Egnahemsrörelsen
I spåren av en obesutten landsbygdsbefolknings framväxt under 1700-talets sista decennier och den begynnande industrialiseringen under 1800-talets första halva, börjar våra svenska städer växa fort. På många platser i landet växer nya industrier upp och vid redan etablerade bruk gör mekaniseringen att tidigare hantverksyrken i allt större utsträckning proletariseras och möjliggör för en fattig lantbruksbefolkning att finna arbete i städerna. 1860-talets missväxtår påskyndar urbaniseringen och städerna fylls så de knakar i fogarna. Bara Stockholm växer från 100.000 invånare 1850 till 300.000 år 1900 och följden blir att den svenska bostadssituationen i städerna kollapsar. Den stora bostadsbristen öppnar för spekulationsbyggen av markägare med flexibla samveten och kåkstäder på icke-projekterad mark växer som svampar ur jorden i utkanten av städerna. Husen i kåkstäderna var ofta enkla trähus i 1½ till 2 plan med mycket låg standard. Sanitärutrymmen liksom vägar, avlopp och dränering saknades. Till följd av den låga standarden kom sjukdomar och epidemier inte sällan att härja områdena. Bostadsbristen var på sina håll så stor att människor inte sällan tvingades bo under bar himmel eller i kojor tillverkade av trästycken, halm och lera.
Det kom att dröja in på 30-talet innan staten på allvar tog tag städernas bostadssituation och under decennier drevs förbättringsarbetet på bostadsfronten av privata initiativ i form av kooperationer och egnahemsföreningar. Egnahemsföreningarna var sammanslutningar av arbetare, lägre tjänstemän, återvändande amerika-svenskar och andra med behov av bostad, som tillsammans införskaffade mark för uppförande av småhus, en sida av egnahemsrörelsen som skulle kunna karaktäriseras som radikal och progressiv. Den andra sidan av egnahemsrörelsen drevs dock framåt av betydligt mer konservativa krafter. Från det privata näringslivets sida oroades man sedan länge av den amerikautvandring som riskerade att dränera landet på kvalificerad arbetskraft. En av drivkrafterna bakom stöttningen av egnahemsrörelsen från näringslivets sida blev därför just att genom bättre bostadsförhållanden försöka minska utvandringen till Amerika. År 1907 startades Nationalföreningen mot emigrationen vilken kom att stå som initiativtagare till 13 lokala egnahemsbolag i Sverige. Från markägare och lokala myndigheter understöddes egnahemsrörelsen dessutom som ett sätt att motverka den radikalisering av arbetarrörelsen man sett tendenser till under 1800-talets sista år.
1892 grundades Föreningen Egna Hem i Motala vilket ofta anses utgöra början på egnahemsrörelsen även om ”egna hem” uppförts genom lokala arrangemang i många bruksorter ända sedan 1860-talet. Ordentlig fart tog egnahemsrörelsen dock först i och med införandet av statliga egnahemslån för lantbruk 1904 och enfamiljshus i städerna 1908. Egnahemslånen var avsedda för mindre bemedlade arbetare som från 1924 hade möjlighet att låna 90% av kostnaden medan resterande 10% bestod av eget arbete. Ansökan om lån gjordes till de lokala egnahemskommittéerna vilka ofta hade särskilda krav på skötsamhet på den som beviljades lån. Inte sällan krävdes att låntagaren skulle vara organiserad nykterist, ha fast anställning och ordnad ekonomi, varför egnahemsrörelsen aldrig blev någon lösning på bostadssituationen för de allra mest utsatta befolkningsgrupperna.
I och med systemet där 10% av kostnaden finansierades genom eget arbete kom många av de egnahemshus som uppfördes under 1910- och 1920-talen att byggas av husägarna själva. Systemet gjorde också att tillväxten av egnahemshus kom att öka kraftigt efter införandet av 8 timmars arbetsdag 1919, då fler personer fick tid att uppföra hus på sin fritid. Det här arrangemanget gynnade förstås också en trähusbebyggelse framför stenhus vilka är svårare att uppföra på egen hand. En byggnadstyp som gynnades stort av egnahemsrörelsen var prefabricerade modulhus i trä. Tidiga bolag att producera färdiga moduler i råspont med spånfyllda väggar och inmonterade fönster var smålandsföretagen Fågelfors, Myresjöhus, Gullringen, Standardhus och Borohus. Under 1930-talet kom egnahemsbyggandet att införlivas i folkhemsbygget som ett alternativ till hyreshus. Egnahemsområden avsattes nu över hela landet och finansierades med hjälp av statliga och kommunala medel. 1948 avskaffas de statliga egnahemslånen som funnits sedan 1904 och egnahemseran gick därmed i graven.
