Stadsrätter och kommunreformer 1349 – 1971

Karta över Umeå

Vad som egentligen utgör en stad kan definieras ur flera olika aspekter. Administrativt definieras staden historiskt som en ur landsbygden utbruten kommunal enhet som uppbär särskilda privilegier. Dessa privilegier omfattar exempelvis rätten att föra handel och uppta skatt. Geografiskt definieras staden som en bebyggelseform som kännetecknas av planmässigt anlagda gator i en relativt omfattande och tät bebyggelse i förhållande till landsbygden. Ekonomiskt definieras staden av en tydlig arbetsfördelning mellan invånarna. I staden har handel och hantverk en stor ekonomisk betydelse medan lantbruket har en begränsad och underordnad betydelse. Ur det sociologiska perspektivet innebär begreppet stad att ett stort antal människor är koncentrerad till en begränsad yta.

Fram till att den lilla landtullen avskaffas år 1810 har det ur statsmaktens perspektiv alltid varit den administrativa definitionen som avgjort vad som varit en stad och inte. Rätten att bedriva handel var före 1810 ett exklusivt privilegium för städerna. Genom att endast tillåta handel i tätorter som erhållit stadsprivilegier, kanaliserades landets varor till ett fåtal platser, vilket möjliggjorde för staten att effektivt uppta tullavgifter och skatt. Sedan 1971 saknar begreppet stad rättsstatus i Sverige, men begreppet används emellanåt ändå som beteckning på de tidigare stadskommunerna eller på de 133 kommuner som under historien innehaft stadsprivilegier.

Våra äldsta stadsrätter

Bjärköarätten är vår äldsta kända skrift med ambitioner att reglera förhållanden i svenska städer. Bjärköarätten var den lag vilken styrde livet på en handelsplats i Norden under tidig medeltid. I Sverige gällde rätten bland annat för Stockholm och Lödöse. Bjärköarätten har sina rötter i tidig medeltid, men samtliga bevarade exemplar har tillkommit under 1200-talets andra hälft. Bjärkörarätten är relativt kortfattad och saknar balkindelning. Kriminalrätt, handelsrätt och sjörätt behandlas utförligt, medan familjerätt och förmögenhetsrätt avhandlas endast knapphändigt. Antagligen beror detta på att efter land- och landskapslagarnas tillkomst har Bjärköarätten endast avsetts vara ett komplement till den gällande rätten i det kringliggande landet.

I Magnus Eriksson stadslag 1349-1357, får Sverige för första gången en landsomfattande och legalt bindande definition av begreppet stad. Staden blev nu en fast handelsplats som av kungen erhållit stadsprivilegier. Privilegierna omfattade ett visst självstyre samt rätten för stadens borgare att bedriva näringar. Privilegierna reglerade även borgarnas förhållande till konungen och med stadsprivilegierna fick borgarna monopol på handeln inom stadens uppland. Magnus Erikssons stadslag kom att gälla fram till 1736 även om viktiga förändringar skulle att tilläggas under de följande århundraden.

Ett viktigt tillägg infördes 1620 då ett regelverk för handelsplatser utanför de etablerade stadsbildningarna introducerades. De här stadsfilialerna benämndes lydköpingar och fick egna juridiska ramverk. Ordet köping är en beteckning på handelsplats som varit i bruk sedan fornsvenskans dagar och specificerar en administrativ enhet med speciella rättigheter men som saknar stadsrättigheter. Lydköpingarna var oftast säsongshandelsplatser vid vilka städernas borgare genom de nya lydköpingsprivilegierna fick rätt att driva handel året om. Det rörde sig alltså inte om att lydköpingens egna befolkning erhöll utökade privilegier utan att de borgare som redan tillhörde en stads skrå och gillen fick rätt att bedriva handel och bosätta sig i lydköpingen. Exempel på orter som vuxit upp som lydköpingar är bland annat Borgholm och Mönsterås vilka var lydköpingar under Kalmar, Valdermarsvik under Norrköping och Strömstad under Göteborg.

1734-års lag

Det är med den så kallade 1734-års lag som Magnus Eriksson stadslag kommer att läggas i malpåse. De flesta specifika bestämmelser i 1734 års lag har ersatts av senare lagstiftning, men delar av de ursprungliga handels- och byggningabalkarna är fortfarande gällande rätt i både Sverige och Finland även om Plan och Bygglagen (PBL) ersatt de flesta relevanta stadsplaneparagraferna.

Byggningabalken i 1734 års lag förutsatte att en särskild byggnadsstadga skulle upprättas inom lagrummet. Någon sådan inrättades dock inte förrän 1874, varför stadsplaneringen kom att fortsätta vara mycket löst reglerad och istället styras av enskilda starka aktörer. Kungamakten var förstås en av dessa aktörer vilken bland annat satte avtryck i städerna under 1700-talets andra halva då riktlinjer för färgsättning av träfasader antogs.

1775 Inrättades också en ny typ av köping som inte förvaltades under en närliggande stad. De här köpingarna kallas för friköpingar. Tammerfors var den första 1775 och Malmköping den andra 1784 som bildades inom ramen för lagrummet. Strömmen (Strömstad) och Filipstad hade dock redan 1672 respektive 1720 erhållit köpingsrättigheter av samma sort som senare infördes 1775.

Värt att nämna här är även 1771 års upprättande av Eskilstuna fristad. Fristadskonceptet var ett försök att gå runt skråväsendet och dess dämpande effekter på produktionsutvecklingen. På detta sätt liknar fristadslösningen manufakturväsendet vilket också var ett försök att åstadkomma en inhemsk varuproduktion utanför skråväsendet. Fristaden var alltså varken köping eller stad i lagens egentliga mening. Någon annan fristad än Eskilstuna kom inte att anläggas i Sverige.

I och med näringsfrihetslagstiftningarna 1846 och 1864 då skåväsendet upphörde kom både fristadsbestämmelserna och köpingsrättigheterna i praktiken att förlora sin betydelse för handeln då vem som helst nu fick bedriva näring precis var som helst. Men administrativt fanns förstås även efter skråväsendets avskaffning särskilda rättsliga regler för de samhällen som var städer och köpingar.

Den tidigare friköpingen Strömmen – Strömstad

1862 års kommunalförordningar och stadsstadgorna

Med 1862 års kommunalförordningar lades grunden till dagens kommuner. Förordningarna reglerade kommunalstyrelsen på landet, kommunalstyrelsen i städerna, kyrkostämman, kyrkoråden samt landstingen. Reformen avskaffade med andra ord sockenstämman och införde ett borgerligt styre för lokalsamhället. Baserat på de gamla socknarna skapades tre typer av borgerliga kommuner: Landskommuner, städer och köpingar. Landskommunerna var i stor utsträckning baserade på sockengränser och i och med 1862 års kommunalförordningar skapades 88 städer, 7 köpingar och 2358 landskommuner. I och med municipallagstiftningen 1900 tillkom de så kallade municipalsamhällena.

Under 1860- och 1870-talen lagstiftades om ett antal stadstadgor vilka förväntades implementeras i städer och köpingar

Ordningsstadgan från 1868 reglerar en rad förhållanden i städerna av allmän karaktär i allt från torg och marknadsplatser, parkering av hästar, upphuggning av isvakar, bad och stensprängning.

Brandstadgan som infördes 1874 innebar krav på städerna att införa en brandordning med bestämmelser för stadens brandväsen. Både brandstadgan och den samtida Byggnadsstadgan föds i mycket av erfarenheterna av de många förödande stadsbränderna som sker under 1800-talet då den täta trähusbebyggelsen i många städer utplånas helt. I 1874 år Byggnadsstadga rekommenderades skapande av minst 18 meter breda gator, gärna med trädplanteringar för att minska risken för storskaliga bränder.

Byggnadsstadgan 1874 reglerade bland annat krav på att det i städerna skulle finnas en skriftlig byggnadsordning samt en byggnadsnämnd med ansvar för byggandet i staden. Genom byggnadsstadgan fick Sverige den första nationella planlagstiftningen. I Byggnadsstadgan ställdes nämligen krav på att varje stad skulle ha en stadsplan omfattande byggnadskvarter och allmänna platser. Byggnadsstadgan uppsatte vidare mer detaljerade regler för byggande och innehöll sanktionsmöjligheter mot de som bröt mot lagen.

Hälsovårdsstadgan 1874 ställde sanitära krav på stadens bostäder. Hälsovårdsstadgan innehöll även föreskrifter om kyrkogårdar, industriutsläpp och ohyra.

Samtliga stadgor var obligatoriska i städerna. I köpingar gällde brand- och byggnadsstadgan samt efter 1907, stadsplanelagen. Övriga stadgor var frivilliga för köpingarna att applicera. Efter kommunreformen 1952 kom stadsstadgorna med tiden att avskaffas och ersättas av allmänna stadgor som gällde oavsett ortstyper.

Gävle efter branden 1869

Municipallagstiftningen 1900

Genom Municipallagstiftningen 1900 reglerades municipalsamhällenas juridiska status inom landskommunerna. Ett Municipalsamhälle var en administrativ enhet som skapades inom en landskommun där en eller flera stadsstadgor infördes. Detta gjordes första gången 1875, men municipalsamhällenas juridiska status reglerades först i och med Municipallagstiftningen 1900. Att tätortssamhällen växte upp inom landskommunerna blev ganska vanligt under 1800 talets slut då exempelvis stationssamhällen växte upp vid knutar i järnvägsnätet eller utanför befintliga stadsbildningar.

1907, 1931 och 1947 års stadsplanelagar

Genom 1907 års stadsplanelag blev de stadsplaner som införts i och med Byggnadsstadgan rättsligt bindande vilket avgjort ökade stadens möjligheter att reglera bebyggelsen. Staden fick nu både rätt och skyldighet att lösa mark för allmänna platser. Stadsplanen skulle fastställas av Kungl. Maj:t, men kungen och regeringen kunde inte göra ändringar i planen. Genom lagen infördes alltså principen om det kommunala planvetot vilket genom 1947 års stadsplanelag ledde fram till dagens kommunala planmonopol.

1931 införs en ny stadsplanelag och med den en ny byggnadsstadga i vilken städerna fick ett mer detaljerat inflytande över bebyggelsen. Städerna kunde nu i större usträckning direkt påverka hur kvarter och allmänna platser skulle brukas och utformas. En revidering av stadsplanelagen skedde under 40-talet vilket resulterade i 1947 års stadsplanelag.

Kommunreformen 1952

1800-talets andra halva och 1900-talets första innebar en sor befolkningsomflyttning och urbanisering i Sverige. Landsbygdens befolkning minskade och städernas ökade. Det här innebar att många av de små landskommunerna fick svårt att klara de uppgifter kommunerna belades med. Vid mitten av 1940-talet hade fler än 500 av Sveriges kommuner färre än 500 invånare. Antalet landskommuner behövde helt enkelt minskas. I och med kommunreformen 1952 försvann de gamla sockenbaserade landskommunerna och ersattes av storkommuner. Till namnet behöll de dock beteckningen landskommuner. Städerna uppgick nu till 133 stycken, köpingarna blev något fler och landskommunernas antal minskades drastiskt till 816 stycken.

Kommunreformen 1971

Under 60-talet visade det sig att kommunreformen 1952 inte hade varit tillräckligt genomgripande för att lösa de administrativa problem landskommunerna brottades med. Nu infördes därför en enhetlig kommuntyp där en tätort skulle fungera som centralort för det omkringliggande landet. De tidigare städerna, köpingarna och landskommunerna upphörde färmed att existera och ombildades till enhetliga kommuner. Samtidigt försvann municipalsamhällena.

Plan och bygglagen 1987 och 2011

1987 infördes den äldre Plan och Bygglagen vilken 2011 reviderades genom bland annat utvidgning av bygglovskraven på landsbygden och undantag från bygglov för de så kallade Friggebodarna. Plan och bygglagen införde krav på kommunerna att upprätta och underhålla översiktsplaner och detaljplaner för sin stadsplanering. Lagen ställde även krav på tillsyn och åtgärder mot svartbygge. I Plan och bygglagen införs även skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader, ett lagrum vilket får betecknas som ett kapitalt misslyckande då möjligheten för både kommuner och privatpersoner att kringgå lagstiftarens intention visat sig vara betydeande.

Jesper Sundelöf, Bebyggelsehistoriker

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *