Att byta dörr i putsfasad
Jag skrev vid något tillfälle att man inte skall lura sig att tro att det finns någonting som är underhållsfritt. Men visst blir man lockad att köpa något som marknadsförs som just ”underhållsfritt”, för det ska gudarna veta att man har tillräckligt att göra i sitt gamla hus. Men termen ”underhållsfritt” har egentligen ingen verklig essens utan används bara av byggindustrin för att kränga på oss fönster och dörrar vi egentligen inte behöver. Det finns nämligen bara sådant som går att underhålla och sådant som inte går att underhålla. Och ingenting skulle kunna vara mer sant när det kommer till glasdörrarna mellan det gamla bageriet och trädgården på baksidan av Saltarvet. Här har någon stackare någon gång för inte alltför länge sedan blivit pålurad ett par verandadörrar tillverkade i en blandning av stålplåt, MDF och aluminium. MDF som i princip är en blandning av lim och sågspån, kan möjligen fungera hyggligt som ersättning för trä så länge det har ett perfekt skalskydd, men så snart färgen börjat vittra, så tränger fukten in och löser upp materialet. En MDF dörr med sprucken färgfilm är inte mycket bättre än en dörr i wellpapp. Och vem vill ha en sådan?
I vårt fall har MDFen emellertid inte varit det stora problemet utan att den bärande konstruktionen samt att gångjärn och beslag är tillverkade av aluminium. Aluminium är bra på det sättet att det är lätt och inte rostar. Däremot är det dåligt på det sättet att det är ett material som nästan inte klarar någon belastning alls i brytvinkeln. Och har man som aluminiumdörr oturen att placeras som bakdörr till ett snickeri och därtill hamna i händerna på en oförsiktig bebyggelsehistoriker så lever man farligt. Det tog inte många veckor in och ut med virke innan gångjärnen på dörren smällde av som pop corn i dörrkarmen. Dörrbladen vek sig och blev skeva. För att vara ärlig har jag väl inte fält så många tårar över det, fula var de nämligen också. Därför åker de nu ut och in åker nysnickrade dörrar med glasbrytande spröjs i senväxt furu.
Sätta in dörrar görs helst med hjälp. Om inte annat är det trevligare, därför ringer jag min favorittorpare i Småland, medeltidsarkeologen Daniel Salamander, för att få lite sällskap och extra muskelhjälp. De är bra på det sättet de där småländska torparna. De är nämligen sjukt starka. Jag antar att det beror på all sten i marken. Händiga är de också och inte blir de sämre av att de är arkeloger och permakulturkonsulter och är proppfulla av kunskaper så det nästan sipprar ur öronen på dem. Men det kanske inte gäller alla torpare utan bara min, vad vet jag.
De nya dörrarna är snickrade efter måtten på de gamla, varför bytet går relativt smidigt. Dörrbladen lyfts av med lite stånk och stön och karmen skruvas ur väggen efter att putsen runt dörren omsorgsfullt knackats bort. Under tröskeln lägger vi ett kapilärbrytande skikt av takpapp.
Sedan är det en smal sak för torparen att hålla den nya karmen på plats medan jag borrar hål för karmskruv och plugg genom karmen och in i tegelväggen. Vi sätter fyra karmskruvar i varje sida. Tegel är tacksamt att få fäste i och pluggen biter i teglet som en grävling i en gummistövel. Om du inte använt karmskruv tidigare kan jag berätta att det är en alldeles utmärkt liten uppfinning som jag rekommenderar starkt trots att den inte har någon längre historisk hävd. Skruven är tillverkad på så sätt att den med hjälp av en karmskruvsnyckel kan drivas på två sätt. Med hjälp av nyckelns ena sida skruvas både den tjockare änden som kommer sitta i karmen tillsammans med skruvdelen som fäster i väggen. Det är på så sätt man skruvar in skruven i karmen. Väl på plats kan nyckeln vändas varvid endast den tjockare karmdelen på skruven snurrar vilket innebär att den trycker karmen antingen närmre eller längre ifrån väggen så att karmen kan justeras i lod. På det här sättet behöver inte väggen vara i absolut lod innan dörrarna sätt i.
När dörren sitter på plats drevar vi utrymmet mellan karmen och väggen med lindrev. Det här har vi ju pratat om förr, men jag passar ändå på att säga det igen. Håll er borta från byggskummet! Inte nog med att byggskum riskerar sätta onödigt tryck på karmen så är det ett icke hygroskopiskt material som inte har förmåga att buffra fukt varför eventuellt regnvatten som över tid letar sig in i konstruktionen riskerar att bli instängt mellan skum och karm med rötskador som följd. ”Men får man det tätt med lindrev då?”, kan man ju undra. Ja det får man. Drevet kan drivas så hårt och tätt man önskar med hjälp av drevjärn och klubba. Betänk dock att det är ett hus vi bygger och inte en båt. Drevet skall inte hålla vattentätt utan kapsla in små fickor av luft som står för den isolerande verkan varför jag håller mig ifrån klubban och trycker drevet enbart med handkraft.
Sedan blandar vi hydrauliskt kalkbruk, vattnar den gamla putsen och grovstockar. Med grovstockning menar jag att vi fyller ut de största håligheterna och bygger up en svag klack runt dörren. Det går nämligen inte att lägga på så mycket bruk som behövs för att putsa in hela dörren i ett svep. Då kommer putsen att falla från väggen av sin egen tyngd. Därför behöver man lägga på bruket i två till tre omgångar. Jag blandar mitt stockningsbruk rätt fuktigt. Som en lös havregrynsgröt ungefär eftersom jag vill att bruket håller tillräckligt med fukt för att brinna ihop och inte torka ut i värmen. Torkar bruket innan det brunnit blir det sprött och riskerar falla av i pulverform. Det gör att det är viktigt att förvattna underlaget ordentligt så att brukets vätska inte sugs upp av väggen. Märker man att bruket torkar fort kan man gå efter med en sprayflaska med vatten och tillföra ny fukt.
Efter en lagom lång kaffepaus har stockningen brunnit tillräckligt för att man ska kunna lägga på grovputsen. Grovputsen läggs till en nivå som är ca 5 millimeter från den den tänkta slutliga höjden på ytputsen. Grovputsen gör jag något fastare än stockningsbruket, så att det lättare sitter kvar på väggen. Efter andra vattningen är det heller inte lika hög risk att teglet suger fukten ur bruket. Därefter är det dags för kaffe igen, eller ännu hellre lunch, innan ytputsen läggs på. Och den görs återigen lös för att den skall bli lätt att driva med bräda eller som i vårt fall kvastas med en pensel. Voila!
