Måla med Ottosons linoljefärg
I den här artikeln samlar vi tips, trix och information om målning med Ottossons linoljefärg. För att få en komplett beskrivning och få veta hur tillverkaren själv anser att målningen bör göras bör man kontakta Ottossons Färgmakeri AB i Genarp. Många tillverkares garantier gäller endast om man följt den instruktion som utges av tillverkaren varför jag nogsamt vill påpeka att det finns en vits att göra just det om man själv är osäker. I den här artikeln samlar vi dock information och tips som är baserade på vår erfarenhet av att under många år måla med Ottosson linoljefärg. Tips som fungerat bra för oss och för de behov vi har haft.
Ibland tycker jag att linoljefärg känns mer som religion än vetenskap. Framförallt gäller det användarna som gärna går på korståg för att strida över vilket märke av linoljefärg som är det bästa. Själv tycker jag nog det är en verktygslåda, där ingen färg är perfekt i spektrat över alla nyanser, men de flesta har någon form av fördel som kommer till sin rätt när det finns ett specifikt behov. Det här kriget om vilken tillverkare av färg som är ”bäst” som försiggår på en del byggnadsvårdsforum tror jag beror på att de flesta brukare målar med ett begränsat antal nyanser och då kan det vara lätt att få för sig att en, eller två kulörer är representativa för samtliga. Så är sällan fallet. De eventuella bekymmer man har när man målar med linoljefärg grundar sig nämligen ofta i specifika pigment. Ottossons färg är inte problemfri, men det var den första linoljefärg jag kom i kontakt med när jag började måla med linoljefärg 2007, varför den har en särskild plats i mitt hjärta och jag har med tiden hittat sätt att hantera de bekymmer jag stött på. Eftersom vi utgår från vissa specifika utmaningar med färgen nedan, vill jag inledningsvis påpeka att det är en färg jag återkommer till ofta, som har vissa fantastiska kulörer att arbeta med och som jag inte anser vara sämre än andra när man jämför dem över hela färgspektrat.
Ottossons är ett enfärgssystem, vilket innebär att du använder samma burk färg för att göra samtliga strykningar. Spädning till grundfärg och toppning till slutstrykning gör du som användare själv enligt egen erfarenhet eller enligt råd från Ottossons. Ottossons förespråkar gärna inblandning av balsamterpentin i sin färg, vilket jag sällan använder själv eftersom jag ogärna vill stå och arbeta i terpentinångor. Den blandning jag gör för ny obehandlad normalpanel (normalt brädgårdsvirke) utomhus innebär oftast: Grundoljning med rå linolja. Grundstrykning 50/50 färg och rå linolja. Därefter två strykningar ren färg. För fett fönstervirke och hartsrika kärnfurudetaljer blandar jag inte in någon rå linolja eftersom risken då är hög att färgen får sämre vidhäftning och börja pärla sig. Istället grundar jag med kokt linolja, (dock inte alltid utan bedömning görs från fall till fall) därefter två strykningar outspädd färg för att avsluta med en topcoat där färgen spetsats med en skvätt linstandolja.
Anledningen till att jag blandar in standolja i sista strykningen är för att öka beständigheten i glansen samt för att säkra en jämn glans i slutstrykningen. Det här är särskilt viktigt för mörka nyanser eftersom det lätt kan uppstå matta stråk i järnoxidmättade kulörer. Järnoxiderna har lågt oljetal vilket gör att de kan ge en matt yta där färgen strukits för tunt. Att tillsätta lite extra kokt linolja eller standolja i slutstrykningsfärgen hjälper mot detta. Att stryka flödigare hjälper också, men är svårare att kontrollera jämt över en större yta. Ojämnheter i glans utomhus försvinner dock av sig själv med tiden då hela ytan mattas naturligt. Inomhus repar det sig dock nästan aldrig.
Det har hänt ett par gånger att jag fått burkar av grå nyanser som oavsett hur mycket färg som blaskats på gett en nästan helt matt yta, med endast ett fåtal blanka spår i. Sådan färg går ibland att rädda med hjälp av kokt olja eller standolja, men när problemet är så allvarligt tycker jag nog man skall be om en ny burk från en annan batch.
Ottosson Färgmakeri har sin grund i konstnärsfärgstillverkningen och kanske är det därför de tycker om att göra sin färg mycket tjock. Fördelen med det är att man får mycket pigment i varje burk och färgen tål att spädas en hel del utan att tappa täckförmåga. Lite mer problematiskt är det när man inte vill späda färgen. Jag upplever också att tjockleken varierar något över tid, men kanske framförallt mellan olika nyanser. Vissa nyanser är riktigt tjocka som till exempelvis ”Mörkgrå”. Åtminstone har de batcher som jag köpt varit det. Just de grå nyanserna upplever jag också grynigare i strukturen än de vita, blå, röda och gröna. Grynigheten blir påtagligt mindre vid spädning av färgen, men kan vara svår att göra sig helt kvitt då man vill göra slutstrykning med outspädd färg.
På senare tid har det i flera byggnadsvårdsforum påståtts att Ottossons linoljefärg inte fungerar ihop med Danalims linoljekitt eftersom färgen efter ett tag skulle falla av kittet. Det här är något jag själv inte har upplevt trots att jag ofta använder den kombinationen. Det låter också mycket märkligt att det skulle vara något i den kemiska kompositionen i färg och kitt som inte lirar ihop. Här är det igen med stor sannolikhet färgens tjocklek som spökar. När färgen är tjock, som i exempelvis Ottosons vita nyanser som är vanliga på fönster, kan tendensen bli att färgen ”gnuggas” ut över kittet med många upprepade penselstrykningar. Vad som då händer är att den ytoxideringshinna som börjar byggas så fort kittet tas ur burken, släpper från resterande icke-oxiderat kitt. Det troliga är alltså att det är oxidhinnan som släpper från kittet och inte färgen från kittet. Den här risken kan avsevärt minskas genom att späda den första strykningen som läggs på kittet, använda mjuk pensel och en lätt hand vid påföringen. En annan anledning till ojämna resultat i kombination med Danalims kitt är som Ottosons själva brukar informera om att Danalim linoljekitt är mycket långsamtorkande, vilket medför att det oftast blir övermålat allt för snabbt med stor risk för krackeleringar i färgfilmen i solutsatta lägen. Färgen torkar på ett par dagar och blir då hårt belastad när det mjuka kittet rör på sig av solvärmen. Ottossons menar att bäst resultat uppnås om man målar efter att kittet har torkat. Olika kitt torkar olika fort, och Ottosons rekommenderar Illbruck som är torrt på 7-14 dagar eller Allbäcks linoljekitt som har ungefär samma torktid. Själv målar jag alltid direkt efter kittning och har aldrig haft något problem med det.
När det kommer till zinktillsats som man i princip alltid rekommenderar i färg för utomhusbruk för att motverka påväxt av svartmögel, anser Ottossons att någon sådan tillsats inte skall göras i deras färg eftersom alla kulörer för utomhusbruk redan innehåller zink. Risken med att tillföra för mycket zink är att färgfilmen blir spröd med risk för krackelering. Jag har hitintills följt Ottossons rekommendation med relativt goda resultat. Med åren har jag dock konstaterat att viss påväxt ändå sker i både modest utsatta och mycket utsatta lägen, varför jag kommer att börja med försök med zinktillsatser, men får lov att återkomma med testresultaten om ett par år.