Folkparkernas historia: Från arbetarkamp till kulturarv
Folkparken är för dem födda före 1980, kanske en av Sveriges mest älskade institutioner. Här såg man Sigge Fürsts konserter på 1930-talet, Lill-Babs på 50-talet, Ulf Lundell under 80-talet och Lars Winnerbäck på 1990-talet. Här har det dansats, skrattats, sänkts helrör i buskarna utanför grindarna och utbytts en och annan rallarsving. Men inte minst har det hållits politiska tal och väckts sociala engagemang. Folkparken är en institution som har spelat en avgörande roll i att forma landets sociala och kulturella landskap. Från att vara mötesplatser för arbetarrörelsen till att bli centrum för nöjeslivet, har folkparken haft en unik ställning i Sverige. De vittnar om en tid då kultur och folkbildning var tätt sammanlänkade med kampen för demokrati och social rättvisa. Genom sina scener, dansbanor och samlingsplatser har folkparkerna varit både ett nöjescentrum och en arena för folkets röst.
Arbetarrörelsen och folkparkens födelse
Folkparkernas historia tar sin början i slutet av 1800-talet i en tid av snabb industrialisering och urbanisering. Inspirationen kom från Tyskland, där liknande parker hade vuxit fram som en del av arbetarrörelsens strävan att erbjuda arbetarklassen tillgång till rekreation. Med arbetarrörelsens organisering under andra halvan av 1800-talet växte en vision fram om att förbättra arbetarnas livsvillkor både ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Ett av dessa initiativ blev att skapa mötesplatser där människor kunde umgås, få tillgång till kultur och ta del av politiska diskussioner. En nyckeltanke var att arbetarklassen inte enbart skulle förströs utan även bildas och göras politiskt medveten. Folkparken skulle fungera som en plats för politisk mobilisering.
En inte helt oviktig del i drivkraften bakom både folkets hus- och folkparksrörelsen var att den politiska vänstern under 1800-talet hade svårt att hitta fastighetsägare villiga att hyra ut sina lokaler till arbetarrörelsens politiska organisationer. Mot slutet av 1800-talet insåg man därför att arbetarrörelsen liksom frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen helt enkelt skulle bli tvungna att köpa mark och bygga sina lokaler själva. Genom folkparkernas inträden, försäljning och lotterier skulle man få in pengar till uppbyggandet av arbetarrörelsens organisation. Men att köpa mark till folkparksrörelsen var inte alltid lättare än att hyra lokaler. Inte sällan tvingades arbetarnas organisationer lura säljare genom att köpa marken via ombud utan att klargöra vad den skulle användas till.
Den första folkparken invigdes i Malmö 30 april 1893. Invigningen hade föregåtts av att arbetarrörelsen under två somrar hyrt Möllevångsparken där man bedrivit nöjesverksamhet. Under hösten 1882 fick man erbjudande om att köpa parken som efter förslag från redaktören för tidningen Arbetet, Axel Danielsson, fick namnet Folkets Park. Malmö Folkets Park blev snabbt en succé och kom att fungera som en modell för andra parker på orter runt om i Sverige. 1 maj 1895 öppnades folkparken i Helsingborg och därpå följde Lund, Ystad och Trelleborg. Parallellt byggdes flera Folkets hus med möteslokaler för arbetar- och nykterhetsrörelserna. Parkerna spreds upp genom landet och med tiden kom tyngdpunkten i etableringarna att förskjutas från Skåne till Mälardalen med tidiga parketableringar bland annat i Eskilstuna och Västerås.
Expansion och guldålder
Under slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier etablerades hundratals folkparker över hela Sverige. Varje park byggdes och drevs av lokala fackföreningar, arbetarkooperativ eller andra folkrörelser, ofta men inte alltid, med koppling till socialdemokratin. I Skåne var det grov- och fabriksarbetarna som drev på utvecklingen, i Bohuslän blev det stenarbetarna och i Ådalen sågverksarbetarna. Någon större samverkan mellan parkerna fanns inte under de första åren. 1898 bildades dock en samlingsorganisation för de skånska folkparkerna vilken fick namnet ”Södra Sveriges Förenade Folkparker”. Syftet med organisationen var att koordinera uppköp och därmed möjliggöra billigare artistarrangemang och inköp. 1905 följdes samarbetet upp genom bildandet av Folkparkernas centralorganisation med säte i Eskilstuna.
De tidiga folkparkerna var enkla till sin konstruktion. En kiosk, en öppen dansbana, gröna ytor för picknick och kanske någon liten scen för lokala musikanter var ofta det enda som fanns i de första parkerna. Ändå var folkparken en revolutionerande idé då de för första gången gav arbetarklassen tillgång till ett rum för kultur och rekreation, något som tidigare varit förbehållet överklassen.
Nivån på underhållningen under de första årtiondena får nog också sägas ha varit ganska låg. Ibland uppträdde lokala komiker eller så sjöng godtemplarnas och bruksarbetarnas kör eller så spelade någon föreningsorkester. Under 1920-talet började Folkparkernas centralorganisation att engagera artister av lite högre kvalitet för samtliga anslutna parker. och Folkparkernas centralorganisation skapade ett eget operettsällskap, Centraloperetten, som blev mycket populärt. Folkparkerna utvecklades till omfattande nöjescentrum som under sommarmånaderna lockade stora skaror människor.
Under 1930- och 1940-talet expanderade verksamheten ytterligare, och folkparkerna blev scener för professionella artister, turnerande teatergrupper och musikorkestrar. Artister som tidigt turnerade i folkparkerna var storheter som Sigge Fürst, Thor Modéen, Gustav Lövås, Emy Hagman, Zarah Leander och Evert Taube. Efter andra världskriget nådde folkparkerna sin absoluta topp. Under 1950- och 1960-talet besöktes de årligen av miljontals människor. Den svenska popvågen, med artister som Lill-Babs, Sven-Ingvars och Hep Stars, gav ytterligare liv åt folkparkskulturen. Folkparkerna blev navet i den svenska sommarunderhållningen och kom i många fall att förbli så in i 80 och 90-talet med artister som Gyllene Tider, Noise, Thomas Ledin, Ulf Lundell och Lars Winnerbäck. Som mest var strax över 250 folkparker anslutna till Folkparkernas centralorganisation 1958. Hur många folkparker det fanns totalt i landet är svårt att veta men kan uppskattas till mellan 6- och 700.
Folkparkernas estetik
Arkitekturen i folkparkerna speglade ofta de ideal som präglade arbetarrörelsen och folkbildningen. Funktionalitet och tillgänglighet var centrala teman. Samtidigt fanns en ambition att skapa byggnader som var vackra och inspirerande. Dekorativa detaljer kom därför att ta plats i en annars ganska enkel och funktionell arkitektur som skulle passa in i det offentliga och ofta ganska informella sammanhanget.
Folkparkerna utvecklades också i takt med tiden. Under 1910-, 1920- och det tidiga 1930-talet influerades arkitekturen av jugend, art déco och nordisk klassicism, vilket resulterade i vackert snidade entréer och paviljonger med eleganta former. Under efterkrigstiden präglades byggnaderna istället av ett modernistiskt stilideal, med rena linjer och fokus på funktion.
Parkerna var nästan alltid avgränsade med staket och monumentala entréer blev inte sällan parkens mest tydliga karaktäristika. Det var här man stämde möte inför besöket och det var här biljettavgifterna togs upp. Dansbanor, scener och kaféer fanns i nästan alla parker. Biografer, teaterhus eller konsertsalar var också vanliga liksom de återkommande inslagen av skulpturer av Hjalmar Branting och Per Albin Hansson, två av arbetarrörelsens främsta gestalter.
Dansbanorna, både de öppna banorna och de som byggdes inomhus, var vid sidan av entréerna folkparkernas mest ikoniska element och det var även de som utgjorde basen i publiktrafiken. Byggnaderna som rymde dansbanorna var stora, öppna och runda i formen för att ge plats åt så många som möjligt. Scenerna bestod ofta av utomhusscener, men i vissa parker förekom även inomhusscener i större byggnader som kunde hysa konserter, teaterföreställningar eller filmvisningar. En annan viktig byggnad var biografen som fanns i mer påkostade parker.
I många folkparker fanns också restauranger eller kaféer där besökarna kunde samlas för att dricka kaffe, äta mat eller bara ta en paus mellan dansen och andra aktiviteter. En annan typisk byggnad var teater- eller konserthus, särskilt i de större städerna. Dessa byggnader var ofta av mer exklusiv karaktär och användes för tal, debatter, större konserter och uppträdanden, vilket reflekterade folkparkernas dubbla funktion som både nöjes- och folkbildningscenter.
Nedgång och förändring
Under 1970- och 1980-talet började folkparkerna möta nya utmaningar. TV:n hade blivit en alltmer populär källa till underhållning, och biografer, discotek och andra nöjesformer konkurrerade om publikens intresse. Den ökande urbaniseringen gjorde också att publikunderlaget sviktade på landsbygden varför många folkparker tvingades stänga på grund av minskat besökarantal och ekonomiska svårigheter. De parker som överlevde var ofta de som lyckades anpassa sig till de nya förhållandena, till exempel genom att arrangera större konserter, festivaler eller andra evenemang som attraherade en yngre publik.
Idag är folkparkerna en del av Sveriges kulturarv. De har inte längre samma centrala roll som under sin guldålder, men flera parker har lyckats omgruppera till moderna evenemangsplatser. Organisationen Folkets Hus och Parker arbetar aktivt för att bevara och utveckla folkparksverksamheten. Genom att arrangera festivaler, teaterföreställningar och andra kulturevenemang fortsätter många av de kvarvarande folkparkerna att vara relevanta.
I ett bebyggelsehistoriskt perspektiv får folkparken nog ändå karaktäriseras mer som en kulturarvsmiljö än en levande tradition. Folkparken representerar en tid då kultur och demokrati gick hand i hand och då visionen om ett samhälle där alla hade tillgång till både bildning och nöje fortfarande var levande. Folkparkerna är ett unikt kapitel i Sveriges historia och en viktig symbol för vår demokrati. De byggdes av gräsrotskrafter, mot alla odds, i en tid då det i många fall inte var tillåtet att använda offentliga ytor för politisk aktivitet. Från att ha varit arbetarrörelsens centrum och en plats för politisk kamp, utvecklades de till att bli hjärtat av Sveriges nöjesliv. Även om deras betydelse har förändrats, lever arvet kvar, och de påminner oss om vikten av att skapa platser där människor kan mötas, dela kultur och bygga gemenskap. I en tid då digitala medier dominerar vår vardag, påminner folkparkerna oss om värdet av fysiska mötesplatser och en gemensam kulturell upplevelse.
Tyvärr är dock många folkparker redan borta för alltid och de som finns kvar lever inte sällan under konstant hot om nedläggning. Antingen på grund av sviktande besöksunderlag eller på grund av stigande markpriser. Malmö folkets park, vår allra första park, har hotats av nedläggning flera gånger, men har hitintills lyckats klamra sig kvar. Malmö folkets park byggdes, liksom många av de tidiga folkparkerna, i utkanten av industristäderna. Det är platser som idag ligger centralt i den postindustriella staden och som betingar höga markvärden, varför det ofta är lockande för både ägare, kommuner och fastighetsfirmor att bygga bostäder på de nu attraktiva grönområdena. Sådana beslut bör dock fattas försiktigt. Inte enbart eftersom man helt riskerar bygga bort den fysiska manifestationen av folkparken som kulturarv, utan även eftersom det är offentliga grönområden som omvandlas till privata lägenheter. Och är det något bebyggelsehistorien visat oss så är det att det ganska lätt går att omvandla offentligt till privat men att göra det omvända är hart när omöjligt. Att sälja ut offentlig parkmiljö, eller offentlig verksamhet i allmänhet är därför lite som att kissa i byxorna. Det känns varmt och gott när betalningen rullar in på kontot, men sedan står man där i hundratals år utan varken byxor eller möjlighet till intäkter att köpa nya byxor för.
Allvarligast med att utplåna minnet av folkparkerna är dock att man riskerar att glömma vad som faktiskt skapade grunden till både folkhemmet och välfärdstaten. Den svenska välfärdstaten uppstod nämligen inte ur intet. Välfärdsstaten uppstod inte plötsligt och sopade bort svält, fattigdom och oligarki. Transformationen mot politisk och ekonomisk demokrati föregicks av mer än 100 år av kamp, bildning och politisk mobilisering. Och det är vad vi riskerar glömma när folkparkerna byggs bort. Att demokrati skapats ur kamp och inte är något att ta för givet.
FOTO: Text: I Höganäs liksom i Linköping har man byggt bostäder på marken men valt att behålla entrén.
Not
Denna artikel tar inte med Krokbornsparken som anlades 1796 och som ibland anses vara den första svenska folkparken. Anledningen till detta är att Krokbornsparken snarare bör ses som ett tidigt socialkonservativt initiativ av en enskild brukspatron och inte en del av den breda folkparksrörelsen.
Vidare läsning:
Andersson, Gunder (1991) Folkets Park. En hundraårig historia. Värnamo
Bengtsson, Staffan (2005) Hela svenska folkets park : en K-märkt turné. Forum
Bergkvist, Sven O (1982) Vägar till Folkets hus. FHR
Winter, Karin (1981) Hus för folket. En inventering av Folkets Hus och Folkets Park i Malmöhus län. Lund