Cirkulär byggnation
FN:s senaste miljörapport från IPCC 2023, slog fast att byggindustrin och byggsektorn globalt är ansvariga för utsläpp av 9,95 miljarder ton CO2. Det innebär att byggsektorn gör sig skyldiga till 38% av alla koldioxidutsläpp på jorden. Lägg därtill att byggindustrin konsumerar 35% av den globala energiproduktionen.
I den europeiska kontexten står byggsektorn för hälften av allt råmaterial som produceras inom Europa. Europeisk byggindustri förbrukar dessutom hälften av all energi som produceras i Europa och en tredjedel av allt vatten. 50 miljarder ton betong används årligen. Det motsvarar ett 3 meter tjockt täcke över hela Skåne. Byggsektorn i Europa står också för en tredjedel av allt avfall som produceras inom unionen. 2016 uppskattades det att 374 miljoner ton byggavfall produceras varje år, ett avfall som det till stor del inte görs mer än måttliga ansträngningar för att återbruka eller återvinna.
Tittar vi närmare på Sverige så stod byggsektorn enligt Boverket 2023 för 21% av alla utsläpp av växthusgaser, 34% av energianvändningen, 8% av hälsofarliga kemiska produkter och hela 40% av vårt nationella avfall. Det är en hisnande siffra när man betänker att byggavfall har ett högst oklart utpekat tillsynsansvar i miljöbalken och PBL som är de lagstiftningar som regelerar området.
Enligt IPCC måste växthusgasutsläppen minskas med minst 43% från 2019 års nivåer till 2050 för att vi ska ha en chans att nå 1,5 graders målet. Nu är väl frågan om detta fortfarande gäller när vi kan konstatera att 2025 blev det första året vi ligger på en medeltemperaturhöjning över 1,5%. Utmaningarna blir inte mindre för varje år som går och tyvärr har det visat sig att byggsektorn inte själva klarar av att lösa uppgiften. Endast ett av 4 klimatmål lyckades byggindustrin uppnå inför 2020 och 2024 har man lyckats med konststycket att redovisa en nollreduktion av sina utsläpp. Tror man att det är oviktigt att åstadkomma ett skifte i miljötänkandet inom byggindustrin behöver man tänka om. Men det finns hopp. Enbart genom att skala upp de lösningar som redan finns idag estimerar man att de globala växthusgasemissionerna kan reduceras med 40-70% före 2050. Att ingenting ändå händer beror förstås på bristande kompetens inom byggsektorn samt på att varken växthusgasutsläpp eller avfall i praktiken har någon betydande kostnad. Det är fortfarande billigare att generera utsläpp och avfall än det är att ändra sina byggrutiner. Det sistnämnda är tyvärr något som inte går att ändra på utan en modigare miljölagstiftning med ambitiösare och mer långtgående mål, men det finns faktiskt ett antal åtgärder som man som byggherre eller byggmästare faktiskt själv kan råda över.
Det första som tvingande borde säkerställas är en så lång livslängd som möjligt på de material som används. Detta för att undvika förtida rivningar och nybyggnationer. Det här innebär att material med inneboende lång livslängd bör användas men även att alla material är möjliga att montera ned och separera för att kunna underhållas och repareras. Det här innebär till exempel att man måste akta sig för att sätta material med längre livscykel utanpå ett material med kortare livslängd, eftersom det riskerar leda till rivning och demolering av materialet med längre livslängd vid reparation eller byte av materialet innanför. Att byggnationen är reversibel och materialen lätt går att demontera och separera är också förutsättningen för att materialen skall kunna återbrukas effektivt vid en eventuell rivning eller ombyggnation. Att bygga reversibelt är också viktigt vid om- och tillbyggnader för att inte permanent förstöra byggnadens befintliga kulturvärden.
För det andra måste materialen vara återvinningsbara. Materialen måste vara rena och helst inte utgöras av kompositmaterial. Allra helst skulle man önska att materialen var komposterbara och i många fall går detta att uppfylla tex genom träbyggnation och att använda isoleringar av naturmaterial. Här är det dock viktigt att man undviker kemiska behandlingar av naturmaterialen då komposterbarheten därmed försvinner. Är materialen återvinningsbara kan råvaran återgå in i produktion av nytt byggmaterial. Viktigt att förstå här är att förbränning för att tillvarata värmeenergin i materialet inte är en form av råmaterialåtervinning utan endast en energiåtervinning som inte på något sätt kommer i närheten av att återvinna den totala energin som gått in i produktionen av råvaran. När vi säger återvinning avses alltså materialåtervinning till produktion av nytt material, inte förbränning i värmekraftverk.
För det tredje behövs ett skift i vårt miljötänkande. Under decennier har vi varit fokuserade på lösningar i den lägre delen av avfallstrappan där vi hittar lösningar just som återvinning, energiåtervinning och avfall. Istället behöver vi inse att den största miljönyttan kommer av att vi arbetar i den övre delen av avfallstrappan genom att förebygga inhandling av material som blir avfall. Ny-, till och ombyggnader bör alltså göras restriktivt samtidigt som man säkrar maximal livslängd både på material och den färdiga byggnaden när byggnation väl utförs. För att byggsektorn skall kunna bli cirkulär behövs alltså ett betydligt högre fokus på de fyra R:en: renovera, reparera, reducera och reversibilisera. Det är först när man misslyckats med detta som man behöver fundera på de tre Å:na: att återsälja, återbruka och återvinna. På engelska brukar man prata om en fallandeordning av prioriteter som alla börjar på R: Renovate, Repair, Reduce, Reuse, Resell, Reframe och Recharge. Här kan man även slänga in ”reversible”. Budskapet är hur som helst detsamma: det bästa avfallet är det som aldrig skapats.
Till de här tre punkterna kommer förstås de vanliga ställningstaganden man måste göra i all verksamhet. Alla organisationer bör kartlägga sina miljöaspekter för att förstå vilka delar av verksamheten som riskerar belasta miljön negativt. Dessa bör sedan följas genom datainhämtning och statistisk uppföljning. Inte minst viktig i detta sammanhang är byggavfallsstatistiken för att kunna minska avfallet och säkra ett begränsat antal avfallsfraktioner. Minska avfallsfraktionerna kan man göra genom att tex endast köpa in en sorts plast eller en sorts regelvirke, vilket kommer innebära att chansen för återvinning av avfallet blir större. Särskilt viktigt är detta gällande plast som fortfarande har ganska dåliga förutsättningar för automatisk sortering. Att inkludera återtag av icke använt material samt återvinning av material i inköpskontrakt är också ganska lågt hängande frukter som dessutom har en direkt positv implikation på projektekonomin. Sist men inte minst har vi transporterna. Materialen bör förstås vara lokala, vilket inte bör vara något problem när det kommer till exempelvis virke och isolering i Sverige, men kan vara svårare när det kommer till exempelvis fönsterglas och vissa takbeklädnader där vi idag saknar inhemsk produktion i Sverige. Att perfekt balansera materiallivslängd, produktionsförhållanden och transportpåverkan är svårt att göra. Men kanske behövs det heller inte. Kanske räcker det att Byggindustrin börjar försöka tänka på miljön ur någon aspekt. För just nu verkar det som ambitionsnivån är högst måttlig.
© Jesper Sundelöf, 2025