Under renässansen och den äldre barocken var det vanliga sättet att montera glas att fästa dem med hjälp av blyspröjs. Spröjsen tillverkades av blystänger som valsades ut i en H-form i vilken glasen sedan träddes in. När de blyspröjsade fönstren under 1700-talet ersätts med träspröjs, utformas dessa till en början enligt samma system med H-profiler i vilka glasen träs i innan bågen knackas ihop. När bågen väl är ihopsatt går glasen inte att ta ur bågen med mindre än att hela bågen plockas isär. Redan under 1700-talet kommer dock de öppna glasfalsarna i vilka glasen fästs med stift och kitt att bli de avgjort vanligaste även om H-spröjs kvarlever i lägreståndsbebyggelsen en god bit in på 1800-talet. Det är i och med de öppna glasfalsarna som bruket av stift och kitt också blir allmänt spritt även om både stift och kitt använts för att fästa och täta blyfönster i övrestånds- och kyrkobebyggelsen långt tidigare. Kring sekelskiftet 1900 kommer en ny form av glasinfästning att introduceras i form av trälister om stiftas eller skruvas fast. Denna infästningsmetod blir framför allt vanlig i större icke-öppningsbara fönster, men förekommer även på mindre och öppningsbara fönsterbågar.
Kittblandningen från början av 1800-talet och in på 1900-talet förefaller enligt tidens byggnadsläror vara tämligen homogent och blandas av blyvitt pigment, krita och linoljefernissa. Blyvitt tillsätts för att kittet skall bibehålla sin elasticitet och inte spricka eller brytas. Rothstein skriver i Handledning i allmänna byggnadsläran från 1859 att ”Det vanliga fönsterkittet består av blyhvitt och slammad krita, hälften av hvardera, sammanknådade med linoljefernissa. För besparings skull bortlemna glasmästarne ibland blyhvittet; men sådant kitt springer lätt af, när det böjes, sedan det blifvit hårdt. Tillsättes på hvarje skålpund kitt 1/24 skålpund terpentin, så blifver det smidigare.” Ett liknande recept har Carls Stål i Utkast till lärobok i Byggnadskonsten från 1834 även om proportionerna hos Stål är två delar blyvitt och en del krita. Fredrik Reinhold Ekberg skriver i Husbyggnadslära 1908 att ”Fönsterkitt består av blyhvitt och slammad krita, hälften hvardera, som sammanknådas med kokt linolja”, en rad som förefaller vara direkt stulen från Rothstein.
Oljebaserade och syntetiska kitt
Förutom att blyvitt inte förekommer i modernt linoljekitt tillverkas kitt även idag av krita och linolja. Idag förekommer dock vanligt att kitt även tilverkas på rå linolja. För att skapa smidighet och elasticitet utan blyvitt kan kittet beroende på tillverkare även innehålla andra vegetabiliska oljor än linolja eller små mängder tillsatser som exempel konstgummi. Med det sagt bör man också påpeka att valet av krita och dess fraktion också avgör kittets smidighet och beständighet.
På en målad yta eller en yta belagd med schellack håller linoljekitt länge. På rent trä är kittets livslängd dock kortare eftersom oljan i kittet tenderar sugas in i träet varpå kittet spricker och faller av. Rätt applicerat är detta dock inget problem och linoljekitt rekommenderas därför till äldre fönster av både tekniska och kulturhistoriska skäl.
Under historien har kitt förstärkt med asbest använts. Asbest, vilket är benämningen på flera naturligt förekommande fibrösa föreningar av kisel och syre, är en fiber med mycket hög hållfasthet, formbarhet, termisk beständighet och isolerande egenskaper vilket gör den till ett alldeles utmärkt material om det inte hade varit för dess dödliga potential. Asbest är i sig egentligen inte giftigt, utan det som gör asbest farligt är att asbestfibrerna är utformade som mikroskopiskt små nålar vilka vid inandning fastnar i lungor och vävnader. Kroppen reagerar på detta genom att kapsla in fibrerna i bindväv. När vävnadsreaktionen blir utbredd kan detta ge upphov till ett antal mycket allvarliga sjukdomar som exempelvis asbestos, pleuraplack, lungcancer och mesoteliom. Asbest har använts i fönsterkitt i Sverige mellan 1940 och 1982 då asbest blev förbjudet. Vanligast förekommande är asbest i fönsterkitt i miljonprogrambebyggelsen från 1965–1975.
Skall man arbeta med att avlägsna och sanera asbestkitt ställer detta höga krav på den personliga skyddsutrustningen. Skyddsutrustningen skall då omfatta engångsoverall och asbestgodkänt andningskydd. I lokalen krävs vidare godkänd luftrenare och asbestdammsugare. Vid misstanke om att kittet kan innehålla asbest bör analys utföras innan arbetet påbörjas.
Någon asbest i moderna syntetiska kitt finns det dock inte längre. Dagens syntetiska kitt är istället baserade på akryl, silikon eller andra gummiartade polymerer vilka gör dem plastiska och elastiska under lång tid. Även om en blandning av system kan fungera är en god regel att inte blanda syntetiska kitt och linoljefärg eller oljekitt och plastfärg. Oljan i linoljekittet ger lätt vidhäftningsproblem för bland annat akrylat- och emulsionsfärger och det omvända är inte ovanligt för de syntetiska kitten och linoljefärgen där färgavvikelser även kan uppstå. Silikonkitt bör helt undvikas då det inte är övermålningsbart med linoljefärg och kan leda till silikonsmitta i träet vilket skapar vidhäftningsproblem även efter omkittning med linoljekitt.
Blanda kitt
Ett gott kitt skall ha lång livslängd, god vidhäftning och vara smidigt att arbeta med. Idag finns en uppsjö med linoljekitt på marknaden av olika kvalitet. Tyvärr är det inte alltid lätt att finna kitt som uppfyller samtliga kriterier. Har kittet dokumenterat lång livslängd kan man ge sig på att det istället är svårarbetat och de smidiga kitten kan istället ha sämre beständighet. En gott lättarbetat kitt med lång livslängd kan man dock få genom att blanda två kitt med olika egenskaper. Resultatet blir på så sätt ett lättarbetat och smidigt kitt med god beständighet. Hur kladdigt eller svårarbetat ett kitt är skall dock inte bedömas direkt i burken. Alla linoljekitt behöver knådas till smidighet innan applicering. Töm burken och knåda kittet homogent på en ren stenskiva så att den olja som vandrat ur kittet återgår in i kittblandningen. Ett kitt som förefaller kladdigt eller hårt i burken kan på detta sätt inte sällan knådas mjukt och smidigt. Är kittet kladdigt efter knådningen tillsätt lite torr siktad krita.
Ett annat alternativ är att blanda eget kitt från grunden. Kittet blandas likt pastadeg. Till ordentligt torr krita, tillsätt endast så mycket kokt linolja att massan inte dammar när den knådas. När kittet är väl hopknådat tillsätts så mycket olja som krävs för att göra den smidig. Ungefärliga viktproportioner är 1 del olja till fyra delar krita. Ofta räcker det med mindre olja i en fördelning kring 15/85% Slutresultatet skall vara mycket likt en mjuk pastadeg utan att kladda i händerna när den knådas. Förslut väl i plast och låt vila över natten. Dagen efter kan ytterligare krita behöva blandas i kittet för att uppnå en smidig konsistens.
Påföring av Kitt
Innan kitt påförs bågen, säkertställ att kittfalsen antingen är schellackerad eller målad till pormättnad. Påföring av kitt görs bäst med kniv, hand eller med spruta. Den mest konventionella metoden är att med hjälp av kittkniven bre på kittet i falsen med en längsgående något diagonal rörelse inifrån och ut inte helt olikt att bre smör på bröd. Det sätt jag oftast hemfaller åt är dock att använda handen. Med en stor klump kitt i handen stryker jag ut tryckkitt i falsen med hjälp av tummen. Överkitt eller så kallat falskitt trycker jag på med hjälp av handloven i en lång längsgående diagonalrörelse. Använder man denna metod bör man dock först försäkra sig om att kittfalsen inte har några uppfläkta fibrer som kan bli potentiella stickor. Den sista metoden som också är den snabbaste är med hjälp av en tryckluftsspruta. Skall många bågar kittas i serie är sprutan helt överlägsen övriga metoder. För hemmabruk där endast någon eller ett fåtal bågar kittas åt gången är kittsprutan dock knappast möjlig att motivera ur ett effektivitetsperspektiv.
För att stryka ut överkittet behövs en kittkniv. Kittknivar finns i en mängd olika utföranden, Breda, smala, långa, korta raka och böjda. Egentligen spelar det ingen roll vad för kittkniv du använder. Funktionen är densamma och valet av kniv är främst en smaksak. Själv använder jag mig av en böjd lite längre och bredare kniv som får mig att känna mig som en pirat med sabel.
Börja med att skapa ett hörn i kittet genom att dra kittknivens hörn från glaset upp mot falsen. Sätt ned kniven vid hörnets avslut och vinkla kniven så att kittranden kommer sluta ett par millimeter innanför falsen. Detta för att det inte skall uppstå sorgkanter som syns inifrån när bågen är målad. Dra kniven med en låg vinkel mot glaset och en god vinkel ut från falsen på så sätt att kittet trycks framför kniven in mot falsen och överskottskitt antingen helt dras med kniven eller faller en god bit bort från kittranden. För liten vinkel ut från falsen gör att kittet skärs av utan tryck varpå kittet riskerar få sämre vidhäftning till falsen. Dessutom blir överskottskittet svårt att avlägsna utan att göra åverkan på kittranden. Arbeta i L. Är du högerhänt innebär detta att du arbetar med bågstycket till vänster om dig och därefter det som du har närmast kroppen. Vänd därefter bågen och upprepa proceduren. Lyft bort överflödigt kitt runt kittranden med tummen och pekfingret och dra bort kvarvarande mindre kittrester från glaset med hjälp av pekfingret. Stäng poröppningar i kittet genom att dra ett finger längs kittet i motsatt riktning än den riktning du drog kniven. Avsluta med att justera det sista hörnet. Överflödigt kitt som tryckts in mot kittkanten i detta hörn skärs av och hörnet snyggas enklast till genom att dra kittkniven från glaset upp mot falsen snarare än att dra kniven längs med kittranden.
Vidare läsning
Antell, Olof (2003) Fönster – Historik och råd vid renovering. Stockholm
Ekberg, Fredrik Reinhold (1908) Husbyggnadslära. Stockholm
Jarnerup Nilsson, Liselotte (2011) Fönster & dörrar på äldre hus. Grafiche Flamina.
Rothstein, Emil Edvard von (1859) Handledning i allmänna byggnadslärans praktiska del med hufvudsakligt afseende på husbyggnadskonsten. Stockholm.
Stål, Carl (1834) Utkast till lärobok i Byggnadskonsten. Stockholm.
Lämna ett svar