Vegetabiliska klister – Historia och praktik

Kåda, ett naturhartslim

Traditionellt skiljer man på klister som görs av växtmaterial och lim som framställs av animaliska råvaror, som ben eller hud. Idag har den här indelningen dock inte längre någon större praktisk betydelse eftersom de flesta klister och lim som finns på marknaden sedan 1930-talet ändå är syntetiska. Det allra första syntetiska limmet var troligen Karlssons klister som uppfanns kring 1920, varefter produktionen av vegetabiliska klister och animaliska lim snabbt minskar och idag i princip enbart används inom traditionell byggnadsvård samt inom måleri och slöjdkonst.

De växtbaserade klistren används idag främst för tapetsering och tillverkning av slamfärg, vilket rent tekniskt är ett rågmjölsklister som färgats med pigment. Växtbaserade klister används ibland även i limfärg. Traditionellt gjordes limfärg främst på animaliska lim, men under slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var sichellim gjort på caragheenmossa, eller irländsk mossa – en algart som utvanns vid Nordatlantiska kusten –en populär ingediens i limfärgen. Under 1940-talet lanserades cellulosalim som ersättning för både sichellim och animaliska lim i limfärger, framför för tak.

Gemensamt för de växtbaserade klistren är att de främst förekommer i pulverform och rörs ut med vatten. De klistriga egenskaperna kommer av stärkelse, cellulosa eller harts.

Naturhartslim är ett klister som ändå kallas för lim. Naturharts består av kåda, det vill säga olika typer av safter som rinner ur träd och torkar till en mjuk eller fast massa. Harts kan också syfta på de hartsämnen som finns i dessa massor, eller förekommer i andra växter. Möjligen är naturhartsklister det äldsta klister vi har. Hartsrester från jägarstenåldern har bland annat hittats på pilspetsar där det använts som fästmedel mellan skaft och spets. Under historisk tid har harts också använts för att täta träbåtar. Många gånger förklaras de tandavtryck som hittas i hartsrester från stenåldern med att hartset använts som tuggummi. En lika trolig förklaring är att hartset mjukats upp genom tuggning för att sedan användas som fäst- eller tätningsmedel. Idag tillverkas naturhartslim som ett dispersionslim på naturlatexbas med tillsats av lignin, shellack eller kopal samt lösningsmedel i form av alkohol eller terpentin.

Naturgummilim tillverkas av mjölksaft från gummiträd, varav det vanligaste och kanske mest kända gummiträdet är Hevea brasiliensis. Är du lika gammal som jag och gick i skolan före 90-talet så minns du kanske att suddgummin av äldre lärare ibland refererades till som ”kautschuk”. Jag var i 30 år övertygad om att det här var någon form av tyska för suddgummi. Men se det är det inte, utan Kautschuk är de amerikanska urinvånarna i Amazonas benämning på gummiträdet Hevea brasiliensis. Kautschuk skall enligt uppgift betyda ”det gråtande trädet”. Naturgummilim består av naturgummi och organiska lösningsmedel. Limmet används mest för att limma kakel och linoleum. Under historien har gummilim använts i begränsad utsträckning utanför Amazonas. Där har dock se centralamerikanska naturfolken länge använt gummi för att tillverka bland annat skor och vattentäta plagg. Inte förrän på 1700-talet kom gummi dock att få någon större uppmärksamhet i Europa. Det var då den franska upptäcktsresanden Charles-Marie de la Condamine som 1735 observerade att befolkningen i Amazonasområdet använde gummi för att skapa vattentäta behållare. På så sätt kom gummit att introduceras i västvärlden och sedan mitten av 1700-talet har naturgummilim använts i Europa.

Akaciagummi, gummi arabicum, eller arabiskt gummi, är en torkad mjölksaft från baljväxtträdet Senegalia senegal eller akacia senegal som det också heter. Gummi arabicum var känt redan vid tiden för det gamla Egyptiska riket och har säkert längre än så använts som stabiliseringsmedel i mat och djurfoder. Löst i vatten fungerar Akaciagummi som klister för exempelvis papper och textil och bindemedel för gouache och akvarellfärger. Eftersom akaciagummi är ätbart används det idag fortfarande både som stabiliseringsmedel och livsmedelslim.

Cellulosaklister består av metylcellulosa och används för att fästa tapeter, linneväv, linoleum och kan även ingå i spackel. Klistret sattes på marknaden på 1930-talet.

Cellulosalim består av cellulosaderivat och organiska lösningsmedel. Det används för att limma linoleum och kan även användas i fuktiga miljöer. Produktionen är dock miljöstörande på grund av lösningsmedel och olika tillsatser. Cellulosalim blev ett vanligt alternativ till de animaliska limmen i limfärg efter andra världskriget. Ofta kan man läsa att Cellulosalim och cellulosaklister är likvärdiga material när de används i exempelvis limfärg, det här är tyvärr inte sant utan för limfärg är det Cellulosalim som skall användas och för uppsättning av tapeter är det cellulosaklister.

Potatismjölsklister har framförallt använts för uppsättning av tapeter. Klistret är betydligt yngre än andra mjölbaserade stärkelseklister helt enkelt för att det tog en stund för potatisen att ta sig från Amerika till Europa och vandra upp till Norden.  Ett enkelt recept på potatismjölsklister är 4 dl vatten, 0,5 dl Strösocker och 1,5 matskedar potatismjöl. Koka upp hälften av vattnet tillsammans med sockret. Blanda ut resten av vattnet med potatismjölet i en skål. När sockret löst sig helt, ta blandningen av spisen vispa i potatismjölsvattnet. Värm tills det nästan kokar igen.

Rågmjölsklister är de starkaste växtbaserade klistersorten. Rågmjölsklister används för att fästa tapeter, juteväv eller linoleum. Det är också huvudingrediensen i slamfärg. Rågmjölsklister görs enkelt själv av en del mjöl, fyra delar vatten. Koka ihop tills det tjocknar och låt svalna.

Vetemjölsklister är som det låter, ett mjölklister precis som rågmjölsklister. Betydligt ovanligare förr i tiden eftersom vete var en mer sällsynt och dyrare vara än råg. Vetemjölsklister tillverkas på samma sätt som rågmjölsklister, byt bara ut rågmjölet mot vetemjöl, men det hade du nog räknat ut alldeles själv.

Stärkelseklister är ett samlingsbegrepp för alla klister baserade på stärkelse. Klistren har framförallt använts för tapetsering. Tapetklistret på 1700- och 1800-talen var en lös välling kokad på fint råg- eller vetemjöl. På 1920-talet kom de kallvattenlösliga stärkelseklistren i pulverform och på 1940-talet började stärkelseklistren slås ut av cellulosalimmet.

Sojaklister är gammalt, men är en nymodighet i Sverige och håller idag på att ersätta formaldehyd vid limning av plywood. Sojaklister består av sojaprotein och vatten. Det kan även innehålla natriumsilikat och fungicider, vilka är bekämpningsmedel som man generellt ska se upp med när det gäller naturlim och naturklister.

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *