen inte, men vi vet att de var tillverkade av urholkade trädstammar och vanligtvis sattes upp endast ovanför ingången. Och det kan man ju tänka är rimligt eftersom man inte vill ha vatten i nacken när man springer in och ut mellan fälten och stugvärmen. Vid tiden för den industriella revolutionen när sågat plank blev konfektion blev också hängrännor byggda av två i vinkel mot varandra stående brädor vanliga. Hängrännorna fästes antingen med krokar i takfoten eller med hjälp av en konsolkonstruktion av trä. Nu ska man nog inte ta gift på att den här typen av hängrännor i trä var den första formen av system för takavvattning i världen eftersom några riktigt gamla trärännor inte finns bevarade, så bevisen är rätt svaga. Dessutom fanns det i Indusdalens högkultur vattenavledningssystem i tegel redan 3000 år f.Kr, det vill säga medan nordborna knappt hunnit ut ur jägarstenåldern och blivit bofasta. Och på den europeiska kontinenten var fotrännor i sten och så kallade gargoyleutkastare populära i stenhusarkitekturen redan under medeltiden. I England finns det också flera exempel på tidiga vattenavledningssystem i plåt, bland annat på Tower of London som byggdes 1078 och ibland anses vara det första huset som byggdes med stuprör och hängrännor i plåt.

I Sverige får vi nog ändå tänka oss att alla hängrännor före 1600-talet var tillverkade av trä. Under 1600-talet introduceras dock de första hängrännorna i plåt. Det var också då som de första stuprören sattes upp. Plåten som användes var kopparplåt. Men koppar var förstås inte något som vem som helst hade råd att behänga sitt hus med, varför takavvattning gjord av koppar endast var något som förekom på oficiella byggnader, kyrkor och i de övre ståndens bebyggelse. Faktum är att all plåt oavsett material vid denna tid var dyr och trots kopparens exklusivitet så var det många gånger svårare att få tag i järnplåt än i koppar eftersom all järnplåt vid denna tid gick till harnesktillverkning för armén. Det gjorde plåt mycket dyrt, vilket också delvis förklarar varför det först är på 1700-talet som plåttaken över huvud taget börjar få något genomslag i arkitekturen. Och då är det främst i högreståndsbebyggelsen detta sker. I den folkliga bebyggelsen introduceras plåttaket egentligen först med Schweizerhusstilen på 1850-talet. Och med plåttaken blir fot- eller ståndrännan en vanlig lösning istället för hängrännor på de svenska husen. Fotrännan tillverkas av samma plåt som taket och leder vattnet till ett eller flera utkast. Stöd och infästning av fotrännan utgörs före 1970 av rännkrokar som fästs under fotrännans plåt och därefter allt oftare av konsoller som fästs utanpåliggande på takfotssidan av rännan.
Den utbredda användningen av fotrännor börjar dock luckras upp runt 1800-talets slut och redan vid sekelskiftet 1900 är hängrännan åter den vanligaste formen för takavvattning i Sverige. Plåttaken byggs förstås fortfarande med fotrännor, men tegeltaken som tidigare nästan alltid slutat en bit upp på taket för att ge plats för plåtskodda takfötter med fotrännor började då att dras hela vägen ned till takfoten, varför hängrännorna ersatte fotrännorna. Jag misstänker att det här rörde sig om en kostnadsfråga redan på den tiden. För hängrännesystem har allt sedan den industriella revolutionen varit betydligt billigare än fotrännor som falsats på plats.


Stuprör och hängrännor tillverkade mellan cirka 1850 och 1920 är vanligtvis tillverkade i zink. Efter 1868 då förzinkning – så kallad galvanisering – introducerades i Sverige, förekommer även förzinkad stålplåt. Galvaniseringen som fått sitt namn efter 1700-talsfysikern Luigi Galvani görs genom tillföra ett ytskikt av zink med hjälp av elektrolys för att ge stålplåt en bättre beständighet mot korrosion. Före 1850 får man däremot räkna med att den takavvattning som tillverkas i metall antingen är gjord av koppar eller tunnplåt av järn. Före 1830 är plåten smidd, därefter oftast varmvalsad. Efter 1960 är plåten kallvalsad och varmförzinkad. Varmförsinkning är dock en helt annan process än galvanisering som innebär att plåten helt doppas i flytande zink. Men som ni förstår så ändrades förstås inte produktionsmetoderna över en natt, utan de här årtalen kan ses som generella riktvärden. Kulturplåt i helzink finns nu åter tillgängligt för att tillgodose byggnadsvårdens behov för hus byggda 1850 – 1920 men stuprör och hängrännor i äldre stil finns även i modernare experimentutföranden som zinkmagnesium från bland annat Planja och Lindab med ytskikt av 3-4 procents magnesium och aluminium.
Hängrännor och stuprör tillverkade av järn och zinkplåt målades förr alltid i fasadens kulör. Jag skulle vilja trycka särskilt på detta. Idag kan man nämligen ofta se historiserande renoveringar utförda med omålad zinkplåt. Det här kan man väl i bästa fall säga är halvriktigt. Zink- och galvad plåt lämnades förr omålad för att oxidera i ungefär 1 – 2 år för att undvika att måla på en reaktiv zinkyta, men det var ingen på den tiden som skulle ansett arbetet färdigt innan färgen kommit på. Stuprör har historiskt nämligen aldrig framhävts utan har alltid försökt att döljas genom att målas i fasadens färg och placeras direkt vid knuten, eller i de fall när stuprör leds ned mitt på fasaden, i anslutning till lisener, pilastrar eller andra bärande konstruktioner.
Idag är våra stuprör ofta oerhört mycket bredare än de var förr i tiden. Vi har helt enkelt blivit bättre på att beräkna nederbördsmängder och rörkapaciteter. Men vi tar också till mycket större marginaler än man gjorde förr. Det här gör att det är mycket lätt att överdimensionera bredden på hängrännor och stuprör på ett gammalt hus. Bredden på stuprör låg ofta runt cirka 70-75 mm och tillverkades före 1920 av rördelar av 60 cm längd. De här måtten var vanliga in på 1950 talet. Att sätta bredare 90 mm rör på äldre hus tycker jag är synd om det inte är ett direkt måste för att få till en funktionell takavvattning. De breda stuprören ger ett klumpigt intryck på ett äldre hus. Har man valet tycker åtminstone jag att en bättre lösning är att montera extra stuprör om det går. Däremot finns det andra kompromisser på stuprörsområdet jag tycker är mer acceptabla. Jag tycker till exempel att en omvikningskupa för länkning av hängränna och stuprör kan vara försvarbart på gamla hus om man har ett lågt och litet hus för att inte de trattformade vattkuporna som traditionellt länkade ihop häng- och fotrännor med stuprören skall framstå som enormt stora och överdimensionerade. Riksantikvarieämbetet menar att man alltid skall sätta vattkupor om ”annan förebild saknas”, men man får ju också betänka att mindre allmogehus förr i tiden mycket sällan hade någon annan vattenavledning än en träränna ovan dörren ändå och att omvikningskupan tro det eller ej, faktiskt är en 1800-tals uppfinning och inte ett modernt påfund. Ett alternativ för hus byggda efter sekelskiftet 1900 är att använda sig av cylindriska tappstycken vilket ger ett mycket nätt intryck med att drag av ungmodernism.
Vattkupor tillverkades i många olika profilerade utformningar, ofta med regionala särdrag. Från 1700-talet utformades vattkuporna som en tratt försedd med en cylindrisk sarg med en diameter av cirka 35cm. Mot slutet av 1890-talet blev dock den koniska vattkupan vanlig även om tratten med sarg fortsatt hade en stor spridning, inte minst i Skåne där den koniska tratten fick en begränsad utbredning. På plåttak som ofta hade fotrännor länkade en rak utkastare i samma stil som fotrännan ut vattnet till kupan. Hängrännor anslöts till kupan vanligen genom ett hål i kupans sida. Men som sagt, känns vattkupor klumpiga på ditt hus så hoppa över dem. Och när du ändå hoppar över saker så strunta i det där med kedjor som man ibland kan se hängande från rännorna, det har ingen historisk hävd såvida ditt hus inte ligger i Japan. Däremot har nog en och annan stör ibland lutats mot rännor i trä för att underlätta vattenavrinningen, men särskilt vanligt, det tror jag inte att man ska lura sig till att det varit.

Stuprörens längdskarv vändes förr ofta inåt huset för att få ett renare uttryck. Det här kan man ibland se på äldre hus som fått vattenskador in mot fasaden efter frostsprängningar i rören och är en praxis som är vackrare, men kanske inte bättre. När det kommer till rörsvep skall man betänka att dagens rörsvep är tillverkade i ett stycke med både svep och infästning, medan äldre rörsvep för träbyggnader bestod av svep och en lös kon som fungerade som distans mot väggen. Svepet spikades på plats genom konen. Den här lilla detaljen tycker jag man bör ta fasta på om man ändå skall ge sitt hus ett äldre system för takavvattning.
Saltarvet är byggt 1925, precis i skarven mellan tiden då alla stuprör falsades ihop i fogarna med skarpa vinklar och då tekniken att bocka mjuka böjar uppfanns. Före 1920 är alla stuprör tillverkade med skarpa vinklar, men under 20-talet sprider sig de bockade rören i bebyggelsen. Först kom veckade böjar och senare pressade eller bockade böjar utan veck. Spridningen går dock relativt långsamt, varför man kan finna hus byggda så sent som under 1960-talet med falsade och skarpa skarvar. Under den här tiden existerade alltså skarpfalsning och runda pressade skarvar samtidigt.

Under 1970-talet börjar prefabricerade stuprör och bockar produceras och den rent hantverksmässiga stuprörstillverkningen upphör i princip helt och därmed även de skarpfalsade kanterna. Hängrännor och stuprör levereras nu i standardkulörerna vitt, svart och rött och det är i samband med detta som takavvattningssystemet för första gången sedan kopparens dagar får en avvikande färg från fasaden.
Men om det nu existerade både runda och skarpa skarvar på stuprör vid mitten av 20-talet, hur i all sin dar skall man veta vad som är rimligt att välja? Det är just i sådan tvekan som arkiven är helt fantastiska källor, oavsett om arkivet är offentligt, tillhör huset, är byalagets eller tillhör grannens mormor. Fotodokumentation är ovärderlig när det kommer till historisk renovering och efter lite letande hittar jag ett fotografi från 1927 där det då nybyggda huset är avbildat och man tydligt kan se att det då pappbelagda taket är lagt med fotrännor i träprofil, vattkupor med sarg och falsade stuprörsfogar.

I samband med att planera husets takavvattning är det viktigt att nämna att dagens sätt att föra ned takvattnet via stuprör till ett fåtal punkter gör det mycket viktigt att leda bort vattnet från huset för att inte få skador och sättningar i grunden. I allmogens låga hus gjordes detta förr vanligen genom att hängrännan fortsatte någon meter utanför fasadlivet där vattnet föll ned på marken och splittrades av en på marken liggande hög med kullersten. Idag kan denna borttransport av vatten också göras genom att koppla avrinningen till dagvattenledningar, stenkistor, markrännor eller varför inte samla regnvattnet i tunnor för att använda till trädgårdsbevattning. På saltarvet är vattenavledningen sedan 80-talet enligt uppgift kopplat direkt till kommunens dagvattenledningar, vilket vi råder bot på genom att montera öppningsbara utkastare en bit upp på röret som leder vattnet ned i zinkbaljor för trädgårdsbevattning. När baljorna är fulla är det bara att stänga utkastarna och vattnet går ner till dagvattenledningen igen. Intressant nog kan man med hjälp av fotot från 1927 faktiskt konstatera att det verkar som att stuprören går direkt ned i mark utan utkastare redan på den tiden. Kanske är det så att vattenavledningen kopplades till dagvattenledning eller till stenkistor redan när huset byggdes?
