Snickerivirken – Bok till Ek
I en serie kortare artiklar behandlar vi de vanligaste snickerivirkenas egenskaper och historiska användningsområden. Denna artikel tar oss från avenbok till Ek. Läs även våra andra artiklar om snickerivirke som du hittar i artikelbiblioteket.
Avenbok
Avenbok (Carpinus betulus) kallas även vitbok och är ett mycket hårt, slitstarkt och stöttåligt virke som använts till saker som kräver just stöttålighet som exempelvis klubbor och hyvlar. Även valsar, kugghjul, käppar och pianotangenter har tillverkats av avenbok. Avenbok förekommer i nästan hela Europa.
Avenbok deformeras kraftigt vid torkning och sprickor uppstår lätt på grund av stor procentuell krympning vid torkning. Inväxt bark, så kallat barkdrag kan förekomma då stammen ofta är ojämn. Vid sen sågning och torkning missfärgas virket gärna gråbrunt. Virket är tätvuxet, svårt att klyva med yxa och är det träslag som har högst bränslevärde per volymenhet av alla i Sverige växande träd.
Björk
Samlingsnamnet björk används för både dvärgbjörk (Betula nana), glasbjörk (Betula pubescens) och vårtbjörk (Betula pendula). Vårtbjörken kallas ibland även hängbjörk. Dvärgbjörk är en fjällväxt, men förekommer i enskilda bestånd i hela landet. Glasbjörk och Vårtbjörk förekommer i hela landet samt nordeuropa och norra Asien. Vårtbjörken är homogen, hård, stark, seg och elastisk. Glasbjörken är något mjukare men samtidigt också mer rakfibrig. Masurbjörk är en variation på vårtbjörk med en genetisk defekt som gör att årsringarna orienterar sig fel, vilket ger veden ett flammigt utseende.
Björk kan deformeras något vid torkning men råkar sällan ut för någon större sprickbildning. Virket skall sågas upp senast slutet av mars för att inte missfärgas i gult eller brunt. Kvistrent virke är sällsynt. Björk har under historien gärna använts till matlagningsverktyg och husgeråd, svarvningsarbeten, askar och redskapsskaft. Ett framträdande användningsområde sedan medeltiden har varit i form av näver som taktäckning under fal-, ved- och torvtak. Under 1900-talet har björken nära associerats med skandinavisk möbelindustri och ljus nordisk inredningsarkitektur. Bladen innehåller tvålämnen och kan extraheras till tvättmedel eller användas till textilfärgning. Bladen ger då en svagt gul eller grön ton. Barken ger vid färgning liksom det flesta andra barker bruna toner.
Bok
Boken (Fagus sylvatica) kallas även rödbok för att skilja den från avenboken. Trädet förekommer i hela Europa och växer naturligt upp till en linje genom Västergötland och Småland. Virket är tungt, hårt och segt och kan vara hart när omöjligt att klyva med yxa. Det är ett slitstarkt virke som är lätt att basa och har med fördel använts till möbler, svarvning, golv, fanér och glasspinnar. Boken har även i stotr utsträckning använts till produktion av pottaska. Märgen är ofta oregelbunden och spänningar i virket kan medföra stora sprickor genom märgen. Grova plank bör därför klyvas genom märgen redan vid uppsågning. Vid sidan om märgen är virket dock ofta både rakt och kvistfritt varför det inte sällan använts inom båtbyggeri. Missfärgning i form av mörkare mittpartier i grova plank uppstår vid för snabb yttorkning.
Ek
Ek (Quercus robur) är ett mycket hårt och starkt virke som ändå lätt att klyva med yxa. Annan bearbetning av ek görs helst i vått tillstånd då virket blir mycket hårt när det torkat. Kärnvirket är mycket rötbeständigt, medan splinten inte är det och därför inte heller särskilt användbar. I vatten svartnar virket till vad som kallas svartek, en virkestyp som ändå kn vara fullgott efter lång tid i vatten. Vid hård kyla kan eken utsättas för lodräta frostsprickor. I kärnveden kan det även finnas ljusa stråk som kallas innersplint. Innersplinten är mycket rötkänslig och bör sågas bort.
Eken spricker lätt vid snabb torkning och större dimensioner är generellt svårtorkade. Splintveden är känslig för missfärgning. Ek har historiskt använts till fartygskonstruktion, syllstockar, möbler, tunnor, parkettgolv, plogar, med mera. Ekens bark innehåller stora mängder garvsyra vilket gör att ek historiskt använts vid skinngarvning. Eftersom ekvirke var nödvändigt för att bygga och underhålla flottans örlogsfartyg infördes 1558 kunglig äganderätt till landets samtliga ekar. In på 1800-talet var det förknippat med stränga straff att hugga ner eller skada ekar. Även plantor hade samma skydd. Under 1600-talet innebar olovlig avverkning första gången en bot på 40 daler, andra gången 80 daler och vid tredje gången döden.
© Jesper Sundelöf, 2025