Snickerivirken – Lind till Lönn
I en serie kortare artiklar behandlar vi de vanligaste snickerivirkenas egenskaper och historiska användningsområden. Denna artikel tar oss från lind till lönn. Läs gärna våra andra artiklar om snickerivirke som du hittar i artikelbiblioteket.
Lind
Lind (Tilia cordata) kallas även skogslind och förekommer i större delen av Europa och nordvästra Asien. I Sverige finns lind i hela södra delen av landet upp till Ångermanland. I Bohuslän finns en lindart (Tilia platyphyll) som är vanlig i resten av Europa, men som i Sverige bara finns i Bohuslän, varför den kallas just bohuslind. Det existerar även odlade korsningar mellan skogslind och bohuslind i form av så kallad parklind. Linden har varit mycket vanlig som vårdträd på äldre gårdar då linden ansågs kunna skydda mot åsknedslag och var hälsobringande.
Träd vuxna i rasbranter kan få helt kvistfria stockar, men även utan sådan växt är lind är mjukt, lätt, homogent och ganska segt. Virket är ljust gulvit och har en lite besk lukt men är stabilt, segt och mycket lättarbetat vilket gör att det gärna används till träsniderier och skulpturer. Även torkning av lind är enkel och resulterar inte slagning eller sprickor. I äldre snickeri har lind därför bland annat använts i lådsidor och altartavlor. Innerbarken utgörs av ett tunt bastskikt som är mycket gott för tömmar, seldon, rep, mattor, skor och mjärdar. Kol från lind är ett ypperligt teckningskol.
Lärk
Europeisk lärk (Larix decidua) kom så sent som under 1700-talet till Sverige och växer i hela södra och mellersta Sverige. I norrland förekommer sibirisk lärk (Larix sibirica)
Lärk är ett röttåligt, elastiskt och starkt virke med fast ved. Lärk är svår att torka utan att få deformationer och sprickor i virket som beror på högre densitet ock krokig märg vilket gör att trädet har mer spänningar är gran och fur. Virket är besvärligt att snickra i då det är svårt att hitta kvistfritt virke, men är mycket gott till konstruktioner med högt fukttryck. Det finns dock inga belägg för att lärk skulle vara mer rötbeständigt än furu.
Lärk har historiskt använts till kölsvin, master, pålverk och grindstolpar. Lärk förekommer även som virke i däck och som skeppspanel. Fasader och trädäck till hus är en sentida applikation. Vill man spika i lärk krävs förborrning. Likt i granen förekommer en hel del kådlåpor.
Lönn
I Sverige finns det tre typer av lönn som växer vilt. Vår vanligaste lönn är skogslönnen (Acer platanoides) vilken är allmänt utbredd i södra Sverige och längs norrlandskusten upp till Ångermanland. Vid sidan av skogslönn finns i södra Sverige mindre bestånd av tysklönn eller sykomorlönn (Acer pseudoplatanus). Sykomorlönnen är dock en importerad invasiv art. I Skåne finns en fridlyst lönnart vid namn naverlönn (Acer campestre) i mycket få bestånd.
Till snickerivirke är det främst skogslönn som används i Sverige. Virket är hårt och starkt och nästan vitt och endast ibland med en mörkare kärna. Trots hårdheten har lönnen ändå en hög seghet vilket gör virket elastiskt och slitstarkt. Virket är homogent och lättarbetat.
Förr ansågs redskapsskaft av lönn inte ge blåsor i händerna varför lönn förstås använts till en del redskapskaft. Annars lämpar sig lönn väl till svarvning och har använts till gevärskolvar, möbler, parkett och sniderier. Lönn anses dock spricka lättare än annat virke när det utsätts för väta. Lönn har även använts i hals, sarger och botten i violininstrument. Lönnen torkar utan större sprickbildning men missfärgas lätt vid sen uppsågning.
© Jesper Sundelöf, 2025