Postmodernismens underordning
Gördelband, fronton och falska lisener i vitt tegel, toppat av ett oxöga som nästan ber om ursäkt för sig själv. Allt under ett lågt anspråkslöst valmat tegeltak. Det här kan man tycka vad man vill om. Och det har man gjort också. De senaste decennierna har postmodernismen som arkitektur inte sällan skrattats åt av 2000-talet dekonstruktivistiska arkitekter. Inte ens de som en gång var riktigt duktiga postmodernister verkar längre kunna tänka sig att bygga postmodernt. Som Gert Wingårdh till exempel. Och det kan jag fälla en tår över, för postmodernismen har några kvaliteter som många gånger helt saknas i dagens arkitektur. Mod att underordna sig kontexten till exempel. Men kanske kan man hoppas på att den här arkitekturen en dag kan arbeta sig tillbaka in i arkitekturens medvetande. Ju mer dekonstruktivistisk arkitekturen blir och ju mindre arkitekturen tar hänsyn till kontexten desto större kanske längtan blir tillbaka till en arkitektur som faktiskt hade mod nog att underordna sig sammanhanget och inte hela tiden brösta upp sig och skrika jag, jag jag! Se på mig! Med en arkitektur där varje byggnad måste vara ett konstverk i sig är det nämligen svårt att bygga en sammanhållen kvarterstad. När inget vill underordna sig något annat går det inte att binda ihop bebyggelsen utan varje byggnad måste per definition bli sitt eget kvarter. Och vi som bor i staden, vi blir lätt åksjuka av de brokiga intrycken. Jo då, arkitektur får gärna vara vacker, men det finns faktiskt en vits med att majoriteten av arkitekturen smälter in i bakgrunden och inte sticker ut åt varken den ena eller det andra hållet.
Och det är just det här som är postmodernismens styrka. Underordningen. Visst, postmodernismen kan också vara pompös, lekfull, tokigt färgglad och pluralistisk som exempelvis Charles Moores Piazza d’Italia i New Orleans (1978). Och ibland är postmodernismen nästan alltför kulissartat flörtande med klassicismen, som Ricardo Bofills båge på söder i Stockholm (1992), en kuliss i betong med blindfönster och strikt klassisk fasadsymmetri. Ett annat välkänt exempel på postmodernismens ogenerade flört med klassicismen är Robert Venturi och Denise Scott Browns tillbyggnad till National Gallery i London (1991). Bredden är stor och det man många gånger internationellt uppmärksammar postmodernismen för är dess lekfullhet under mottot ”Less is a Bore” som arkitekten Robert Venturi (1925 – 2018) uttryckte saken. Men man bör då samtidigt minnas att samma arkitekturströmning också hade en respekt för sammanhanget som dagens arkitektur i mångt och mycket tappat bort.
Postmodernismen är i sin grund en kritik av modernismens strama ideal och är en arkitektur som i mycket återgår till klassicsimen för att hämta sin inspiration. Men den postmoderna arkitekturen är inte alls klassiskt doktrinär, utan kan både skala av sina fasadavtryck i något som nästan närmar sig rokokons atektonik samtidigt som den kan vara mer manieristiskt lekfull än den italienska manierismen under renässansen. I mycket har den här lekfullheten bäddat för den senare dekonstruktivismen, men till skillnad från denna har postmodernismen alltid satt en ära i att ta hänsyn till omgivning och kontext. Bofills båge är inte något klassiskt underverk, men den hoppar trots sin storlek heller inte ut ur gaturummet och slår en på käften vid en promenad genom Söder. För en normal stadsbo fyller den gaturummet lika naturligt, eller till och med naturligare än John Wood den yngres Royal Crescent i Bath från 1774. Det är mer än vad man kan säga om till exempel Gert Wingårdhs Liljewalchs+ och Ting1 eller Rem Kolhaas Seattle Central Library. Förstå mig rätt, det är inte det att dekonstruktivismen byggnader nödvändigtvis är dålig konst, tvärt om, många gånger är den fantastisk, det är bara det att de inte sällan byggs på fel plats. De är helt enkelt för självupptagna och gapiga där de istället borde vara lite tystare och försynta. Som postmodernismens hus. Att det blivit så här beror inte på att dagens arkitekter inte kan förstå det här med underordning eller vet hur man ritar underordnat. Det beror på att de inte har lust. Tidsandan premierar nämligen inte försynthet. Men en gång i tiden gjorde den det och då kunde till och med Gert Wingårdh rita byggnader som knappt syntes. Titta till exempel på hur den då helt okände Gert Wingårdh angrep kontext och omgivningar när han ritade Öijared Golfklubbs klubbhus som invigdes 1988. En byggnad som bokstavligen underordnat sig både mark och natur.
© Jesper Sundelöf, 2025