Den svenska mannens konsthistoria

Den vitruvianske mannen av Leonardo da Vinci

Det börjar närma sig terminsstart och eftersom jag är verksam inom ett område inom vilket man aldrig kan bli riktigt fullärd brukar jag varje termin åtminstone läsa någon liten fördjupningskurs. Den här terminen ska vi läsa ”Arts & Crafts i Sverige”. Ni vet om John Ruskin och William Morris och gänget. Tyvärr har jag en liten defekt som konsthistoriker och det är att jag nästan uteslutande är intresserad av arkitektur och möbler. Möjligen att textil- och tapetmönster får en liten undanskymd plats i min intressesfär eftersom de kan vara nyttiga när man skall datera byggnader. Tavlor, porslin och skulptur lämnar mig dock rätt kall, vilket jag kan berätta inte är till någon fördel när man läser konsthistoria.

Så här var det redan när jag läste vid Uppsala Universitet på 90-talet. När vi ska läsa konsthistoria gnäller jag för min studiekamrat Ulf och säger att det blir nog mindre arkitektur och mer barockstatyer i stil med Den Heliga Teresas Extas och en lång kavalkad av tjocka gubbar till häst. Jag tycker att jag redan kan det där och visar det genom att snabbt rita ett par enkla grafer som dekonstruerar den manliga svenska konsthistorien. För manlig det är den, antingen avbildar den män eller så är den utförd av män. Oftast både och. I varje fall den del av konsthistorien man fick studera på universitetet i mitten av 90-talet.

Ulf tycker att jag förenklar och raljerar, men jag tycker att det finns en poäng i det. Det är när historikerna tar sig själva på för stort allvar som de distanserar sig från resten av samhället och historieämnet blir gammalt, mossigt och dammigt. Ulf håller inte med. Och egentligen borde jag kanske lyssna på honom. Han har haft rätt förr. Som när han kom till historiska föreningens årsfest i ringbrynja och rustning. En ringbrynja det tagit honom hundratals timmar att knåpa ihop med små metallringar och tång hemma på studentrummet i Flogsta. Jag kom i en franskrutig bordsduk jag hittat i mammas linneskåp och knutit runt midjan till en kilt, skrek ”Frrreeedom!” och låtsades vara William Wallace vid slaget vid Stirling 1297. Ulf fick doktorandtjänst vid historiska institutionen. Jag fick jobb på ett plåtslageri. Det kanske finns en lärdom någonstans i det. Men jag har svårt att acceptera den. Jag fortsätter att raljera och försöka hitta enkla sätt att förklara något också jag förstår är mer komplext än jag låter det vara. Jag tycker liksom att historien måste gå att förmedla på ett rimligt enkelt sätt om den skall vara något värd.

För det är just det som ibland kan störa mig med akademins sätt att problematisera historien. Efter alla om och men så finns nästan inget tydligt kvar. Till slut blir allt så komplext att det är helt omöjligt att ens skönja de mest uppenbara sambanden i historien. Och de enkla sambanden är ju oftast de verkligt viktiga. Och grundskolan är inte bättre den, där missar man istället helt vad som är viktigt och reducerar historien till en bunte kungar som knappast längre är relevanta för den värld vi lever i. Jag tycker det är sorgligt, för fokuserad på rätt saker kan historieämnet faktiskt med ganska enkla medel lära oss att förstå varför vår värld är funtad som den är. Lite mindre fokus på kungar och krig och lite mer på socioekonomiska faktorer hade varit önskvärt. Men sånt är det ju mest akademin som är intresserad av och då blir det istället gärna dammigt, svårt och otydligt.

Min äldsta grabb som nu är nästan vuxen gjorde redan vid fyra års ålder en alldeles utmärkt sammanfattning av världens ekonomiska historia utan att ha satt sig onödigt mycket in i detaljerna. Hans analys löd ungefär så här:

”När människorna kom så hade de inga rumpor. Sen kom riddartiden, då hade de inte heller några rumpor. Sen uppfann de pengarna, då kunde de köpa rumpor. Sen blev det bajs.” 

Det är en rätt så god historiematerialistisk sammanfattning av 150.000 år av mänsklig historia som jag tror att Karl Marx skulle tycka var alldeles adekvat. Jag har en syn på vår konsthistoria som är snarlik min sons syn på den ekonomiska historien, det vill säga att man kanske inte skall överproblematisera den för mycket eftersom det mest tenderar att göra den grumlig och svårförstådd. Ju mer jag läser desto mindre förstår jag och egentligen tycker jag nog att den bästa bild jag kan ge av den svenska konsthistorien är de fyra grafer jag ritat för Ulf. Om inte annat tycker jag att de ändå är ganska relevanta när det kommer till manlig depiktion i marmor, brons och olja. I varje fall om man tar den med en glimt i ögat och en god nypa salt. När det kommer till män på tavlor och statyer så handlar det nämligen egentligen bara om fyra olika saker: trikå, skägg, midjemått och vader och med hjälp av graferna nedan kan man rätt exakt bestämma ursprungsår på det man stirrar på utan att veta ett vitten om konsthistoriska teorier.

1.Trikåns popularitet hos män. 2. Vadernas betydelse för mäns sexualitet. 3 Skäggens historiska storlek. 4. Den manliga överklassens midjeomfång.

För dig som inte riktigt har tid att sätta dig in i olika grafer kan jag sammanfatta det ungefär så här: Män med långa skägg och trikåklädda vader betyder 1500-tal. Män i trikåklädda vader utan skägg betyder 1700-tal. Tjocka män utan skägg  är 1600-tal och smala män i skägg är 1800-tal. Det är nästan all konsthistoria man behöver för att förstå vad det är man kikar på. Men jag har haft fel förr och har det säkert även nu. Om inte annat inser jag att den här grafen som ritades i ett litet studentrum i Flogsta i mitten av 90-talet helt saknar hipsterårens ansiktsbehåring. Men sånt kunde man ju inte veta då. Och inte heller vet jag hur mitt konsthistoriska intresse påverkas för varje ny kurs jag läser. Om ett par månader kanske jag sitter här och skriver exalterade artiklar om växtmönster och fantastiska barockstatyer i carrara marmor. Vem vet?

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *