Utvändiga beslag – Gångjärn och Hörnjärn
Gångjärn gör att fönstren går att öppna. Gångjärnet består av två delar varav den ena har en stående pinne som den andra delen träs över. Delen med pinne kallas för gångjärnsstapel och fästs alltid i fönsterkarmen. Det är först under 1800-talets andra hälft som gångjärnet blir ett eget beslag. På äldre fönster sitter gångjärnet ihop med hörnjärnet som vilar på en så kallad stubbhake. Stubbhaken under förindustriell tid på 16- 17- och 1800-talen förekommer både i formen av ett enkelt L vars långa ände slås in i väggen eller med ett smitt stöd som spikas i fasaden.
Fönsterjärnen spikades ofta rakt igenom bågen och böjdes eller nitades på baksidan. Smidda hörnjärn spikades gärna med 1-tums smidespik. Klippta järn innan 1900-talets första decennier fästes med 1-tums klipp- eller trådspik. Under 1900-talet börjar hörnjärn och gångjärn att skruvas med spårskruv. Men det var inte alltid fönstren hade varken gångjärn eller hörnjärn. Vanligare i fattigare miljöer under 17- och 1800-talen var att fönstren inte var öppningsbara utan spikade i karmen med hästskosöm. När fönstren spikades behövdes inte heller några hörnjärn för att stabilisera bågen. Det är först i mitten av 1700-talet som öppningsbara fönster börjar bli allmänt utbredda, men i allmogegårdarna är spikning ofta förekommande under hela 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Vill du spika dina fönster kan du läsa om spikning i artikeln Spika fönster med hästskosöm.
1700-talets fönsterjärn är smidda, ofta dekorerade med punsade bulor, formade som fågelnäbbar eller med andra dekorationer. Under 1800-talets första halva är fönsterjärnen fortfarande smidda men vanligtvis i enklare utförande. Efter 1850 klipps järnen i maskin istället för att smidas och maljan som skall träs över stubbhaken nitas på hörnjärnet istället för att smidas ihop. Under 1800-talets sista decennier delas gång- och hörnjärn i två och det så kallade stolpgångjärnet som vi fortfarande använder till våra fönster introduceras på marknaden. Gångjärnen före 1930-talet har alltid koniska avslut eller avslut med knopp eller ekollon. Det finns förstås lokala varianter, men gångjärn med platta eller rundade avslut introduceras först i den modernistiska arkitekturen efter 1930.
Hörnjärnen blir under historien generellt mindre och mindre. 1700-talets hörnjärn är ofta mycket stora medan de minskar i storlek under 1800-talet för att vid åren kring sekelskiftet bli betydligt mer symboliska. Fram till sekelskiftet 1900 är hörnjärnen tillverkade i platt plåt och utanpåliggande. 1894 patenterar dock August Stenman ett korrugerat vinkeljärn som är formpressat på ett sådant sätt att dess kanter trycks in i träet när de skruvas på plats. Funktionen skall hindra vatten från att tränga in under vinkeljärnet och orsaka röta. Den här typen av vinkeljärn som kommer med både spetsiga och cirkelrunda avslut blir helt dominerande under 1900-talets första halva. Så länge några hörnjärn sätts på fönstren vill säga, för i och med modernismen kommer hörnjärnen helt att försvinna ut ur fönsterhistorien.
Invändiga beslag – Varpor, lås och haspar
Äldre fönster är på insidan fästa med stängningshaspar som låses genom att träs över stjärthakar. Stjärthakarna kan vara förvillande lika stubbhakarna som fönsterjärnen hänger på. Skillnaden är egentligen endast funktionen. Stubbhaken sitter utomhus och på denna vilar hörnjärnet. Stjärthaken sitter på insidan och används för att låsa fönsterbågen. Stjärthakar finns även de i två former, det vill säga antingen med stödben, eller utan och endast med L-form. Dessa kallas då ibland för fönsterhakar.
De äldsta stängningshasparna från 16- och 1700-tal utgörs av avlånga smidda plåthaspar som avslutas genom att plåten böjts runt en stolpe tillbaka mot sig självt så att en ögla bildas. I haspens andra ände finns ett borrat hål så haspen kan fästas med en märla. 16- och 1700-talets haspar är sällan helt raka utan klippta i en dekorativ form. Från mitten av 1800-talet maskintillverkas hasparna och blir då helt raka. Raka haspar finns även från 1800-talets första del. Dessa är då smidda och plåten är tillbakavikt antingen i stil med de äldre hasparna eller längs hela haspens längd och hophetsad vid avslutet.
När det kommer till märlorna är dessa också smidda före 1800-talets mitt. 1700-talets smidda märlor är oftast något platta i tråden. Det tidiga 1800-talets smidda märlor är rundare då ämnet inte sällan utgjorts av maskintillverkad tråd. Från mitten av 1800-talet är de flesta märlor maskintillverkade. Märlorna skall inte sättas helt vinkelrätt mot bågvirket utan något lutande inåt fönstret, haspen kommer då av sig själv falla inåt när haspen inte sitter i stjärthaken.
Fönster som är tänkta att kunna ställas upp har vid sidan av stängningshaspar även lite längre haspar som kallas vädringshaspar, uppställningshaspar eller stormhaspar. Medan stängningshaspens stjärthake alltid sitter på mittposten kan vädrings- och stormhasparnas stjärthakar sitta antingen på mittposten eller på sidostycket. De längre haspar som sitter på mittposten kallas stormhaspar och de på karmsidostycket är vädringshaspar, vilket är logiskt eftersom det gör att fönstren går att ställa upp olika mycket. Under sent 1800-tal uppfinns kasthaken, det vill säga den ”moderna” vädring- och stormhaspen av tråd som fästs utvändigt i karmunderstycket och kopplas ihop med bågen med hjälp av en skruvögla. När dessa stormhaspar inte används, vilar de i en i karmen fäst stormhaksmärla.
Under 1890-talet blir den gjutna varpan omåttligt populär som stängningsbeslag och förblir så in på 1920-talet. Principen är densamma som för stängningshaspen. Under 1910-talet börjar handvarporna dock utkonkureras av ledade fönsterlås, både med ögla och knopp. Dessa fönsterlås tillverkades till en början i mässing eller segjärn. Moderna fönsterlås är däremot förnicklade. Sådana moderna fönsterlås med rund ögla har låsets ögla parallell med karmen, men äldre modeller från sekelskiftet fram till och med 1950-talet har öglan öppen in mot rummet.
Vidare läsning
Eskilstuna Kulturbeslag (2021) Illustrerad sortimentkatalog över kulturbeslag. Eskilstuna.
Lämna ett svar