Tegelmurens fog
Tegelfogens estetik och funktion har utvecklats under århundraden och lett till en mängd olika fogtyper. Med tanke på att de medeltida tegelförbanden egentligen bara bestod av två varianter, det vendiska förbandet och munkförbandet, vilka vi skrev om i artikeln Förindustriella tegelförband, så är variationen av fog som använts redan under medeltiden förvånansvärt stor. Ganska tidigt i historien har man alltså börjat använda fogen i dekorativt syfte och äldre byggnader visar på en ofta god hantverksskicklighet.
Senare tiders praxis är att överskottsmurbruk vid murning skrapas av och fogning görs när muren är klar genom att nytt fogbruk tillförs i fogen, oftast med finare ballast än murbrukets. I medeltida murning och in på 1800-talet gjordes fogningen dock löpande allt eftersom murningen framskred. Det här vittnar kvarlämnade bomhål efter byggnadsställningar om. Dessa sitter med en täthet på ca tio skift, vilket utesluter arbete på underliggande skift eftersom muraren där inte kunnat arbeta upprättstående. Murbruk och fogbruk var på den tiden med andra ord detsamma. Murbruket som pressades ut mellan stenarna formades med fogverktyg till en ofta dekorativ fog.
Namnen på fogarna jag använt nedan kan diskuteras eftersom någon absolut standard inte existerar. Det innebär dock inte att jag fabulerat fritt utan att jag där så är möjligt utgått från Riksantikvarieämbetets benämningar som de tar sig uttryck i ämbetets underrättelse Byggnadsarkeologisk undersökning utgiven 1988. Murens vågräta benämns liggfogar och de lodräta fogarna heter stående fog eller stötfog. Fogtyperna är i framställningen nedan kategoriserade efter vilken form fogen har och inte hur fogen åstadkommits eller hur dess ytstruktur ser ut. För detta finns andra benämningar. Varav den vanligaste man bör känna till är den strukna fogen, en av de mest använda fogtyperna vilken går tillbaka till romersk tid. Den strukna fogen skapas genom att fogen jämnas ut med en fogslev, vilket ger en slät och ren yta. Under medeltiden och renässansen, när tegelsten allt mer började användas i europeisk stadsarkitektur, blev struken fog en standard. Den användes i allt från kyrkor till stadshus och bostäder, eftersom den skapade ett rent, funktionellt och estetiskt tilltalande utseende. Struken fog förblev en populär metod genom den industriella revolutionen, och är fortfarande vanligt förekommande i både traditionella och moderna byggnader.
Fogtyper
Åsfog, är en fogtyp som finns i två olika varianter. En variant med två faser och en med tre. Åsfog med två faser har en skarp upphöjning längs fogens mittlinje. Åsfog med tre faser har istället en i liv med stenen vertikal yta och en fas på vardera sida av fogen mot stenen till. Åsfogen har historiskt använts för att markera och förstärka kanter och hörn i tegelmurar. Åsfog med tre faser har en lång historia och kan spåras tillbaka till medeltida romansk arkitektur medan åsfogen med två faser verkar vara yngre men förekom ändock redan under gotiken. Under barocken och renässansen användes åsfog för att skapa detaljerade mönster på fasaderna, och den var särskilt populär i byggnader med mer dekorativa och utsmyckade fasader, såsom kyrkor och herrgårdar. Åsfogens upphöjda mittlinje gav fasaderna en subtil tredimensionell effekt som framhävde murens struktur. Denna fog är fortfarande populär i restaureringsprojekt där man vill återskapa en äldre byggnads originalkaraktär.
Snedfog, som namnet antyder, innebär att fogen är lagd snett i förhållande till tegelstenarna. Denna fogtyp har använts för att skapa dynamik och rörelse i murverket, särskilt i arkitektoniska stilar där det visuella uttrycket spelat en viktig roll. Snedfog kan spåras tillbaka till gotisk arkitektur, där fogen användes för att skapa vertikal rörelse i byggnadernas fasader, särskilt i kyrkor och katedraler.
Ritsad fog är en dekorativ fogtyp där man, efter att ha lagt fogen, skär eller ritsar in en fin linje längs fogens yta. Detta skapar en skarp linje som ger fasaden en extra dimension. Ritsad fog är en medeltida fogtyp som främst använts under 13- och 1400-talen i de tidigare danska landskapen men endast undantagsvis i mellersta Sverige. Ritsad fog förekom även sporadiskt under barocken men återkom i klassisk arkitektur under 1800-talet samt delvis i det tidiga 1900-talets jugendbarock. I modern tid används ritsad fog främst i restaureringsprojekt men har då och då också återkommit i nyproduktion.
Planfogen är en fog utstruken över stenarnas kanter och förekom främst på tegelfasader tänkta att avfärgas under barocken. Hela fasadytan färgades då röd och falska fogar i vitt målades uppepå planfogen mellan stenarna. Planfog förekommer även i 1800-talets tegelbyggnation. Planfog förekommer mycket ofta i ritsad variant.
Hålfog eller konkav fog, har en lång historia som sträcker sig tillbaka till medeltiden. Den inbuktade formen skapades genom att pressa murbruket inåt med en profilslev eller annat böjt verktyg, vilket inte bara gav ett estetiskt tilltalande utseende utan också bidrog till att göra fogen mer motståndskraftig mot väder och vind.
Pärlfogen, även känd som rundfog, började användas mer frekvent under 1800-talet och blev särskilt populär under sekelskiftet 1900. Dess rundade profil ger en tydlig, skulpterad känsla som påminner om äldre tiders byggnadstekniker, men med ett modernare utförande. Pärlfogen användes flitigt i det sena 1800-talets maskinslagna tegelväggar samt i jugendarkitekturen, där dess dekorativa egenskaper passade perfekt in i tidens estetik, som ofta präglades av eleganta och utsmyckade fasader. Historiskt sett har pärlfogen ofta använts i offentliga byggnader och kyrkor. Pärlfogens dekorativa profil var idealisk för byggnader där man ville visa hantverkskunskap och skapa en mer förfinad och uttrycksfull fasad. Under det tidiga 1900-talet spreds fogen också till villor och stadshus, där den fortfarande används för att skapa en känsla av tradition och detaljrikedom.
Insatt fog, även kallad tryckt fog, innebär att murbruket skrapas bort så att fogen ligger djupt in i förhållande till tegelstenarnas yta. Detta skapar en tydlig kontrast mellan fog och tegel, där tegelstenarna framträder mer distinkt och fogen bildar en skugga som ger byggnaden en tredimensionell effekt. Insatt fog är en ren 1900-tals produkt.
V-fogen är en annan modern innovation som började användas under 1900-talet, särskilt i modernistisk arkitektur. Den skarpa, geometriska V-formen skapas med specialverktyg och ger fasader ett mycket distinkt och grafiskt utseende. V-fogens framväxt kan kopplas till den ökade precisionen i byggnadstekniker som utvecklades under den industriella revolutionen, då tegelproduktionen blev mer exakt och symmetrisk. Denna fog har blivit ett populärt val i byggnader där man vill ha ett mer kantigt och tekniskt utseende, särskilt i kombination med färgade fogar som ger en stark kontrast mot tegelstenarna. V-fogen används ofta i industriella byggnader, modernistiska bostäder och offentliga strukturer, där fogarnas form bidrar till en tydlig rytm och grafisk effekt.
Vidare läsning
Andersson, Karin (1988) Byggnadsarkeologisk undersökning – Det murade huset. Stockholm