Snickerivirken – Al till Asp

Posted On mars 1, 2025

I en serie kortare artiklar behandlar vi de vanligaste snickerivirkenas egenskaper och historiska användningsområden. Vi börjar i bokstavsordning i denna artikel som tar oss från al till asp.

---

Al

Al är ett samlingsnamn för arterna klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (Alnus incana). Klibbal trivs i höga fukthalter och växer gärna nära vattendrag i södra sverige. Gråalen hittar vi längre norrut i Sverige och tål torrare och magrare marker.

Virket är mycket mjukt, lättformat med korta fibrer och mycket lätt att klyva med yxa. Alen är också enkel att torka utan att få sprickbildningar. Virket har god formstabilitet även vid växlingar i luftfuktighet varför alen är mycket lämpad för lådor, skåp och skåpsdörrar.  En annan specialapplikation al är som bastuinredning då alen har en mycket låg värmeledningsförmåga.

Alens virke är ofta kvistfritt om en tidig kvistrensning gjorts i skogsbruket. Missfärgningar kan uppstå vid för snabb yttorkning vilka då manifesterar sig som ett mörkare mittparti. Äldre stammar kan även få så kallad rödkärna, vilket är ett förstadie till röta. Alen är annars mycket rötbeständig under vatten och motstår länge röta i syrefattiga miljöer, varför virket historiskt använts bland annat till vattenledningar. I markkontakt med syrerikare miljöer har alen dock ett mindre motstånd mot röta och virket bör inte användas obehandlat utomhus.

Historiska applikationer vid sidan av vattenledningar är möbler, träskor, tråg, skålar, skedar, fanér, pumpstockar och formar till hatt- och glasindustrin. Ibland bildar alen stora knölar vid roten vilka om masurbjörk. Detta virke kallas alrot och används bland annat till fanér och knivskaft.

---

Alm

Alm är ett samlingsnamn för tre arter av alm som växer i Sverige. Vanlig alm (Ulmus glabra), växer i hela södra Sverige medan lundalmen (Ulmus minor) och vresalmen (Ulmus laevis) bara växer vilt på Öland och Gotland. Vanlig almen delas ibland in i underarterna skogsalm och bergalm. Då almsjuka är ett stort hot mot trädet och sjukdomen slagit ut stora delar av Sveriges almbestånd, är det ovanligt att almen odlas för virke.

Almens virke är hårt, segt och slitstrakt och kan vara lättarbetat när virket är rakvuxet, men svårt när fibrerna korsar varandra. Kärnvedens färg varierar från ljust brun till mörkt chokladbrun. Splintveden är gulvit. Kärnan är rötbeständig och ligger i samma beständighetsklass som gran. Äldre träd kan råka ut för ringsprickor vilket innebär att veden delar sig längs årsringarna. Kärnan kan vara gul-vit-randig om den utsatts för röta. Splintveden har lätt för att missfärgas. Små kvistar kan finnas nära märgen. Alm deformeras vid torkning, men får sällan kraftiga sprickor förutom kring märgen. Alm har historiskt använts till redskapsskaft, manglar, kvarnhjul, likkistor, kanonlavetter, axlar, parkett, möbler och panel. Den enskilt största historiska förbrukningen har varit vagnmakeri. Basten har använts till rep och mattor. Idag används alm främst till möbler och golv.

---

Ask

Ask (Fraxinus excelsior) växer i hela Europa utom i Portugal, och södra delarna av Spanien, Italien och Grekland. I Sverige fortplantar sig asken upp till en linje genom Värmland och Hälsingland. Virket är hårt och slitstarkt, men ändå böjbart och elastiskt. Vårveden är mjukare och porösare än sommarveden. Rotstocken är rak och oftast kvistfri på grund av tidig kvistrensning. Den lodräta och ihåliga märgen ger ett spänningsfritt virke vilket gör att asken är formstabil när den torkas. Torkning brukar dock resultera i ändsprickor. Ask har historiskt använts till redskapsskaft, spjut, skidor, åror, karosser, slädar, möbler och parkett.

---

Asp

Asp (populus tremula) växer i hela Europa och i alla delar av Sverige. Virket känns bäst igen på sin lite luddiga ved med fibrer som gärna reser sig. Det är lätt och mjukt då aspen är mycket snabbväxande. Historiskt är asp ett populärt virke för gärdesgårdar. Man lät då aspslanorna ligga och torka cirka ett år tills barken föll av. Lättheten i materialet gjorde att slanorna inte tyngde onödigt mycket på gärdesgårdens stolpverk. Aspvirke används även till bastlavar, tändstickor, träull och massa. Om virket inte barkas, sågas och läggs på strö i tid missfärgas virkets inre i grårött. Kvist och centrumröta är vanligt även om aspvirke är tämligen väderbeständigt om det inte är i kontakt med jord. Vid sidan av panel och bastulavar är asp inte att anses som ett varaktigt byggnadsvirke.

© Jesper Sundelöf, 2025