Ankarjärn och Ankarslutar

Ankarjärn är en del av bjälklagets bärande system och förbinder ett träbjälklag med murverket. Ankarjärnet som är fäst i bjälklaget avslutas på utsidan av yttermuren i det som kallas ankarslut. Tillsammans binder ankarslut och ankarjärn träbjälklaget till yttermuren och hindrar därmed yttermurarna från att falla utåt av lasten från taket. Ankarjärn kan i valvkonstruktioner även binda murarna samman utan träbjälkar om sidolasten är stor. Då går järnen från mur till mur under valvet. Det här kan man inte sällan se i våra större 1800-tals kyrkor. Ankarjärn kan även hålla samman byggnader genom att läggas in i muren ungefär som ett tunnband. Järnen kallas då för sträckankarjärn.

Ankarslutar med ungefärliga årtalsbestämningar.

Redan under medeltiden förekom ankarjärn med utvändigt synliga ankarslutar i fasaderna. Äldre murning med ankarjärn och synliga ankarslut gjordes på så sätt att yttermuren först murades till andra våningenshöjd. Ett bjälklag lades sedan på muren så att halva muren bar bjälken. Ankarjärnet fästes i bjälken och vägdes av så att ankarslutets insida låg i liv med yttermuren. Därefter murade man vidare med resultatet att bjälken och ankarjärnet blev inmurade i väggen medan ankarslutet lämnades synligt på utsidan av muren. Resultatet blir på så sätt att ankarslutet hindrar murverket att falla utåt och bjälkarna att rubbas ur sin position.

Nu skulle man kunna tro att alla medeltida hus var byggda på det här sättet, men så är faktiskt inte fallet. Många av våra allra äldsta stenhus saknar ursprungliga ankarjärnskonstruktioner eftersom stenväggarna många gånger kompletterades med bärande konstruktioner av trä. Sidolasterna från taken blev vanligtvis inte heller särskilt stora eftersom husen oftast var relativt små. De ankarjärnskonstruktioner vi hittar från tidig medeltid tenderar därför att begränsas till kyrkobyggen och större övreståndsbebyggelse som är helt är uppförd i sten. I den mellansvenska stenbebyggelsen blir ankarjärnskonstruktioner däremot vanliga under senmedeltid och vasatid. Det här får man nog koppla samman med den stora tillgången på stångjärn där den svenska stångjärnstillverkningen sannolikt  bidragit till att utveckla byggnadstekniken med ankarjärn. En indikation på detta är den överrepresentation av ankarjärnskonstruktioner som existerar i just Nordeuropa och där mycket av ankarjärnen i våra grannländer är producerade  av svenskt järn.

Medeltida ankarjärn med ankarslut och järn sammansmidda genom vällning. Denna typ av sammanfogning dateras till senmedeltid. Foto: Sörmlands Museum.

Under medeltiden var ankarjärn och ankarslut alltid hophetsade eller smidda ur samma stångjärnsstycke. Ankarslutarna var vanligen raka eller tog formen av böjda kryss. Ankarjärnen som var relativt korta fästes i träbjälklaget med kraftig smidd järnspik. Vid mitten av 1500-talet skedde dock en förändring av ankarjärnets sammanfogning med ankarslutet. Istället för att smidas samman tillverkades de nu i två delar. I ankarjärnet smiddes en liten ring i järnets bredsida i vilken ankarslutet kunde slås ned i. Samtidigt började det synliga ankarslutet att utvecklas mot allt mer fantasifulla former. Bland annat uppstår den vackra eldgaffelformationen vid denna tid. Utvecklingen mot ökad formfantasi och variation kom att fortsätta under 1600-talet.

Ankarjärn från 1650-tal med utsmidd ring som ankarslutet träs igenom.

Under 1600-talets andra halva förändrades återigen tekniken för sammanfogning av ankarjärn och ankarslut. Ankarjärnets ögla smiddes nu inte längre ut, utan ankarjärnet böjdes stället runt ankarsluten i vad som kallas ett omsvep. Den här konstruktionen kom att bli den vanliga under de följande århundradena. Från 1700-talet börjar ankarslutarna allt oftare att  huggas in i fasaden och döljas bakom fasadernas puts. Utvändigt synliga ankarslutar förekommer dock i blandade former fram till 1920-talet. Från mitten av 1850-talet blir de synliga ankarslutarna dock betydligt ovanligare. Det här beror på övergången från att bygga med solida väggar till byggnation med hålmurar med luftspalt. Vid hålmursbyggen blir ankarsluten, även om de finns kvar, inte längre synliga i den yttre muren eftersom de i denna typ av konstruktion fästs i den inre av skalmurarna. 

Ankarslutar och ankarjärn med omsvep ca 1850

I murverket synliga ankarslutar är ofta dekorativt utförda och en mycket god hjälp vid datering av äldre byggnader vilket man kan studera med hjälp av översikten av ankarslutsskissar med årtalsbestämningar ovan. Inte sällan kan man även finna ankarslutar med personlig utformning i form av siffror eller bokstäver som förmedlar ett budskap till besökaren och som ytterligare kan öka säkerheten i dateringen av byggnaden. Ett varningens ord är dock på sin plats när det gäller all datering av byggnader utifrån enskilda detaljer: Byggnadsmaterial återanvändes förr i tiden på ett helt annat sätt än idag. Man bör därför ha i åtanke att ankarslutar ofta återbrukades vilket gör att det inte är ovanligt att finna äldre järn i yngre byggnader. Dessutom kan voluter och andra dekorativa detaljer i ankarslutarna ha korroderat och fallit bort vilket gör det lätt att missta ett 1600-tals ankarslut för ett medeltida ankarslut om man inte är på sin vakt. 

Personligt utformade ankarslutar på Skytteanum i Uppsala. Bokstäverna skall förstås som: Herr Johan Skytte, Friherre, Riksråd & Fru Maria Nääf till Grönsöö, något som förstås var självklart för alla som var någon att räkna med på 1600-talet.
Etiketter:

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *