Gatubelysningens historia
Den förindustriella staden var mörk. Före slutet av 1600-talet fanns det i princip ingen belysning alls. Staden var svart och de som rörde sig i mörkret var endast personer på skumraskaffärer och de som absolut var tvungna. Stötte man inte ihop med tjuvar och banditer i natten så var risken överhängande att man istället snubblade på ojämna gatubeläggningar eller över sovande svin. Det enda ljus som fanns var det man kunde bära med sig själv. Var man inte tvungen att göra sig ett ärende så höll man sig borta från gatorna under natten.
Först vid slutet av 1600-talet börjar det i städerna dyka upp enskilda facklor, talgljus och oljelågor. De här ljuspunkterna var dock oftast mycket få. På grund av brandrisken var de öppna flammorna omgärdade med många regler och krävde ständig övervakning, varför de hörde till undantagen snarare än regeln. Men mörkret och kriminaliteten i städerna utgjorde också ett bekymmer för myndigheteterna varför det i perioder utfärdades förordningar som belägger fastighetsägare med skyldigheten att antingen hänga lyktor utanför sin fastighet eller hålla ljuskällor brinnande i de fönster som vätter mot gatan. Sådana förordningar hittar vi bland annat i London redan 1417, i Paris, för Riddarholmen i Stockholm 1697 och för Stockholm som helhet 1749. Den första offentliga gatubelysningen infördes i Paris år 1667. Trots de här tidiga initiativen på gatubelysningens område bör man ändå föreställa sig de förindustriella städerna som mörka. Faktum är att det i de flesta städer skulle dröja fram till mitten av 1800-talet innan en belysning som gjorde någon större skillnad skulle introduceras.
Gasbelysning (ca 1840-1930)
Vem som uppfann gasbelysningen är som med nästan alla andra upptäckter en fråga om perspektiv och historiebruk. I europeisk historieskrivning brukar vi peka på att den irländske naturfilosofen, kemisten och fysikern Robert Boyle (1627 – 1691) bidrog med upptäckter kring hur torrdestillation av trä kunde bilda brännbara gaser. Att gas brinner var han dock garanterat inte först med att upptäcka för när Robert Boyle gjorde sina experiment på 1600-talet hade man i Kina redan använt gas för belysningsändamål i mer än 2000 år. Men det brukar vi europeiska historiker inte fästa oss nämnvärt vid utan går raskt vidare till att prata om den skotske ingenjören William Murdochs bidrag till gasbelysningen genom hans arbete med utvinning av gas ur kol, uppfinningen av en gasblåslampa och det hur Murdoch applicerade dessa kunskaper genom att bygga ett eget gasverk och 1792 belysa sitt eget hus med gas.
Även om Robert Boyle och William Murdoch i ett större sammanhang antagligen inte var först med någonting öppnar deras arbeten dörren för gasbelysningens utveckling i Europa. En variant av Murdochs kolgaslykta patenterades av den tyska uppfinnaren Friedrich Winzer (senare Frederick Winsor) 1804. 1806 kom Philips & Lee fabriken och en bit av den intilliggande gatan Chapel Street i Salisbury att få gasbelysning. Det här skulle med andra ord möjligen kunna vara den första gatubelysningen med hjälp av gas i Europa. 1807 kom staden London att påbörja försök med experimentell gasbelysning under ledning av Winsor. Den första helt gasbelysta gatan i Europa kom därmed att bli Pall Mall i London, där gasbelysningen tändes 28 januari 1807. Vid 1910-talets slut var London i princip helt belyst och storstäder runt om i världen kom att följa efter. Preston 1816, Bristol 1817, Baltimore 1817, Paris 1820 och så vidare. I Sverige var Göteborg den första staden som fick en gasljusanläggning, vilken installerades 1846. Gasljusanläggningen i Göteborg var dock inte det första gasverket som uppfördes i Sverige, utan denna skall ha byggts på godset Carlslund utanför Örebro redan 1822, för att belysa godsets byggnader. Norrköping belyses 1851 och först 1853 installeras den första gatubelysningen i Stockholm.
Anledningen till att det dröjer mellan upptäckt och implementation av gasljus i Sverige är att ledningsdragningen är dyr och kräver omfattande investeringar och infrastrukturarbeten. Vid sidan av ledningsarbeten kräver gasljuset dessutom att man manuellt tänder och släcker varje lampa för hand vilket innebär stora löpande kostnader. Lyktorna tändes genom att de av staden anställda ”lyktgubbarna” varje kväll öppnade en av de omgivande glaspanelerna på varje gatlykta och slog an lågan direkt på gasröret som kom upp genom stolpen. På morgonen fick varje lykta släckas manuellt. Det kom att dröja länge innan man med hjälp av tryck kunde tända och släcka belysningen på distans. Ljuseffektiviteten var också begränsad innan glödstrumpan introducerades på 1880-talet.
Gasbelysningen kom under sin livstid att vara utsatt för kritik. Gasen ansågs osäker och blev på grund av kostnaden aldrig något egentligt alternativ för hembelysning utan var i mycket en klassfråga där belysningen främst kunde komma till användning i de mest välbärgade kretsarna. Det var först när fotogenlampan uppfanns på 1860-talet som den egentliga ljusrevolutionen i hemmen kom för det stora flertalet.
Fotogenlampan (ca 1860-1900)
Oljelampan är en betydligt äldre produkt än gaslampan. Oljelampor tillhörde därför vanligheten i den allra äldsta gatubelysningen före gasen och kom därför under många år att användas parallellt med gasljuset. En tidig offentlig oljebelysning i form av en så kallad Argandlampa installerades bland annat av bleckslagaren C.G Klemming över gatukorsningen utanför sin fastighet i Stockholm vintern 1827/1828. År 1866 introducerades den så kallade Wilanderlampan vilket var en oljetrycklampa konstruerad av kemisten Nils August Wilander (1808 – 1885). Den här typen av lampa kom att få en stor utbredning i form av gatubelysning i bland annat Stockholms förstäder.
Den verkliga revolutionen på området kom dock genom fotogenlampan som introduceras under 1860-talet och som snabbt blir ett allmänt utbrett belysningsmedium i Sverige. Den relativt låga kostnaden, avsaknaden av behov av infrastrukturlösningar samt säkerheten gör att fotogenlampan kommer att bli standardbelysning i de svenska hemmen fram till 1910-talet då fotogenen kommer ersättas av elekriciteten. Även som gatubelysning blir fotogenlampan ett komplement till gasljuset i de områden och städer där medel för stora infrastruktursatsningar saknas.
Elbelysningen (ca 1880 – idag)
Den första elektriska lampan konstruerades av den brittiske kemisten Humphrey Davy redan 1809. Humphrey Davys lampa var en så kallad båglampa vilken fungerade genom att två kolstift kopplades till ett batteri så att den elektriska strömmen bildade en ljusbåge mellan kolstiften. Den första kända installationenb av båglampor i Sverige gjordes 1876 på sågverken Marma och Näs där en ångmaskinsgenerator drev ett litet antal lampor vilket gjorde att arbetsdagen vid virkessorteringen kunde förlängas efter mörkrets inbrott. Den här magiska förmågan att förlänga arbetsdagen gjorde förstås att elektrisk belysning blev omåttligt populär bland tidens industri- och manufakturägare. I Stockholm installerades de första båglamporna för utomhusbelysning på Norrbro och Gustaf Adolfs torg. Den första permanenta elektriska gatubelysningen i kommunal regi med hjälp av båglampor skall dock ha uppförts i Härnösand 1885.
Någon större praktisk tillämpning fick inte dock inte det elektriska ljuset förrän Joseph Wilson Swan och Thomas Edison var för sig presenterade glödlampan med bomullstråd 1879. Den första gatan som lystes upp med glödlampor var Mosley Street i Newcastle upon Tyne i England. Faktum är att Mosley Street också därmed blev den första gatan med elekrifierad gatubelysning i världen år 1879.
De första glödlamporna i Sverige installerades några år senare på Strömparterren i Stockholm år 1881. Eftersom det vid den här tiden ännu inte fanns några offentligt tillgängliga kraftverk i Sverige drevs lamporna under de här tidiga åren av batterier eller mindre privata likströmsgeneratorer. Det första egentliga elverket byggdes först 1884 av Elektriska AB i Göteborg. I Stockholm öppnade det första elverket på Brunkeberg år 1892.
Den elektriska belysningen blev snabbt populär hos myndigheterna, inte minst eftersom elektrifieringen avsevärt minskade antalet öppna lågor i städerna och därmed även brandrisken. Under 1800-talets sista årtionden och 1900-talets första kom de svenska städerna att elektrifieras i snabb takt. Ljuset bredde ut sig i städerna. Den sista offentliga oljelyktan i Stockholm släcktes så sent som 1940 och den sista offentliga gaslyktan i Landskrona 1957.
