Snickerivirken – Furu till Körsbär
I en serie kortare artiklar behandlar vi de vanligaste snickerivirkenas egenskaper och historiska användningsområden. Denna artikel tar oss från furu till Körsbär. Läs gärna våra andra artiklar om snickerivirke som du hittar i artikelbiblioteket.
Furu
Tall (Pinus sylvestris) är efter gran det vanligaste trädet i Sveriges skogar och står för cirka 40% av virkesbeståndet. Fur är beteckningen på en högrest och rak tall, vilka är de som fälls för byggnadsvirke, varför sådant alltid kallas furu. Furu är mindre elastiskt än gran, men hårdare och tyngre. Kärnvirket är mycket hållbart och motståndskraftigt mot röta men samtidigt lättarbetat. Sidouttag nära kärnan kan bli i princip kvistfria. Furu har vanligen en mycket markerad kärna av ett rödare kådrikt virke. Furans andra kännetecken är att virkets kvistar oftast är placerade i en regelbunden fördelning som följer grenvarven. Furuplanket har med andra ord kvistfria partier mellan grenvarven till skillnad från granen som oftare uppvisare ett universum av småknast slumpvis utstrött över plankorna. Ytterligare en skillnad är att furans kvistar vanligen är ovala till formen, medan granens kvistar är runda. Hittar du små kvistar med sprucken knast är det ytterligare ett rätt säkert tecken på att du har att göra med en gran.
Furu är ett virke som passar väl till yttre byggnadsvirke, fönster, båtbyggen, möbler och stickspånstak. Det sägs att furu användes som stöttor i gruvgångar då de knakar högt i god tid innan de brister, vilket gör att arbetslagen hinner lämna gruvgången innan ras. Furu har goda förutsättningar för att torkas utan deformation, men brukar få en del ytsprickor. Märgen bör alltid tas bort då den är mindre rötbeständig än den övriga kärnan. Plank bör märgklyvas. Vid sen uppsågning och fuktig väderlek kan splintveden lätt missfärgad i så kallad blånad, vilket inte på samma sätt sker i gran.
Nyfälld god kärnfuru innehåller höga halter av hartsämnen som gör att eventuell olja har svårt att tränga in i virket. Hartsämnen kan även lätt slå igenom linoljefärgsskikt. Kärnfuru ärdock mycket hållbart och används med fördel till utsatta konstruktioner.
Gran
Gran (Picea abies) är sveriges vanligaste träd och kan bli över 400 år gammalt. Virket är lätt, mjukt och elastiskt vilket gör att det fungerar bra som byggnadsvirke till inre konstruktioner som innerväggar, golv och paneler. Gran används även till hässjestörar, master, åror, väderkvarnsvingar och limträbalkar. Rötterna har historiskt använts för rotkorgsarbeten och för svepkärl. Barken användes förr som väggbeklädnad och granens rotben användes i stora vinkelkonstruktioner i vävstolar, konsoler och för att bära upp mellanbjälklag i ladugårdar. Det är med andra ord ett mycket mångsidigt virke.
Det är däremot inte ett virke för fönster eller möbler då det är svårarbetat genoms in kombination av att vara mjukt men ändå fullt av hårda knast. Gran kan torkas utan deformation och större sprickor. Gran innehåller dock mer av kådlåpor (hålrum fyllda med kåda) än furu. Tjurved som bildas under tryck då ett träd till exempel vuxit i lutande position är vanligt i granvirke taget från ensamväxande träd. Tjurveden är mörkare, hårdare och rikare på lignin än intilliggande ved och har ofta mycket jocka sommarvedsringar som uppstått på trädets undersida då denna försökt räta trädet till stående ställning. Tjurved anses idag som ett kvalitetsfel då det orsakar skevnng i virket, men förekommer som formvuxet virke utbrett i äldre snickerier i båtar, möbler, skidor och slädar. Senvuxen gran kan dras till bast genom att behandlas med ånga och delas i tunna spånor. Basten används till korgar och mattor.
Hägg
Hägg (Prunus padus) förekommer i Europa och i tempererade regioner av Asien samt Marocko. Hägg är ett segt, böjligt och lättarbetat virke, ganska mjukt och lättkluvet. Virket deformeras lätt på grund av vridenhet i stammarna. Det gör också att det är svårt att ta ut lämpligt snickerivirke ur stockarna. Veden har röd eller gulvit splint och en rödbrun kärna. Barken är gråbrun och doftar liksom veden starkt av bittermandelolja om den krossas. Doften har gjort att hägg under historien gärna använts för att hålla skadedjur som möss, råttor och mullvad borta från gårdarna. Virket har traditionellt använts till selbågar, tunnband och husgeråd. Hägg skall även ha använts till hästkrubbor då virket för hästar skall ha en dålig smak. Barken har även använts till att färga fiskegarn.
Körsbär
Körsbär finns i Sverige i tvår arter: sötkörsbär eller fågelbär (Prunus avium) och surkörsbär (Prunus cerasus). Fågelbär växer vild i stora delar av Europa, inklusive södra SverigeSurkörsbär är däremot införd från Mindre Asien och kom till Norden under vikingatiden. Sedan 1600-talet har körsbär odlats både för bär och virke, men stora bestånd av vildkörsbär har länge förekommit i landskapet. Körsbärsträden på kinnekulle är omtalade redan i Olaus Magnus historia om de nordiska folken från 1555.
Körsbär är ganska hårt, men även segt, starkt och lättarbetat. Virket är homogent och kan med fördel användas för möbelsnickeri, fanér, paneler och svarvningsarbeten. De döda kvistarna sitter länge kvar på stammen vilket gör att bra snickerivirke kan vara svårt att ta ur stocken då de skara röta in till märgen. Stammen deformeras lätt vid torkning eftersom märgen tenderar vara krokig. Importerad svartkörsbär utgör ett betydligt bättre snickerivirke än svensk körsbär.
© Jesper Sundelöf, 2025