Domesticerat lin är minst 9000 år gammalt. Hur länge man pressat olja ur sitt lin är det väl egentligen ingen som riktigt vet, men länge är det säkerligen. Linolja utvinns genom att linfrö pressas under tryck varpå linfröets olja tvingas ut ur fröet och kan tappas på ämbar, tråg eller flaskor. Detta kan göras genom kallpressning eller varmpressning. Kallpressning ger den renaste oljan då det mesta av orenheterna stannar i presskakan men ger ett mindre utbud av frövikten i olja. Under 1930-talet utvanns ungefär 10% av frövikten vid kallpressning. Vid varmpressning kunde under samma tid ytterligare 20%, alltså totalt 30% av frövikten utvinnas. Varmpressning ger alltså mer olja, men man får också en orenare produkt i utbyte och därmed sämre kvalitet på oljan. Under 1900-talets första hälft då linolja var en bristprodukt förekom även extrahering av olja genom att linfröna krossades och lades i lufttätabehållare tillsammans med lösningsmedel som på kemisk väg löste ut oljan ur fröna. Processen innebar att strax över 40% av frövikten kunde utvinnas till olja.
I Sverige har vi historiskt pressat vår olja både varm och kall. Pressarna har i äldre tid, det vill säga före 1700-talet, bestått av oxdrivna kollergångar, stock- och skruvpressar. Under 1700-talet infördes den kvarndrivna kilpressen som en effektivare metod att pressa olja i dåtidens oljeslagerier, medans man vid 1800-talets slut övergick till automatiska skruvpressar. Före slutet av 1800-talet användes främst varmpressad olja till byggnadsmåleriet, medan den mer exklusiva kallpressade oljan användes för invärtes bruk, antingen som livsmedel eller för medicinskt bruk. Från och med 1800-talets slut vet vi dock att tillverkare av fernissa och kokt olja allt mer började övergå till att använda kallpressad olja för sina högkvalitativa byggnadsmåleriprodukter.
Linolja är en naturprodukt vilket gör att oljans kvalitet med nödvändighet är bunden till dess genetiska förutsättningar och skiftande odlingbetingelser. Kemiskt består oljan av så kallade triglycerider sammansatta av glycerol och tre fettsyror. Triglyceriderna innehåller kombinationer av främst fem stycken olika fettsyror. Två av dessa är omättade heltorkande fettsyror: linolsyra och linolensyra. Det är också dessa två som tillsammans med syreatomer skapar det polymeriserade skiktet i linoljefärgens färgfilm. Linolja innehåller även omättad oleinsyra vilken kan binda till ett polymerskikt, men inte själv bilda ett. Vid sidan av dessa tre fettsyror innehåller linolja även mättade fettsyror i form av stearin- och palmitinsyra som inte kan oxidera. En högre andel omättade fettsyror bidrar till att oljan torkar snabbare, men omättade fettsyror bidrar även till att oljan tenderar gulna. Naturligt förekommande ämnen som klorofyll, fosfolipider och fria fettsyror i oljan bidrar också till denna gulningstendens. Linolja kan även innehålla mindre mängder vatten och antioxidanter som kan försvåra för oljan att oxidera.
Rå linolja
Den olja som kommer ur pressningen kallas för rå olja. Den är alltså inte behandlad på något sätt utan tappas direkt från pressen ned i tråget. Oljan är då halvmörk i färgen. Den olja som används i byggnadsmåleri bör dock raffineras innan användning för att avskilja föroreningar, klorofyll och slemämnen. Slemämnen är en samlingsbeteckning för proteiner, glycerol, fria fettsyror, fosfolipider och mono- eller di-glycerider. Vid avskiljning av dessa blir oljan renare och därmed också ljusare. Raffinering gjordes förr ofta genom så kallad vinterisering, det vill säga att oljan fick stå utomhus i kyla varvid föroreningar och slemämnen sedimenterade till botten och klorofyll naturligt bröts ned innan oljan tappades på flaska. Lagring på detta sätt skedde under minst ett år, men vanligt vid slutet av 1800-talet var att oljan lagrades under flera år före användning. Vid sidan av sedimenteringen kunde vissa ämnen avlägsnas genom att sänka temperaturen på oljan till nära fryspunkten. Bland annat stearinsyra kan på detta sätt kristalliseras i en annars flytande olja och därmed avskiljas. Fram till början av 1900-talet var vinterisering den vanligaste metoden att rena linolja.
Olja har genom historien även renats på andra sätt. Ett vanligt sådant är med hjälp av vatten. Eftersom många av linoljans föroreningar fungerar som emulgatorer kan man genom att skölja oljan i varmt vatten och därefter avtappa vattnet, avlägsna de ämnen som attraherats av vattenmolekylerna. Proceduren upprepas tills vattnet inte längre är grumligt. För att göra oljan ljusare har blekning av olja hantverksmässigt gjorts genom att oljan tappats på flaska och utsatts för solljus under sommarhalvåret. Under mitten av 1800-talet tillkom dock en mängd olika metoder för att industriellt rena oljan med hjälp av syror och kemikalier, oftast med mindre lyckade resultat. Idag renas och avslemmas olja bland annat genom filtrering.
Rå linolja har mycket små molekyler och är tunnflytande. Rå linolja har också en mycket lång oxidationstid, alltså tiden den tar på sig för att härda och stelna. Eftersom rå linolja har låg viskositet och lång oxidationstid så får den också en mycket god inträngningsförmåga i trä vilket gör den lämplig att använda till impregnering. Med rå linolja impregnerar man helt enkelt trä så att träet får sämre möjligheter att suga åt sig annan fukt. Rå linolja är därför den typ av olja du ska använda när du behöver återfukta gammalt, grånat och torrt virke, eller förbehandla virke för utomhusbruk innan målning med linoljefärg. Det här kan göras genom att pensla rå linolja på virket innan målning, eller genom att blanda ut linoljefärgen med rå olja i grundstrykningen. Eller både och om träet är riktigt torrt. Man bör dock ta med i beräkningen att rå linolja alltid förlänger linoljefärgens oxidationstid avsevärt.
Kokt linolja
Kokt linolja kallas även för linoljefernissa. Traditionellt har kokt linolja eller linoljefernissa producerats genom uppvärmning av oljan i temperaturer kring 250 grader i öppna kärl för att skapa en förpolymerisering av oljan, det vill säga att en del av oljemolekylerna reagerar och binder ihop i grupper av två, tre eller fyra molekyler, så kallade dimerer, trimerer och tetramerer. För att förpolymerisera oljan kan värmningen även ske i högre temperaturer upp mot 300 grader i slutna kärl eller i vakuum. Efter 1920-talet har kokningen tyvärr ofta istället inneburit uppvärmning till temperaturer kring 120–130 grader under tillförsel av syre, så kallad luftblåsning, vilket skapar en föroxidering av oljan snarare än förpolymerisering.
Upphettning av olja är i sig ytterligare en reningsprocess som historiskt använts för att avlägsna de slemämnen med molekylvikter lägre än linoljans triglycerider, det vill säga fritt glycerol, fria fettsyror, fosfolipider och mono- eller di-glycerider, som genom upphettningen förflyktigas. Enligt recept från 1800-talets andra halva kunde även bröd tillsättas i oljan som därvid sög åt sig de slemämnen som oljan innehöll. Brödet användas även som indikator för när kokningen var färdig.
Den kokta linoljans polymer gör att den lämpar sig bra för ytbehandlingar av trä. Oljan kommer nämligen att oxidera ytligt i träet och vid påföring av flera lager bildar oljan en glansig och glatt yta på trä. Ren kokt linolja fungerar därför i princip som fernissa. Kokt linolja kan användas som enda behandling av trä, eller så kan den användas i kombination med rå linolja. Eftersom rå olja fortsätter att krypa inåt i träet så länge den har möjlighet med risk för att ytan lämnas mager, är en kombination av rå och kokt linolja ofta det bästa av två världar. Efter djupbehandling med rå linolja kan ytan behandlas med kokt linolja som expanderar ytligt i träet under oxidationen och gör det stenhårt. Kokt linolja lämpar sig därför ypperligt för behandling av begynnande röta där träet blivit något mjukt.
Att kokt linolja inte alls skulle tränga in i träet utan endast härda på ytan är däremot en myt. Sanningen är den att endast en del av linoljans molekyler bildar polymerer vid kokningen, varför inträngningskapaciteten på kokt linolja fortfarande får anses god eftersom tillräckligt med oljemolekyler fortfarande är så små att de kan sugas kapillärt genom virket. Det är därför tveksamt att just inträngningskapaciteten är vad som skall fälla avgörande för vilken olja som skall användas för grundning. Istället bör avgörandet ligga i huruvida man vill undvika en ytlig oxidering av oljan vilket kan skapa effektivitetsproblem vid kortare arbetscykler, eller om en sådan oxidering är önskvärd som exempelvis i fall med begynnande röta.
Tungolja
Tungolja, kinesisk träolja eller hankowolja som den också kallats, har använts för impregnering av trä i Kina och andra delar av Sydostasien åtminstone sedan 400-talet för Kristus. Sedan 1700-talet har oljan exporterats till Europa. Tungolja utvinns ur fröna från tungträdet Vernicia fordi och dess släkting Vernicia montana. Tungolja har under början av 1900-talet ofta ingått som komponent i mycket goda oljelacker där den blandats med linolja. Ju högre halt tungolja, desto snabbare kom oljan att torka och större hårdhet och vattenbeständighet erhölls. Tungoljan medför dock att lackoljefilmen blir spröd under inverkan av sol och vind, vilket dock inte fråntar den äran att varit en ingrediens i några av de mest framgångsrika linoljefärgssystemen, de så kallade pansarfärgerna, under 1900-talet.
Rå tungolja torkar betydligt snabbare än linolja och ger en elastisk yta med ett matt, något rynkigt så kallat isblomsmönster. Vid blandning med linolja åstadkoms en oljeblandning som kombinerar de två oljornas styrkor, vilket ger kortare torktid, god inträngningsförmåga och mycket god vattenavvisande förmåga.
Grundning
Oljor har alltså olika egenskaper och är därmed också att betrakta som olika verktyg. Som verktyg kan oljorna alltså användas för att uppnå olika effekter. I ett normalförfarande anser jag att rå linolja är att rekommendera för grundning, inte för att det i varje enskilt läge nödvändigtvis är det absolut bästa, utan för att det är kostnadseffektivt och i normalfallet inte mätbart förändrar slutresultatet eller livslängden på exempelvis ett renoverat fönster.
För att få en ruljans i ett måleri behöver grundade bågar kunna målas redan dagen efter för att inte hänga och uppta kostsamma ytor utan att processen går framåt. Eftersom kokt linolja oxiderar, riskerar kokt överskottsolja att ha börjat bilda skinn redan morgonen efter oljningen. Att måla på en sådan yta går inte utan att skinnet riskerar dras sönder av penseln med osnyggt skräp i ytfinishen som följd. Grundning med kokt olja kräver alltså genomhärdning innan målning, alternativt att överskottsoljan noggrant torkas av innan natten. Oavsett vilket skapar det här extra kostnader i ett måleri. För mycket kokt linolja gör dessutom att linoljefärgen riskerar få svårt att fästa på en överfettad yta, då grunden riskerar bli fetare än färgen. När det sker syns det tydligt eftersom linoljefärgen pärlar sig på ytan.
Överskott av rå linolja behöver man däremot aldrig oroa sig över. Eventuell överflödig olja hinner inte oxidera och dras istället med penseln in i färgen och fungerar därmed mer som en spädning av färgen. Vid arbeten hos kund kan vid behov färgen till och med appliceras direkt på grundningen vått i vått utan väntetid.
I normalfallet där grundning sker med pensel och utan tillförsel av värme behöver man sällan göra mer än en strykning med linolja. Att helt mätta virke med linolja går ändå inte. Även om man påför så mycket olja att man kan se hur ljus leds i oljan från den ena till den andra sidan av virket, kan sådant virke ändå suga vatten. Förvisso upptar oljan en del av den plats som vattnet kan ta vilket är själva syftet, men det är knappast någon idé att i icke-marina applikationer försöka pensla olja på virke i så många iterationer att virket inte längre förmår ta till sig mer olja. Åtminstone har det ingen avgörande positiv kostnadseffektivitet i förhållande till ansträngningen att utföra regelbundet underhåll. Grundning bör därför istället ses som en ansträngning att ge virket rimligen liknande förutsättningar över hela ytan innan färgen påförs, och inte primärt i avsikt att ”mätta” virket. En sådan hållning oavsett hur kvalitativ den i sig kan vara, innebär en orimlig kostnad för en hantverkare och en risk för byggnadsvårdaren att snabbt tappa sugen. Därmed sagt bör man påpeka att det finns metoder för att göra grundningen mer effektiv än en enkel kall penselgrundning klarar av. Att värma in olja i virket med hjälp av högwattslampa eller medelst förvärmning av oljan tills den blir simmig är två sådana metoder, eftersom mer olja på så sätt kan tillföras under en kortare tidsperiod. Ett annat sätt är att helt enkelt doppa hela stycket eller bågen i het olja i ett fritöskar, en metod som kanske fungerar bäst för lite större fönsterhantverk. För den normala byggnadsvårdaren fungerar dock en pensling med rå linolja ypperligt som grundning.
© Jesper Sundelöf, 2026
Vidare Läsning
Karlsdotter Lyckman, K. (2005). Historiska oljefärger i arkitektur och restaurering. Färgarkeologens förlag. Kungliga tekniska högskolan.
Källbom, A. (2021). Painting treatments of weather-exposed ferrous heritage : exploration of oil varnish paints and painting skills. University of Gothenburg.
Lämna ett svar