Den förindustriella staden
Den förindustriella staden, alltså staden som den såg ut under 16- och 1700-talen, karaktäriserades av en mycket mer omfattande planering än de organiskt framväxta medeltida städerna. Under stormaktstiden kom många av de medeltida städerna att genomgå en genomgripande planförnyelse. Dessutom anlades under denna tid ett trettiotal nya städer enligt fastställda planer. Den här nybyggnationen illustrerar den nya svenska stormaktens uppgång och ambition och är framför allt ett 1600-talsfenomen. Under 1700-talets stormaktsupplösning grundläggs endast en stad, Östersund, inom Sveriges nuvarande gränser.
De planförändringar och den stadsbyggnation som genomdrevs under 1600-talet grundades inte enbart i en vilja att skapa internationellt ståndsmässiga städer för den nya stormakten. En viktig orsak till stadsbyggandet var det behov staten hade av att effektivisera den nationella administrationen och öka kontrollen av viktiga näringar i riket. Staden fungerade som en regional centralort samt som politiskt, kulturellt och kommersiellt centrum från vilken kontroll av handeln och den omkringliggande landsbygden sköttes. Den här rollen innebar särskilda förutsättningar som gjorde att stormaktstidens städer med tiden kom att få en allt mer avvikande planstruktur i förhållande till landsbygdens tätorter. Ett exempel på detta är den lilla landtullen som infördes 1622, vilket kom att resultera i tullstaket och tullportar, genom vilka all trafik i städerna kanaliserades fram till 1810 när tullen avskaffades. När tullstaketen väl var byggda tvangs alla större gatustråk att på ett eller annat sätt löpa ut vid tullarna, ett system som kom att påverka planeringen av hela staden.
Basen för stadsplaneringen under 16- och 1700-talen var rutnätsplanen i vilken stadens gator löper parallellt genom bebyggelsen och skär varandra i räta vinklar. Det här skulle man kunna tro är en modern företeelse, men uppfinningen av rutnätsplanen brukar faktiskt tillskrivas Hippodamus som lär ha fått denna snilleblixt någon gång på 400-talet f.Kr. Om det verkligen stämmer håller jag för tveksamt med tanke på Hippodamus unga ålder vid tiden för anläggandet av de första rutnätsstäderna. Men vem vet han kan ju både varit ung och lovande. Faktum är att bilden nedan som man lätt skulle kunna missta för en bit av New Yorks rutnätsplan, faktiskt är staden Miletos i nuvarande Turkiet på 400-talet f.Kr, en plan som Hippodamus var med om att utforma.
Det normala för den svenska stormaktstidens rutnätsplaner var breda primärgator varvade med smalare sekundärgator. En form som inte är helt skild från den romerska rutnätsplanen med Cardo och Decumanus-gator. Enskilda rutor i planen sparades ut för torg och kyrkor. Trots ambitionen att planlägga städerna i rutnätsmönster lade befintliga befästningsverk runt städerna ofta begränsningar på denna. Kvarteren närmast befästningsverken tvingades följa befästningens form och kvarteren blev här snett avskurna. Andra begränsningar var exempelvis vattendrag något som gärna inkorporerades i den så kallade kanalplanen, vilken i sig inte åsidosatte rutnätet utan enligt nederländskt mönster förde in vattenfyllda kanaler i rutmönstret. Svenska exempel på sådana planer kan ses i Göteborg och till viss del även i Malmö.
En annan populär plantyp – åtminstone i teorin – var radialplanen, en renässansuppfinning som kom att bli det eftersträvansvärda stadsplaneringsidealet under 15- och 1600-talen. Radialplanen hämtades till Sverige från sydeuropa där ett begränsat antal städer anlades med denna struktur under renässansen. Planen som sådan har dock möjligen äldre rötter och har kanske inspirerats av varianter på romerska härläger eller bebyggelsebildningar inom amfiteatrar i det sönderfallande romerska riket. Men ursprunget är döljt i dunkel. Radialplanens gator strålar hur som helst likformigt ut från ett centrerat torg och påminner starkt om planeringen av de öländska fornborgarna. Några fullt realiserade radialplaner finns inte i Sverige och på papperet är det endast planen för Kalmars nya stad nedanför slottet som helt är modellerad efter denna typ av plan. Planen för Kalmar implementerades dock aldrig utan staden kom i stället att flyttas till Kvarnholmen och där byggas upp efter en ny rutnätsplan. Det finns dock ett exempel på en möjligen partiellt genomförd radialplan i Sverige. Det gäller bebyggelsen på Norrmalm och Östermalm i Stockholm. Med lite fantasi och god spatial förmåga skulle man nämligen kunna tänka sig att bebyggelsen här uppförts under influens av radialplanen. Om inte annat är gatustråken otvivelaktigt vridna på ett sådant sätt att gatornas siktlinjer utgår från en punkt vid Stockholms slott.
Generellt är radialplanen ovanlig i Europa och man får i praktiken nog se planen mer som ett ideal än en praktiskt genomförbar stadsorganisering. I hela Europa finns det bara en handfull städer uppförda med radialplan varav Palmanova i Italien 1590 kanske är det bästa exemplet. Vanligare var i stället att ta upp delar av det radiella bildspråket i en traditionell rutnätsplan. Ett sådant planeringselement är till exempel den så kallade gåsfoten där tre gator radiellt strålar ut från en gemensam siktpunkt eller central plats. Gåsfotselementet spreds över Europa efter omplaneringen av Rom under 15- och 1600-talen som resulterade i en gåsfot utgående från Piazza del Popolo. En stor inspiration för svensk del blev den enorma gåsfot som Ludvig den XIV lät anlägga i Versailles och som lär ha utstrålat från en central plats i kungens sovrum. Gåsfoten är ett trevligt planelement som bryter av det rätt enformiga rutnätsmönstret. I Sverige kan vi till exempel se ett gåsfotselement stråla ut från amiralitetstorget i Karlskrona som ritades av Erik Dahlberg 1683.
När man läser en sådan här artikel om stadsplanering, kan man kanske få för sig att den svenska stormaktstidens städer var ett under av planering och monumentalism, men faktum är att 1600-talets svenska städer oftast var bättre på papperet än i verkligheten. Nyetableringen av städer förlades inte sällan till platser där ingen eller mycket liten bebyggelse funnits sedan tidigare. Det gjorde att dessa städer under lång tid fick en karaktär av nybyggarsamhällen snarare än monumentala städer. Förutom några markerade undantag i form av Stockholm, Kalmar och Viborg var städernas byggnader under 16- och 1700-talen fortfarande också till största del uppförda i trä. Stenbebyggelsen inskränktes vanligtvis till kyrka, rådhus och befästningsverk. Städerna karaktäriseras av ett centrum med publika byggnader som kyrka och rådhus och utanför denna följer en cirkel med rikare handelsgårdar vilken följs av lägre och något fattigare hantverksgårdar. I stadens periferi finner vi småfolksbebyggelsen i en mer lantlig region. Efter den lilla tullens införande 1622 omges städerna alltid av tullstaket vilket dirigerar trafiken till särskilda tullstationer. Svårigheter med att dra nya sträckningar för tullstaketen kom med tiden att innebära en förtätning av de redan befintliga städerna innanför tullarna.
Städernas tillväxt sker framförallt i två perioder under de sena 1600 talet och det sena 1700-talet. Inte minst under 1700-talets andra halva gynnade den merkantila politiken städernas tillväxt genom fabriksetableringar inom städerna vilket ledde till att städerna under 1700-talet började få en proto-industriell karaktär. Stora manufakturer uppförs bland annat i Stockholm och Norrköping. Under 1700-talet smög sig också gradvisa förändringar in i städernas planmönster. Framför allt gäller detta etableringen av strandgator, trädplanteringar och en strävan efter bredare gator.
För att exemplifiera hur det kunde se ut i den förindustriella staden kan det för en stund vara vits att slå ett öga på Stockholms utveckling under 16- och 1700-talen. Huvudstadens övergång från medeltida stad till förindustriell stad skulle kunna sägas starta vid stadsbranden 1625 då delar av den gamla staden på stadsholmen går upp i lågor. De medeltida kvarter som brunnit ner byggs förstås inte upp enligt det gamla medeltida revbensmönstret utan enligt en modern rutnätsplan. Stockholm kom under 16- och 1700-talen därför att karaktäriseras av en medeltida stad med revbensmönster öster om Stora Nygatan och symmetri och rutnätsplan väster om denna gata, en uppdelning som fortfarande finns kvar i Stockholms gamla stad.
När staden expanderar ut på malmarna anläggs även denna bebyggelse i rutnätsmönster. Möjligen kan man som nämnt tolka det som att delar av Norrmalm och Östermalm planerats enligt en radialplan med slottet i centrum. Från 1600-talets slut breder bebyggelsen ut sig över nästan hela malmarna som ett resultat av den stora befolkningstillväxt som skedde mellan 1620 och det stora nordiska krigets början 1697. Till skillnad från stadsholmen där bebyggelsen domineras av stenhus är malmarna främst bebyggda med träkåkar som varvas med odlingar, väderkvarnar, repslagarlängor och sjuderier. Det är också här som vi återfinner adeln och det rika borgerskapets ”malmgårdar” vilka fungerade som sommarnöjen och retreat från stadsholmens smuts och träck. De stenresidens och palats som annars användes för adelns representation i Stockholm låg dock på Riddarholmen, Blasieholmen och nedre Norrmalm.
Trots Stockholms rötter i medeltiden är det först på 1600-talet som Stockholm ordentligt etableras som rikets huvudstad. Det är nu som hovet slutar ambulera och kan försörjas på heltid i staden. Det är också nu Stockholm (med undantag endast av Åbo och tidvis Gävle) får monopol på utrikeshandeln, en ordning som kraftigt ökar Stockholms befolkning under 1600-talet. Vid 1600-talets början hade Stockholm 6000 invånare vilket under Stormaktstidens inledande decennier snabbt ökar för att 1685 nå 60.000 personer. Det stora nordiska kriget, pesten och det strama ekonomiska läget i åren runt sekelskiftet 1700 reducerar befolkningen ned till 40.000 för att sedan åter öka och mot slutet av 1700-talet igen nå över 60.000 personer. År 1799 beräknas 76.100 personer bo i Stockholm. Kungamaktens närvaro i staden samt införandet av det bottniska handelstvånget som ger huvudstaden monopol på utrikeshandel är de främsta faktorerna bakom tillväxten. När det bottniska handelstvånget avskaffas 1765 stagnerar åter befolkningsökningen i Stockholm.
Stockholms befolkning är vid 1700-talets mitt fördelad på 66% näringsidkare, 14,4% ståndspersoner med tjänare, 15,9% lägre statstjänstemän och 3,5% fattighjon, sjuka, fångar samt övriga. Värt att notera är att av den näringsidkande gruppen är det endast en minoritet som uppbär egentligt burskap. De flesta utgörs av lärlingar, gesäller, kvinnor, barn och tjänstefolk. Den förhållandevis stora andelen ståndspersoner och statstjänstemän motiveras förstås av statens behov av administrativ personal i huvudstaden och kan inte tas som en generell indikation på storleken på denna grupp i Sveriges städer. Den utveckling som sker under 1700-talet ökar däremot andelen ofrälse ståndspersoner i form av läkare, akademiker samt manufakturister på bekostnad av det burskapsägande ståndet, en förskjutning som gäller alla städer under denna tid och som på sikt kommer att bidra till ståndsriksdagens upplösning 1865.
Koppar, järn och tjära är stora exportprodukter som kanaliseras via Stockholm. På grund av sin storlek har Stockholms handelsmän redan under 1600-talet parterats i olika societeter med särskilda inriktningar. Även hantverkarna är sedan medeltiden indelade i skrån. Hantverkarnas verksamhet är generellt liten och omfattar oftast endast en eller två gesäller. Inom näringarna för bagare, bryggare, garvare och skomakare kan man dock se vissa större rörelser. En sida av näringslivet i Stockholm som inte skall förringas är lantbruket som hålls både för självhushållning och för avsalu på malmarna. För det är nämligen inte bara den medeltida staden som till stor utsträckning är agrar, även den förindustriella staden har betydande agrara komponenter som försvinner först i och med 1800-talets industriella stad. Men det är som vi brukar säga, en helt annan historia.