När det gäller att välja skruv till sina fönsterbeslag tycker jag att grundregeln bör vara att välja en skruv i samma material som beslaget. I de fall det rör kulturbyggnader skulle man möjligen kunna formulera en regel att välja samma material som ursprungligen suttit i beslaget. Det tenderar dock oftast innebära detsamma.
Att välja samma material för skruven som beslagets material är en rimlig hållning för att undvika så kallad galvanisk korrosion. Galvanisk korrosion, eller bimetallkorrosion som det också kallas, uppstår då två olika typer av metaller kommer i kontakt med varandra i något som fungerar som en elektrolyt, det vill säga fukt. Skruven och beslaget kommer i ett sådant fall att bilda en elektrokemisk cell där den mindre ädla metallen med högst korrosionspotential kommer att korrodera snabbare än den annars skulle göra. Detta eftersom denna har högst elektronnegativitet och därmed störst benägenhet att avge elektroner. Processen påskyndas ytterligare om den mer oädla metallen, anoden, har en mindre yta än den ädlare metallen, katoden eller om det är stor skillnad i elektronegativitet mellan metallerna.
För att enkelt kunna förstå korrosionspotential och ädelhet finns alla metaller rangordnade i något som kallas spänningsserien. Spänningsserien är lång men i fallet skruv och beslag kan den i praktiken göras kortare och se ut som följer från mest oädel till mer ädel: zink, krom, järn, nickel, tenn, bly, koppar. I saltvatten ser korrosionstabellen i praktiken aningen annorlunda ut och är den som brukar användas för korrosionsförutsägningar. Denna går från zink, järn, bly, aktivt rostfritt stål, tenn, nickel, koppar, till passivt rostfritt stål.
I skyddade miljöer är det här ingenting man behöver fundera särdeles mycket på eftersom det krävs fukt för att galvanisk korrosion skall kunna uppstå. I mycket utsatta miljöer och särskilt längs västkusten med salta vindar och mycket regn från sidan är problematiken dock relevant. Det är problematiskt nog också i sådana miljöer man gärna vill sätta rostfri skruv även i järnbeslag eftersom man vet att man ofta ändå kommer vara tvungen att byta beslagen tidigare än i en skyddad miljö. Då är det praktiskt med hela skruvar.
Det finns dock ganska enkla mått och steg att ta för att undvika att galvanisk korrosion uppstår. Linoljebränning av skruvar och beslag är en sådan. Det jag dock oftast gör i utsatta kustmiljöer är att lägga ett grundskydd av isotrol på både beslag och skruv och därefter en strykning med linoljefärg på beslaget innan skruven dras i. Behandlingen hindrar den rostfria skriven att komma i direkt kontakt med beslaget varvid galvanisk korrosion förhindras.
Även om en grundregel kan vara att i normalfallet välja samma material i skruv och beslag, finns det undantag och det kan därför vara bra att känna till några enkla fakta om olika skruvar.
Obehandlad järnskruv: Ger ett gott fäste för linoljefärg. Klarar linoljebränning. Mycket rostbenägen utan rostskydd.
Galvaniserad elförzinkad skruv: Liksom varmförzinkad skruv kan den galvaniserade skruven ha problem med vidhäftning. Galvaniseringen ger ett visst rostskydd som gör att skruven klarar sig bättre än obehandlad järnskruv, men skyddet är sämre än rostskyddet på en varmförzinkad skruv.
Varmförzinkad skruv: Bör sitta ca ett år ute innan övermålning. Förzinkade ytor kan ha en förtvålande effekt på ytan i kontakt med färg vilket leder till vidhäftningsproblem.
Förnicklad skruv: Bra mot rost men dyr. Används främst för inomhusbruk tillsammans med förnicklade beslag.
Rostfri skruv: Det finns många olika rostfria stål med olika egenskaper, men gemensamt har de ett mycket gott korrosionsskydd. Rostfri skruv kan dock vara mjuk och gå av om de till exempel dras i karmvirke utan tillräcklig förborrning.
Mässingsskruv: Mjuk. Svårare att måla utomhus då mässingen ärgar.
Kopparskruv: Mjuk. Svårare att måla utomhus då kopparen ärgar.
Lämna ett svar