Fönsterjärn, vinkeljärn och hörnjärn
Idag handlar vi fönsterjärn. Eller vinkeljärn och hörnjärn som de också kallas. Ni vet sådana där vinklade förstärkningar i plåt som man kan se i hörnen av ytterbågarna på äldre fönster. Jag har gett upp på att försöka räta upp bågarna på en-glasfönstren på råvinden som slagit sig så till den milda grad att de inte längre går att stänga. Snön yr in i gliporna och jag börjar ledsna på att skotta snö inomhus. Efter lite lappande och lagande insåg jag att det bara var ett överstycke kvar av det ursprungliga fönstret varför det var lika bra att snickra ett nytt. Nu skall vi bara hitta rätt hörnjärn så är allt som det ska igen.
För länge sedan, dvs före andra hälften av 1700-talet var nästan alla fönster i allmogemiljöerna spikade och gick inte att öppna. Eftersom spikade fönster inte utsätts för påfrestningar behövde fönstren på den tiden inte några särskilda metallförstärkningar. Det är när fönstren görs öppningsbara mot slutet av 1700-talet som vinkeljärnen dyker upp och då i form av ett utanpåliggande gångjärn med stjärthakar. Och ungefär så ser vinkeljärnen ut fram till 1800-talets slut då vinkeljärn- och gångjärn delas i två skilda funktioner.
Fram till den industriella revolutionen var vinkeljärn och stjärthakar handsmidda, men formen har varierat över tid och över landet. 1700-talets rokokojärn var ofta fantasifullt formade med fågelnäbbsspetsar och andra dekorativa inslag. Under 1800-talet förenklas successivt formerna för att fram mot århundradets slut bli ett mycket enkelt vinkeljärn helt utan dekor. Industrialiseringen påskyndar denna förenkling i formen och vid mitten av 1800-talet börjar vinkeljärnen stansas direkt ur plåt istället för att smidas för hand.
1894 patenterar August Stenman ett korrugerat vinkeljärn som är formpressat på ett sådant sätt att dess kanter trycks in i träet när de skruvas på plats och därigenom hindrar vatten från att tränga in under vinkeljärnet och orsaka röta. Den här typen av vinkeljärnm som kommer med både spetsiga och cirkelrunda avslut blir helt dominerande under 1900-talets första hälft.
Hörnjärnen spikas traditionellt med 1-tums smidespik om man har smidda järn. Klippta järn innan 1900-talets första decennier fästes med 1-tums klipp- eller trådspik. Under 1900-talet börjar järnen skruvas med spårskruv. På våra fönster kan man mycket tydligt se vilka järn som suttit sedan 20-talet eftersom dessa är skruvade med spårskruv, medan man vid senare renovering använt Philips (PH)- och Pozidriv (PZ)-skruv. Dessutom har originaljärnen en betydligt mer kantig profil än de senare tillskotten. Som man kan se på fotografiet nedan har våra småspröjsade nationalromantiska fönster från mitten av 20-talet formpressade hörnjärn i en rundad stil som var vanlig i södra Sverige från sekelskiftet fram till 1940-talet. De är förhållandevis lätta att få tag på när man behöver komplettera, men har du äldre vinkeljärn, håll då hårt i dem, för att hitta järn som går i stil med de befintliga är i princip omöjligt om man har handsmidda hörnjärn.
