Fetved, ibland även kallad tjärved eller töre, är ett trä som naturligt impregnerats med kåda. Den höga kådhalten ger fetveden dess karaktäristiska sega och vattentåliga egenskaper, vilket gör den till ett gott material för konstruktioner som kräver lång livslängd och motståndskraft mot väder och vind, som till exempel fönster, bottensyllar och stolpverk. Fetved uppstår naturligt i långsamt döende träd när vind, väder och djur skadar trädet i skogen, men kan också framtvingas genom så kallad katning. När trädet stressas, antingen genom att tvingas dö långsamt eller på grund av ytskador, produceras stora mängder harts och kåda, vilket impregnerar veden ut mot barkens skada. Resultatet blir en ved som är särskilt motståndskraftig mot fukt och röta.
Fetved har en lång historia som byggnadsmaterial i Sverige. Förr var fetved särskilt viktig som virke till väderutsatta delar av byggnader samt till sådana konstruktioner som behövde kunna tåla mycket fuktiga förhållanden som exempelvis vattenhjul och kvarnaxlar. Sedan medeltiden har fetved även använts för tillverkning av tjärbloss för belysningsändamål på grund av dess förmåga att brinna långsamt och intensivt tack vare den höga kådhalten. I Österbotten, som stod för en stor del av Sveriges tjärproduktion under 1600-talet, skall fetved även använts till tjärbränning, då det kådrika virket skapade en extra god tjära. Även i Västerbottens skogar kan man fortfarande hitta katad fur som avsetts till tjärbränning, något som vittnar om att katningsförbudet som infördes i Västernorrland på 1770-talet knappast efterlevdes överallt.
Katning, eller randbarkning, är en traditionell teknik inom svenskt skogsbruk som används för att långsamt torka och bevara trä, eller för att producera fetved. Genom att ta bort trädets bark hindras vatten och näring från att flöda upp i trädet, vilket leder till att trädet långsamt dör och torkar på rot. Längsbarkas endast trädet i omgångar kommer trädet att stressas till att producera rikliga mängder kåda för att reparera skadan. Den här kådan impregnerar virket och skapar ett högkvalitativt snickeri- och byggnadsvirke.
Katningsprocessen sker i flera steg. Först väljer man ut ett friskt färdigvuxet träd, gärna senvuxet. Trädet längsbarkas sedan på två mot varandra stående sidor hela vägen från roten och så långt upp man kan nå med barkspade, barkjärn, yxa eller bandkniv. Med ett vanligt barkjärn når man cirka tre meter. Med ett teleskopskaft kan man nå så långt som 7-8 meter. Katningen görs bäst på våren och den optimala tiden skall vara när två meter höga tallars årsskott har växt 7-8 cm. Detta inträffar under tallens savningstid då det är som lättast att få bort ytter- och innerbarken på trädet. Genom att hugga med yxa eller skära med bandkniv och barkspade tar man då bort all inner- och ytterbark i ett stråk om ca 7-15 centimeters bredd beroende på trädets tjocklek. Följande vår katas sedan en remsa om cirka 5-10 centimeter på vardera sidan om de tidigare längsbarkningarna. År tre tas ytterligare en remsa av bark på vardera sida av de tidigare såren. Så här fortsätter man att avbarka fyra nya remsor tills trädet helt saknar bark. Trädet skall sedan feta till sig ytterligare i minst ett år innan det är redo att fällas. Ett alternativ till randbarkning för att skapa fetved är toppkapning vilket innebär att man kapar toppen på tallen och endast sparar 30 procent av kronan. Det är svårare att utföra men ger bättre avkastning i och med att hela tallen kommer mättas med kåda och inte endast rotstocken.
De spår av historisk katning man idag kan se i våra skogar, främst i Västerbotten härleds primärt till tjärvedsproduktion och kådtäkter då kåda för terpentinbränning fungerade som en viktig binäring i skogsbygderna. När man systematiskt kan ha börjat kata virke för att förbereda trä till skepps- och byggnadsproduktion är svårt att veta men att fetved använts i timmerkonstruktioner kan i Skandinavien beläggas till tidig medeltid. Tekniken tros ha utvecklats som en följd av observationer av naturligt döda och torkade träd som haft en ovanligt hög tjärproduktion eller hållbarhet. Genom att avsiktligt skada och torka träd på rot kunde man efterlikna denna naturliga process och på ett kontrollerat sätt framställa virke som var särskilt lämpligt för fartygs- och byggnadskonstruktioner.
Bra exempel på tidiga fetvedskonstruktioner är de norska stavkyrkorna. Bland annat stavkyrkan i Urnes från mitten av 1100-talet är byggd med fetved. I Sverige anses bland annat medeltidskyrkan Södra Råda från 1383, ha byggts med fetved. När så mycket fetved används vid ett och samma tillfälle kan man åtminstone misstänka att fetveden producerats med en systematisk plan. Man kan tänka sig att katning haft en central roll i ett planerat uttag av virke ur skogarna till byggandet av traditionella timmerhus. Förutom att träet blev mer hållbart genom katning, skapade det också ett naturligt skydd mot insekter, röta och svampangrepp.
På 1800-talet, då industrialiseringen tog fart i Sverige, fick skogsbruket en allt större betydelse för den nationella ekonomin. Skogen var en av landets viktigaste naturresurser, och trävaruindustrin utvecklades snabbt. Genom att fortsätta använda katning kunde lokala skogsbrukare producera högkvalitativt virke som var eftertraktat både på den inhemska och internationella marknaden. Idag har moderna träbehandlingsmetoder med gifter i princip helt konkurrerat ut katningen. I småskaligare verksamheter samt inom byggnadsvårdstraditionen lever katningen dock kvar som ett sätt för hantverkare att säkerställa tillgång till hartsrik fur som både har lång hållbarhet och är estetiskt tilltalande.
Den fur vi har katat i Södra Möre kommer om sex till sju år förhoppningsvis bli till fönstervirke åt Saltarfvet Byggnadskultur AB.
Lämna ett svar