Brunnar, vatten och avlopp – En historia om skit
Ibland är det de små sakerna som gör stadsbilden. Som ett brunnslock till exempel. Just det här brunnslocket ligger på slottsgatan i Västerås och är designat av konstnären och skulptören Torkel Dahlstedt på uppdrag av Gunnar Löfberg på Företaget Järn i offentlig miljö – JOM. Men femöringsbrunnslocken finns i många svenska städer, bland annat i Högdalen, Sigtuna, Sollefteå, Sala, Norrköping, Uppsala, Enköping, Lund och Oxelösund. Men platserna är säkerligen fler.
Brunnslocken tillverkades från början av Alvesta gjuteri och rullade ut på landets gator första gången 1988. De två första locken installerades vid femöringsbron i Norrköping som trots namnet inte är uppkallad efter brunnslocken, utan efter broavgiften som vid 1900-talets början var just 5 öre. Brunnslocken passade alltså snarare bron än tvärt om. Idag är femöringsbron i Norrköping riven, men brunnslocken finns kvar vid brofästena. En på vardera sidan.
Brunnslockets design är baserad på valörsidan av medaljgravören Erik Lindbergs femöresmynt som gavs ut första gången 1909, ett par år in i Kung Gustaf Vs regeringstid. Myntet präglades fram till Gustaf V död 1950. Locken präglas dock så vitt jag vet fortfarande, men nu av järnbruket Ulefos i Norge.
Att designa brunnslock efter järn- och kopparmynt är förstås tacksamt eftersom de både till färg och form är snarlika. Men så har det inte alltid varit. Manluckor för nedstigning var tidigare fyrkantiga, vilket dock utgjorde en olycksrisk eftersom locket diagonalt kunde falla ned i brunnen. För att undvika detta görs manluckor nu för tiden alltid runda som mynt. Andra myntlock än femöringar finns bland annat i Sigtuna som sommaren 2024 installerade brunnslock efter mynt från vikingatiden funna i Sigtuna. Tillverkaren av dessa är Tierps järnbruk som enligt rykten även skall sitta på formar till myntbrunnslock från 40-talet.
Gatubrunnar vet vi har existerat åtminstone sedan 1865 då ordet finns belagt från året i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Och det är just här, i 1800-talets andra halva, som städernas vatten- och avloppssystem börjar byggas. Någon egentlig renhållning i modern bemärkelse existerade inte före den industriella stadens framväxt. Avfall vräktes inte sällan rakt ut på gatorna och förväntades tas om hand av stadens grisar och kreatur. Någon strukturerad hantering av exkrementer från kreatur och draghästar fanns inte. Tömning av latrintunnor skedde varhelst det fanns utrymme vilket ledde till att bakterier transporterades med regnvatten ner i grundvattnet till stadens dricksvattenbrunnar där alla hämtade sitt dricksvatten innan vattenledningsnäten börjar byggas under 1800-talets andra halva. Att brunnarna förutom till dricksvatten även användes som platser att tvätta kärror, dragdjur och transportkärl gjorde inte saken bättre. Men varför folk blev sjuka i vattenspridda bakteriesjukdomar som kolera förstod man först sent i spåren av de stora koleraepidemierna vid mitten av 1800-talet. Att något behövde göras inom hälsovården stod dock klart och inför det förväntade kolerautbrottet 1831 inrättades den Allmänna Sundhetskommittén i Stockholm. 1864 beslutades att det i alla städer skulle finnas permanenta sundhetsnämnder vilka skulle arbeta för främjandet av hygien- och hälsofrågor och under 1860-talet börjar vattenledningsnätet att byggas ut i Stockholm. Först vid slutet av 1800-talet när vattenledningsnätet var utbyggt kunde smittspridningen via stadens brunnar stoppas.
Avloppsfrågan var en svårare nöt att knäcka för Sveriges städer. Kloaksystem var förvisso ingen ny uppfinning utan något som redan staden Rom hade haft från på 600-talet f.Kr då Cloaca Maxima byggdes, en kloak som med tiden fick anslutningar till flera system som transporterade Roms träck ut i Tibern. Det innebar dock inte att Rom var fritt från träck och avfall. Att ansluta sitt hus till avloppet var dyrt och det faktum att inget hindrade Tiberns återkommande översvämningar att trycka kloakvatten rakt upp i huset gjorde helt enkelt att många avstod. Precis som i det svenska 1700-talet tömdes pottor och avfall många gånger istället rakt ut på gatan.
Kloaksystem enligt romerskt mönster byggdes i många städer i Europa under Roms guldålder århundradena kring och efter år 0. Efter det västromerska rikets sammanbrott under 400-talet upphörde i många fall underhållen av kloaksystemen som över tid sattes igen och slutade användas. Där vattenkloaker tidigare använts övergick man till en mer medeltida hantering av latrin och avfall. Det närmsta en vattenklosett man nu kunde komma var de dass som i vissa städer byggdes över centrala vattendrag som bäckar, floder och åar, ett tilltag som främst kom att resultera i kontaminering av de färskvattendrag som fanns.
I avsaknad av centrala avloppsystem fanns i Sverige torrdass på varje gård i städerna. Undantaget är de övreståndslägenheter som från 1860-talet kom att utrustas med torrdass inomhus. Tömningen av stadens torrklosetter hanterades under medeltiden inte sällan av rackarn, det vill säga bödelns dräng, densamma som till ganska sent i historien var den enda som också befattade sig med döda hästar. Det vanliga var dock att hushållet själv skulle hantera sin latrintömning, vilket förstås öppnade för en del genvägar i hanteringen. Bättre blev det inte av att man som i Stockholm från 1774 med stöd i 1760-års renhållningslag lade ut latrintömningen på entreprenad. Under 17- och 1800-talen sköttes då tömningen av latrintömmerskor, så kallade skitbärarkärringar eller pudrettdamer, som arbetade i par och oftas rekryterades direkt från spinnhusen. Tunnorna hämtades, drogs på en släde, eller bars på en stång till tömningsplatsen, varifrån vi som sagt vet vad som hände med bakterieinnehållet. Vid mitten av 1800-talet kom ”budningsverksamheten” som latrinhanteringen då kallades att organiseras kring pråmar som transporterade latrintunnorna till fjäderholmarna där latrinen lastades om för att gå ut till skärgårdshemmanen för att användas som gödsel. Termen ”budning” kommer av att man gav bud om tömning. Den budande uppgav namn, adress och avträdesnummer, varpå en budare kom och tömde.
Det mig veterligen äldsta exemplet på en spolande toalett i Västeuropa är en toalett som installerades på Wingfeld Manor i Derbyshire på 1440-talet. Regnvattencisterner på taket spolade i denna rent latrinen i våningarna under. Ett system som var helt lokalt och avloppet tog troligen som vanligt slut i närmsta vattendrag. Under 1700-talet blev vattentoaletter och lokala vattenavlopp vanligare i övreståndsbostäderna. De första vattentoaletterna i Stockholm installerades i slutet av 1800-talet, men så sent som 1895 fanns det bara vattentoaletter i ett 40-tal hus. De avlopp som våra femöringslock täcker har med andra ord nästan samtliga tillkommit under 1900-talet. Och de flesta av dem mycket sent. Ända fram till 1950-talet var det nämligen vanligare med torrdass än med vattentoalett i Sverige. De sista torrdassen inom stadsplanerat område i våra större städer togs ur bruk så sent som på 1970-talet.
© Jesper Sundelöf, 2025