Katning & Fetved
Fetved, ibland även kallad tjärved eller töre, är ett trä som naturligt impregnerats med kåda. Den höga kådhalten ger fetveden dess karaktäristiska sega och vattentåliga egenskaper, vilket gör den till ett gott material för konstruktioner som kräver lång livslängd och motståndskraft mot väder och vind, som till exempel fönster. Fetved uppstår naturligt i långsamt döende träd när vind, väder och djur skadar trädet i skogen, men kan också framställas genom så kallad katning. När trädet stressas, antingen genom att dö långsamt eller på grund av yttre skador, produceras stora mängder harts och kåda, vilket impregnerar veden. Resultatet blir en ved som är särskilt motståndskraftig och hållbar.
Fetved har en lång historia som byggnadsmaterial i Sverige. Förr var fetved särskilt viktig som virke till bland annat takstolar, bottensyllar och andra utsatta delar av byggnader som behövde kunna tåla fuktiga förhållanden. Fetved har även använts för tillverkning av tjärbloss för belysningsändamål på grund av dess förmåga att brinna långsamt och intensivt tack vare den höga kådhalten. Katning gjordes förr även på virke som avsågs gå till tjärbränning, då det kådrika virket skapade en extra god tjära. På Saltarfvet använder vi fetved i de flesta av våra fönsterreparationer.
Katning, eller randbarkning är en traditionell teknik inom svenskt skogsbruk som används för att långsamt torka och bevara trä, eller för att producera fetved. Genom att ta bort trädets bark hindras vatten och näring från att flöda upp i trädet, vilket leder till att trädet långsamt dör och torkar på rot. Längsbarkas endast trädet i omgångar kommer trädet att stressas till att producera rikliga mängder kåda för att reparera skadan. Den här kådan impregnerar virket och skapar ett högkvalitativt byggnadsvirke.
Katningsprocessen sker i flera steg. Först väljer man ut ett friskt färdigvuxet träd, gärna senvuxet. Trädet längsbarkas sedan på två mot varandra stående sidor hela vägen från roten och så långt upp man kan nå med barkspade/barkjärn, yxa och/eller bandkniv. Med ett vanligt barkjärn når man cirka tre meter. Med ett teleskopskaft kan man nå så långt som 7-8 meter. Katningen görs bäst på våren och den optimala tiden är, som föreningen Fetvedens Vänner uttrycker det, när två meter höga tallars årsskott har växt 7-8 cm. Detta inträffar under tallens savningstid då det är som lättast att få bort ytter- och innerbarken, de skickt som kallas corteza, floema och cambium, på trädet. Genom att hugga med yxa eller skära med bandkniv och barkspade tar man då bort all inner- och ytterbark i ett stråk om ca 7-15 centimeters bredd beroende på trädets tjocklek. Följande vår katas en remsa om cirka 5-10 centimeter på vardera sidan om de tidigare längsbarkningarna. År tre tas ytterligare en remsa av bark på vardera sida av de tidigare såren. Så här fortsätter man att avbarka fyra nya remsor tills trädet helt saknar bark. Trädet skall sedan feta till sig ytterligare i minst ett år innan det är redo att fällas.
Redan under järnåldern och medeltiden användes katning i stor utsträckning för att förbereda trä till byggnadsmaterial. Tekniken tros ha utvecklats som en följd av observationer av naturligt döda och torkade träd som haft en ovanligt lång hållbarhet. Man kan väl tänka sig att människor noterade att träd tidigare skadade träd eller träd som stod halvdöda under flera år blev hårdare och mer resistenta mot röta och insektsangrepp. Genom att avsiktligt skada och torka träd på rot kunde man efterlikna denna naturliga process och på ett kontrollerat sätt framställa virke som var särskilt lämpligt för fartygs- och byggnadskonstruktioner.
Under medeltiden var katning vanligt i norra Europa, särskilt i Sverige, Norge och Finland. I takt med att samhällen växte och behovet av byggmaterial ökade, blev det viktigt att kunna förädla träet innan det användes. Timmerhus, båtar och möjligen också vapen som pilbågar och spjut tillverkades ofta av virke som hade genomgått katning för att uppnå optimal hållbarhet och styrka. Katning har haft en central roll i byggandet av traditionella timmerhus, särskilt i Dalarna, Hälsingland och andra delar av norra Sverige, där långa och hårda vintrar krävde robusta hus. Förutom att träet blev mer hållbart genom katning, skapade det också ett naturligt skydd mot insekter, röta och svampangrepp.
Även i byggandet av kyrkor och andra monumentala byggnader i trä användes katning. Exempelvis skall vissa av Sveriges äldsta träkyrkor, som exempelvis kyrkan i Södra Råda från 1323 byggts med katat trä för att säkerställa långvarig hållbarhet. På 1800-talet, då industrialiseringen tog fart i Sverige, fick skogsbruket en allt större betydelse för den nationella ekonomin. Skogen var en av landets viktigaste naturresurser, och trävaruindustrin utvecklades snabbt. Genom att fortsätta använda katning kunde lokala skogsbrukare producera högkvalitativt virke som var eftertraktat både på den inhemska och internationella marknaden.
Idag har moderna träbehandlingsmetoder med gifter i princip helt konkurrerat ut katningen. I småskaligare verksamheter samt inom byggnadsvårdstraditionen lever katningen dock kvar som ett sätt för hantverkare att säkerställa tillgång till hartsrik fur för som både har lång hållbarhet och är estetiskt tilltalande.